Paret ror i en eka och den romantiska inramningen är medvetet inspirerad av
Widerbergs ”Elvira Madigan”, liksom dialogen har sin förebild i Järegårds
och Margaretha Krooks improvisationer i den populära margarinreklamen för
Flora.
Det är en förtjusande, rolig scen i en reklamfilm för nya SEB som Jan Troell
gjorde 1971. Filmen belönades med första pris på en reklamfilmsfestival i
Cannes.
Troell visar mig den lilla filmpärlan i sin dator i klipprummet hemma i
Smygehuk tillsammans med två andra filmer i samma stil, också med Hampshire
och Järegård och likaledes inspirerade av svenska filmklichéer.
– Uppdraget var att göra en film på två dagar men det blev sex av bara farten
eftersom det var så roligt, säger han. En utgick från ”Fröken Julie”, alltså
kvinnan av börd och mannen av folket, men den censurerades som alltför vågad
av reklambyrån. Där trodde man att filmen skulle skrämma bort
Östermalmstanterna från banken.
Tre av filmerna finns på den av Göran Gunér producerade dvd:n med ett tjugotal
kortfilmer som medföljer Kurt Mälarstedts biografi ”Jan Troell: Regi, foto,
klippning”. Boken kommer ut i samband Troells åttioårsdag den 23 juli.
På dvd:n samsas en rad äldre titlar som ”Stad”, ”Båten”, ”Porträtt av Åsa” och
”Dansen” med de senare ”92,8 MHz – drömmar i söder”, ”Reflexion 2001”, ”Love
60+” samt ”Med mitt mått mätt – en ökenvandring” men också en i dag sällan
omtalad film likt ”En broder mer…” från 1962. Den gjordes på uppdrag av
Lutherhjälpen, spelades in i Tunisien i gränstrakterna mot Algeriet och fick
en text av Bo Widerberg som läses av Ulla Sjöblom. Filmen berättar om
algerier på flykt undan kriget mot kolonialmakten Frankrike, vilket ledde
till Algeriets självständighet samma år.
Utan tvekan är kortfilmsdvd:n en raritet för den som intresserar sig för
Troells verk.
Bortsett från Gunnar Bergdahls ”Uppehåll i Smygehuk. Jan Troell om sina
filmer” samt Jon Dunås doktorsavhandling ”Apparaturbetraktelser:
Metafilmiska aspekter på Jan Troells 'Här har du ditt liv'” finns ett antal
filmvetenskapliga uppsatser, där hans arbeten analyseras. Men Mälarstedts
bok är den första grundliga biografin. Hittills har Troell inte nämnvärt
brytt sig om att läsa de akademiska texterna.
– Jag känner ett motstånd. Det är inte bra att bli alltför medveten om det
omedvetna, konstaterar han frankt.
Nu har han ändå under två års tid då och då suttit i långa samtal med
författaren om både verk och liv.
Hur var det?
– Kurt Mälarstedt äger en förmåga att intervjua utan att man egentligen märker
att man blir intervjuad. Ibland är det roligt att prata om sitt eget med
någon intresserad och arbetet kan sättas in i ett sammanhang. Men det är
klart att det blir en avvägningsfråga om hur öppenhjärtig man kan vara.
Säger man ja till en biografi går det inte att sitta och snåla och hålla
igen, svarar han med ett litet förläget leende.
Vi dricker kaffe och äter muffins i den gamla vackra, lite vildvuxna
trädgården med närhet till havet och fiskmåsarnas skriande. Jan Troell tar
på sig ett par rejäla solglasögon utanpå de vanliga glasögonen. Han följer
ögonläkarens rekommendation med tanke på solljusets negativa inverkan på
åldrande ögon, något som inte är bra för en filmare där seendet har
avgörande betydelse.
– Visst har jag några krämpor som kommer med åren, säger han apropå den
aktuella födelsedagen men mer är det inte att orda om varken den eller
åldern.
I stället pratar vi om ett av de intressantaste avsnitten i biografin, det där
han talar om sig själv som den ständige betraktaren mellan olika sociala
skikt och hur det har präglat honom.
Jan Troell växte upp i ett borgerligt hem. Fadern var tandläkare i Limhamn och
föräldrarna röstade automatiskt på högern. Runt omkring såg han människor
som levde under helt andra ekonomiska villkor. Det gällde flera av
lekkamraterna.
