Nu toppar han Englandslistan. Allt tack vare en plojlåt som spridit sig som
ett virus över halva Europa.
Ja, han är faktiskt Malmöbo. När
Jonas Altberg lämnade hemstaden Halmstad för ett och ett halvt år sedan var
Malmö det naturliga valet. Musikbolaget han jobbar med, Extensive Music, är
baserat här och det är nära till Kastrup. Extensive Music har även namn som
Günther och Arash i sitt stall. När Dr Bombay drog till Calcutta
inkluderades också han i laguppställningen.
Nu har det inte blivit många dagar i Malmö det senaste året för Jonas
Altberg. Sedan ”Boten Anna” lämnade de svenska stadshotellen, studentflaken
och nattklubbarna hösten 2006 spred den sig som ett virus över halva Europa
vilket ledde till ett oändligt gigande utomlands. Förra söndagen gick den
engelska versionen av låten, ”Now You’re Gone”, upp på Englandslistans
första plats. Den mobbade datanörden från Halmstad gjorde det som Tylösands
popkung Per Gessle hittills aldrig har lyckats med.
Den lilla namnlappen bredvid porttelefonen är minst sagt anspråkslös. Två
bokstäver ”J.A” är det enda som står. I trappuppgången vid Värnhem i Malmö
finns det absolut inget som skvallrar om att en Englandsetta skulle ha sin
lägenhet och studio i huset.
Jonas Altberg tar emot i mjukisbyxor och sovrufsig kalufs. Vi hinner knappt
hälsa innan han förklarar sitt nyvakna yttre med ett nattligt dambesök som
inte gick upp i tid (”Det är en tjej från Halmstad jag träffar. Vi är inte
ihop men det är väl så nära ett förhållande det kan bli i den värld jag
lever i nu”) och visar en uppblåsbar knulldocka (”en födelsedagspresent från
en spelning i Österrike”) som ligger ovanpå en svart, inglasad garderob.
Han verkar vara lite så som person. Pratar och gör saker utan en tanke på
att försöka försköna eller hur saker kommer att se ut som rubriker på
kvällstidningarnas löpsedlar.
– Säker att du inte vill ha något att dricka? Det finns Redbull, öl och
Festis.
I den smått kaotiska tvårummaren är det bara den kombinerade
studion/sovrummet som är någorlunda i ordning. Ett halvt misslyckat
renoveringsarbete har både dragit ut på tiden och resulterat i ett ”Mount
Everest” på badrumsgolvet samt ett par skeva dörrar och lister.
– Killen som renoverade hade uppenbarligen aldrig hört talas om ett
vattenpass.
I vardagsrummet skymtar en stor vit skinnsoffa framför en platt-tv, en
sliten dator och diverse mediemaskiner. Även sänggaveln på den stora
dubbelsängen i sovrummet är i vitt skinn. Hela lägenheten går faktiskt i
svart-vit färgskala. Det enda färgglada är fiskarna som simmar omkring i
akvariet han har som skärmsläckare på de dubbla dataskärmarna på skrivbordet.
Jonas Altberg växte upp i Söndrum i Halmstad, ett familjärt område mellan
city och ett av västkustens dyraste bostadsområden – Tylösand. Pappa jobbade
inom byggbranschen, mamma var lärare på en gymnasieskola.
Själv trivdes han inte alls i skolan till en början. Han har aldrig varit
ett läshuvud och hade svårt att hitta kompisar.
– Om folk ringde runt för att fråga om någon ville hitta på något var jag
alltid den sista de ringde. Den de ringde när ingen annan kunde.
– Jag hade det ganska jobbigt i skolan. Det var mycket mobbing. Många äldre
elever pucklade på mig. Varje dag blev jag jävligt nedtryckt i skorna. Det
var tvåveckorsperioder som jag vägrade gå till skolan för att jag mådde så
dåligt av det.
Istället fastnade han hemma framför datorn.
– När jag upptäckte dataspel blev jag helt fast för en dator klagar aldrig
på hur du ser ut, vad du har för kläder eller hur viktig du är. En dator
beter sig precis likadant mot vem som helst.
Datorn blev kompisen som alltid fanns till hands när andra svek.
– Jag upptäckte något som jag var bra på. Varje gång jag gjorde en ny låt
eller en ny melodi. Jag kan visa lite snabbt hur mina första låtar lät...
Jonas Altberg börjar klippa och klistra i ett musikprogram på datorn.
Fönster och menyer öppnas och stängs på skärmarna framför.
– Jag kommer exakt ihåg hur jag gjorde min första låt. Nu går det snabbt för
jag vet exakt hur jag ska göra. Det här tog kanske en vecka i början, säger
Jonas Altberg med en cigarett i mungipan.
En trance-basgång börjar dunka ur högtalarna.
– Jag ska se om jag kommer ihåg melodin.
Han lägger in några slingor med pianotangenterna på skärmen och simsalabim
så har blippbloppet i högtalarna förvandlats till något som liknar en
kommersiell trancedänga.
