”Om ni inte var här skulle jag slicka i mig det här”, säger Nigella Lawson
och tittar växelvis in i kameran och ner i ett tråg med stekflott.
Denna enda mening är snudd på nog för att bevisa att tv-kocken Nigella
Lawsons storhet inte ligger i tråktrender.
Fett och socker är bra grejer, det är inte mer med det, och i en förvirrad
ny värld med krig mot terror och guvetallt behöver människorna mat som
tröstar. Comfort food. Hon har sagt det själv: ”Efter elfte september ville
jag bara ställa mig och hacka något.” Det ska då inte tolkas våldsamt.
Nigella Lawsons nya bok som släpps på engelska över hela världen den här
veckan heter ”Nigella Express”. Nigellamat för den som har lite mindre tid –
och plötsligt, med dessa tidshänsyn, har hon kanske blivit lite tråktrendig
trots allt.
Sydsvenskan fick en stund med henne på telefon.
Hur är det nu – varför har du plötsligt fått bråttom med maten?
– Alltså, jag vill inte öka hastigheten på slow food. Jag vill göra ärlig
snabb mat. Ett rejält fläskben går inte snabbt, medan en fläskkotlett
däremot kan göra det. Jag har bråttom. Jag har alltid bråttom. Men jag har
försökt påminna folk om att det är många recept som tar liten tid att
förbereda, även om tiden i ugnen sedan kanske är lång.
Är tid en så viktig faktor?
– Visst, fråga vilken förälder eller yrkesarbetande människa som helst. Men
vi har också ett slags individuellt temperament som matlagare. Jag för min
del är inte tålmodig av naturen. Det är matlagning som har lärt mig tålamod.
Jag gillar inte att flyta omkring. Anta att jag vill använda en hel gul lök.
Då tar jag vårlök i stället, och får samma smak, men färskare, och med
kortare tillagningstid. Jag försöker inte kompromissa med kvaliteten.
Samtalet far iväg i högsta hastighet. Nigella Lawson är en sådan där person
som har intervjuats så ofta att hon svarar även på oställda frågor av bara
farten.
– När jag gör tv vill jag inte använda för många ingredienser. Det gör
själva handlandet enklare, om inte annat. Här i London har vi riktigt bra
leveranser om man beställer på nätet, och det är jag väldigt svag för. Det
slutar alltid med att jag köper fler grejer än jag behöver eftersom jag inte
behöver bära dem.
Så då står du där en dag och ska göra middag och hittar en burk majonnäs och
tre tomater och pulversås.
– Exakt! Det är vad matlagning handlar om. Jag lagade vad jag lagade av ett
enda skäl: det där är vad som fanns i mitt kök just då. Var inte så
bokstavlig när du läser ett recept! Vad efterfrågas? Något krispigt, som
gurka? Okej, det finns inte gurka i lådan, men kanske selleri? Byt då!
Vilken är din favoritsmak just nu?
– Blåmögelost, av olika sorter. För matlagning spelar det ofta mindre roll
vad man använder, det är precis som med olivolja. Lägg till ingrediensen
värme, och du kvaddar de där sista nyanserna i vilket fall. Men St Agur
tycker jag om, det är en väldigt pålitlig ost.
Din karriär började i journalistiken, och gick vidare till mat. Många
tv-kockar har kommit från andra hållet, från restaurangkök vidare till tv.
Vilken roll spelar det?
– Jag ser mig själv som skribent mer än något annat. Journalistiken hjälper
mig. Vad är storyn? Vad är det jag försöker få sagt? Kommunikationstänkandet
hjälper mig i tv också. Sedan försöker jag låta lite nyfrälst när jag talar
om mat. Jag har ett evangeliskt angreppssätt, haha.
Längtar du någonsin efter att få arbeta på en restaurang?
– Nej. Det skulle skrämma mig. Ett restaurangkök är en vansinnig plats. En
kock och en person som gillar att laga mat är inte samma sak. Man behöver
både individuell briljans och rutinmässighet i ett professionellt kök. Jag
sysslar med värme och spontanitet, och jag tar inte betalt när jag lagar mat
för mina vänner. Jag gör inte 135 portioner. Jag måste inte vara nyskapande.
Hur förhåller du dig till ditt kändisskap? Att vara kändis i England måste
vara som att vara som en daggmask i öknen. Det är kört så fort man rör sig,
och rör man sig inte är det också kört.
– Haha. Tjae. Så väldigt känd är jag ju inte.
Äh, kom igen.
– Ja, men alltså, jag är ju inte klädd som om jag ska gå på filmpremiär när
jag går med barnen till skolan. Jag sminkar mig inte och håller på. Och det
är min erfarenhet att om du ser normal ut, då respekterar folk det. Folk ser
att man är ute som privatperson. Om man däremot klär upp sig, då blir det
genast något annat.
Hur blir det då?
– Då blir det annorlunda. Vi har ett stort skvallerbehov. När England var
ett mer klassbundet samhälle, då rörde sig skvaller inom mer begränsade
områden. Men de där gränserna finns inte riktigt längre. Lägg till det en
tradition där vi ofta är nedlåtande mot människor som gör något med högt
huvud, och där har du kanske ett slags förklaring till varför det ser ut som
det gör.
Vad planerar du att göra härnäst?
– Jag planerar inte. En bok till vill jag göra, en större sak än den nya.
Jag gillar att hugga tänderna i något rejält. Men jag har aldrig kunnat
planera så mycket. Något händer. Något ramlar ner i knäet.
Och vad blir det till middag i kväll?
– Kyckling! Det blir det åtta dagar av tio. Jag kommer hem, sätter en enkel
kyckling i ugnen och tar en dusch. Jag kokar sötpotatis, för det går
snabbare än vanlig. Och så kanske en sallad till?