För att en normaldyr biofilm ska gå runt krävs att mellan 100000 och 150000
svenskar löst biljett, enligt Johan Mardell, produktionschef på Svensk
Filmindustri.
I Kjell Gredes fall är det, om vi använder budgetmodellen ovan, minst 98733
personer för lite.
Nils Petter Sundgren kallade i Expressen filmen för ”konstnärlig katastrof”
och en "förödmjukande avskedsföreställning”.
Jag ringer upp Kjell Grede hemma på hans gamla prästgård i Tystberga i
Södermanland. Under nästan tio år var han rektor för Dramatiska institutet.
– Filmen misslyckades, den misslyckades med att skapa ett tilltal som gjorde
att det var roligt att se den, säger Kjell Grede utan omsvep.
Filmen, som var en bearbetning av Torgny Lindgrens filosofiska roman ”Till
sanningens lov”, bröt mot en regel, erkänner regissören.
– Publiken visste inte vad för typ av film de tittade på. Den var otydlig,
tittaren blev osäker, det är inget skönt – jag förstår det.
Kjell Grede fick maxbeloppet nio miljoner kronor av Svenska filminstitutet
för att spela in filmen, och enligt Nils Petter Sundgren är den tilldelade
summan ett typexempel på Filminstitutets osunt stora respekt för gamla
branschauktoriteter.
– Tack, tack för att du påminner mig, säger Shanti Roney ironiskt när jag
ringer upp för att fråga hur den misslyckade filmen påverkade Roneys karriär.
– Grejen är att filmen visas så långt efter inspelningen, man hinner göra
fyra, fem saker emellan.
Shanti Roney har fortfarande inte sett den färdiga filmen.
Gör man en serie floppar kan det påverka karriären negativt, tror Roney, men
överlag är det värre att synas i sunkiga tv-serier där man ofrivilligt
hårdexponeras vecka in och vecka ut. Kassa filmer sjunker snart undan
offentligheten.
I telefonen från prästgården i Tystberga blir Kjell Grede allt mer fåordig.
– Du kommer in på för intressanta saker för att jag ska vilja prata om dem.
Det skulle egentligen vara värt ett samtal – att tala om vad som är dåligt
kan vara intressantare än att tala om vad som är bra. Det säger ju mycket om
vår syn på kultur. Men jag har inte riktigt energin att gå tillbaka och
analysera så här på morgonen.
Nio miljoner i filmstöd. Har Kjell Grede dåligt samvete över illa
spenderade stålar?
– Inte ett dugg. Kul är det inte. Men jag har inte dåligt samvete eftersom
jag tycker att det halvlyckade är så otroligt tråkigt. Ibland är det kul med
ett misslyckande.
Grede är långt ifrån ensam om att producera floppar, det är en stor bransch
numera.
En hypotes – som visserligen inte förklarar Kjell Gredes misslyckande – är
att regionaliseringen av filmindustrin bidragit till lägre tittarsiffror.
Idag finns nästan ett filmcentra per län – 19 stycken totalt.
I akademiska antologin ”Solskenslandet. Svensk film på 2000-talet” som
utkommer senare i sommar visar forskaren Ann-Kristin Wallengren hur svenska
filmare gärna porträtterar den för industrin populära landsbygden genom ett
slags white trash-filter – och denna tendens kanske varken tilltalar
landsbygdspubliken eller drar biotittare i stan. I två av fjolårets minst
besökta biofilmer, ”Vinterkyss” som utspelas i norska fjällen respektive
Sala-baserade "Halva sanningen” återfinns en visserligen varm men
samtidigt förklenande bild av glesbygdsbefolkning, den framstår som lite
spånig och provinsiell.
– Filmproduktion har blivit regional näringspolitik, säger Olof Hedling,
filmvetare vid Lunds universitet. Och i sådan premierar man kvantitet. Förra
året gick 49 svenska filmer upp, så många har inte gjorts sedan 1947. Då
görs också en del blåbär. Ingen film sågs av fler än 260000 personer, det är
fruktansvärt lite.
Ständig debatt pågår om huruvida Svenska Filminstitutet ska dela ut mycket
pengar till några få kvalitetsfilmer eller som nu lite pengar till många och
därmed riskera att understödja flopparna. Filmkonsulent Marianne Ahrne säger
att bland annat kvinnliga filmskapare skulle riskera att sållas bort om
Filminstitutet bara satsade på säkra blockbusters.
–Det är för många filmer nu som inte funkar publikt, säger Johan Mardell på
SF. Det är väldigt oroande, risken är att publiken snart konstaterar att
svensk film inte är bra och undrar varför man har ett filmstöd
överhuvudtaget.
Bion är död som medium för massan. Det tror filmaren Anders Lennberg,
regissör till "Kärlekens språk”, den sexupplysande filmen med
Regina Lund som totalt drog 565 biobesökare.
– Det blir som i sportvärlden där en liten grupp går till Råsunda och
skriker och resten sitter hemma och tittar. Bio blir för hardcorefansen. Vi
kommer att köpa drinkar och grejer. Det blir ett event, något speciellt.