– Jag var från tidig ålder medveten om samhällets sociala skillnaderna och den
grundkonflikten lever jag med. Det innebär att jag ställs inför val och
måste ibland välja bort och riskerar då att såra andra. Det rör
kamratkretsen lika väl som i familjen. Men man kan inte ha ena benet på ett
håll och det andra på ett annat. Samtidigt finns det något positivt i att
kunna se saker från två sidor.
I senaste numret av tidskriften Film & TV skriver Daniel Suhonen om
”sossefilm” och 60- och 70-talets röda våg och placerar där in Troells
Eyvind Johnson-filmatisering ”Här har du ditt liv” (1966) och nämner också
”Il Capitano” (1991) och ”Maria Larssons eviga ögonblick” (2008).
Troell skakar på huvudet när han hör det här och minns det himla liv som bröt
ut, då Expressens kulturskribent Björn Nilsson i samband med ”Här har du
ditt liv” frågade om filmaren var socialist.
– Jag sa nej och sa att jag inte var någon annan ist heller och det var
naturligtvis oerhört naivt att säga i slutet på 60-talet. Filmens
huvudperson Olof genomgår en utveckling som pekar mot socialismen men det är
hans perspektiv, inte mitt.
När Jan Troell visade sin personliga dokumentär ”Sagolandet” i riksdagen 1988,
erkände han att han ditintills hade röstat på nästan alla partier. Från
socialdemokratiskt håll fick filmen mycket stryk.
– Då sympatiserade jag med miljöpartiet och tyckte att deras roll var lika
viktig som att kalla på brandkåren när det brinner.
En sak är ändå klar; utan Jan Troells förmåga till det dubbla seendet hade de
nämnda filmerna knappast haft det inkännande perspektivet som finns i synen
på exempelvis Olofs och Maria Larssons villkor.
Efter ”Maria Larssons eviga ögonblick” har han främst ägnat sig åt Torgny
Segerstedt, omstridd antinazistisk chefredaktör på Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning under andra världskriget och huvudperson i filmen ”Dom över
död man”, baserad på tidigare SF-chefen Kenne Fants biografi. Segerstedt
spelas av dansken Jesper Christensen, fotografen Sebastian Pedersen i ”Maria
Larssons eviga ögonblick”.
Inspelningen ägde rum i Göteborg och Luleåtrakten i vintras och våras. Troell
är i full färd med klipprocessen i datorn och i Malmö sitter hans
medklippare Ulrika Rang och gör sin del av arbetet.
– Vi jobbade ihop i ”Så vit som en snö” och jag har fullt förtroende för
henne. Hon arbetar dessutom betydligt snabbare än vad jag gör men helst
skulle jag vilja klippa allt själv, eftersom jag tycker det är så roligt.
Jag går med klippningen i bakhuvudet hela tiden under inspelningen.
Roligt har det också varit att under ”Dom över död man” arbeta nära och på ett
mer vuxet plan än tidigare med dottern Yohanna. Dels spelar hon en mindre
roll i filmen som Segerstedts dotter, dels har Troell dagligen gått igenom
nästa dags tagningar med henne och fått synpunkter på det mesta.
– Yohanna har bestämt sig för att också satsa på film och håller på med en
bakomfilm till min senaste. Hon blev för övrigt uttagen till filmtävlingen
Ett skott från höften i Malmö i våras, säger han stolt.
”Dom över död man” planeras få premiär hösten 2012.
Den närmaste premiären blir däremot ”Kalla ingenting för sent”, en dokumentär
om poeten och vännen Jacques Werup som Troell under flera år arbetat på
tillsammans med filmaren Jan Hemmel samt ljudteknikern och klipparen Olle
Tannergård.
Det är ingen traditionell dokumentär med intervjuer med människor som känner
Werup.
– Vi har i stället filmat mycket från hans föreställningar och andra som
uppträtt ihop med honom, till exempel Pernilla August då hon läser hans
poesi. Dessutom tar vi fasta på olika miljöer, viktiga både för diktningen
och honom själv, till exempel i Paris.
Filmen visas på Lilla filmfestivalen i Båstad första helgen i augusti för att
senare komma i SVT.