– Jag minns verkligen allt. Första låten ska alla musiker komma ihåg.
Hur kände du när du hade gjort den här låten?
– Du, jag mådde så enormt bra att du inte fattar. Den gick exakt så här i
tre minuter. Jag spelade in den på min minidisk och lyssnade på den om och
om och om igen. Mina föräldrar blev dumma i huvudet för varje gång jag
gjorde något nytt spelade jag upp det för dem. Jag blev skitsur om de inte
lyssnade på hela låten.
Varje gång han lärde sig något nytt växte han inombords. Ju bättre saker han
gjorde desto mindre brydde han sig om skällsorden och knuffarna i korridoren.
– Jag kommer ihåg när jag hade gjort min första låt och gick runt i skolan
med den i hörlurarna utan att höra vad folk omkring mig sa. Helt plötsligt
började det gå jävligt bra för mig i skolan.
Under hela sin uppväxt tampades Jonas Altberg med en rätt allvarlig form av
Tourettes syndrom, en sjukdom som yttrar sig genom tics, tvångsmässiga
ryckningar och läten. Idag har han accepterat sjukdomen som en del av sig
själv och lärt sig behärska den. Men under hela uppväxten försökte han dölja
den genom lögner och bortförklaringar.
– Jag tyckte det var så pinsamt. Jag trodde folk skulle se mig som ett
missfoster.
– Jag hade säkert 2000 färdiga lögner för allt möjligt. När folk frågade
kunde jag svara att jag hade hicka eller kramp i armen. Det var vita lögner
som ledde till att jag ljög om det mesta. Jag blev nästan mytoman.
Vändningen kom när han hoppade av tekniklinjen på Kattegattgymnasiet och
började på musiklinjen på Sturegymnasiet i Halmstad. Före terminstart
samlade han alla lärarna för att under några känslosamma minuter berätta
allt om sin sjukdom och vad han gått igenom.
– Det var så skönt. Det var som att du burit omkring på en 40-kilossten i en
ryggsäck och sen bara knäpper loss den, klick-klick, och rätar på ryggen.
Sommaren 2006 blev ”Boten Anna” över en natt en av de mest spelade låtarna i
Sverige. Med över en miljon säljande enheter är den enligt Warner Music den
bäst säljande digitala singeln i Skandinavien någonsin.
Lägg till Englandsettan och man kan ana att många i Jonas Altbergs situation
gärna hade åkt tillbaka till sin gamla högstadieskola med ett revanschlystet
”Who’s the man now?” intatuerat i pannan.
Han själv har inga sådana känslor överhuvudtaget.
– Jag får ofta den frågan, men jag har aldrig känt så, inte alls. Det är mer
en seger för mig själv.
Du har inte fått jättebra recensioner i pressen. Hur känns det?
– Ska jag vara helt ärlig är jag förvånad över att albumet har sålt platina
och guld i nästan alla skandinaviska länder. Personligen tycker jag inte att
skivan är jättebra.
– Jag fick tre och en halv vecka på mig att göra den. Att göra ett album på
tre och en halv vecka... snacka inte om det! Jag vet att Arashs nya album
har tagit ungefär två år att göra.
– Med tanke på omständigheterna, att jag hade producerat allt själv
samtidigt som jag var på turné, tycker jag det är ett genialiskt album. För
av tre och en halv vecka hade jag kanske fem dagars musikproduktion. På tre
låtar fick jag faktiskt hjälp av en god vän till mig här i M
almö som också är musikproducent.
Vem var det?
– Ali Payami heter han.
Det här är lite av ett scoop som kommer få en och annan house- och
technofantast i Malmö att sätta findrinkarna i fel strupe. Ali Payami är
nämligen en av stans mest hyllade dj:ar, dock i helt andra kretsar än de
folkliga nattklubbar som Basshunter brukar höras på. Fram till nyligen
pumpade Payami electrohouse på medlemsklubben Plysch vid Lilla torg.
I vår finner ni honom som ny hus-dj på Jerikos akademikerhippa technomecka
Versus på Möllan.
– Han är ett geni. Han är en av få människor i den här världen som jag ser
upp till. Han är nästan min idol om jag ska vara helt ärlig. Han hjälpte mig
mycket vilket jag är väldigt tacksam över.
Det är ett rätt lustigt uttalande. Han ligger etta på Englandslistan.
Albumet han stressar med släpps av Warner i Europa och dansmusikjätten
Ministry of Sound i England. Själv ser han ser upp till en lokal dj som
fortfarande väntar på det stora genombrottet.
Samtidigt
känns det rätt typiskt Jonas Altberg. Stundtals får jag uppfattningen att
han lever i en helt annan värld. Men det kanske bara är jag som gör det.
– Warner och Ministry of Sound är inga lekstugebolag. Man måste leverera det
som de förväntar sig. Eller måste och måste. Med tanke på att jag är
producent så bestämmer jag över min egen karriär. Jag kan säga att jag inte
orkar. Men om man precis har haft en Englandsetta... jag tar mig inte tid
att bajsa just nu.