En äkta dröm

Dolly Parton är inte kvinnan du bjuder ut för en fika på stan. För det första är hon nästan aldrig i din stad, för det andra går hon inte gärna ut, för det tredje är det hon som bjuder in – eller låter bli.

Men efter en succéartad skandinavisk turné förra våren – den första på tre decennier – återvänder hon till våra trakter och är bokad för Malmö stadion den 14 juni nästa år.

Som enda svensk tidning får Sydsvenskan därför en intervju med countrystjärnan under hennes knappt veckolånga besök i London.

Hon tar emot på Dorchester Hotel Park Lane, ett av de flottaste och dyraste i London. Hotellet är som Dolly: mer påkostat än vad som är rimligt, svårare att hitta till än världsryktet lurar en att tro, uppsnofsat, färgstarkt, välpyntat, tjusigt och inte så lite over the top.

Lobbyn är så flådig att jag instinktivt tar långa steg, dels för att inte dröja kvar och förstöra bilden, dels för att jag befarar att de tar betalt per fotavtryck i den exklusiva mattan eller skinande blanka parketten.

Dolly Parton är noga med artighetsbetygelserna, med etiketten, med att vi ska känna oss sedda. Hon ser också till att ingen av oss ska behöva yttra en endaste fråga eller kommentar för att fylla den utmätta tiden; hon är välformulerad och skarp när någon begär det av henne, men hon har minst lika nära till tomt men rogivande pladder.

– Vi gör i princip samma turné som förra året, säger hon. Folk älskade det och ville att vi skulle återvända, så det är vad vi gör. Vi har en ny cd ute, så vi spelar en massa nya saker från albumet, för att få lite omväxling. Men närhelst jag spelar ute kommer jag att göra låtarna som folk verkligen älskar – ”I Will Always Love You”, ”Jolene”, de stora numren.

Förra vårens skandinaviska sväng inleddes i danska Horsens. Lika slående som de gamla hitlåtarna var hur Dolly Parton lockat en heterogen samling, från linedansarna och de grabbigaste honkytonkmännen till gaypubliken och fansen med indiepopuniform. De som inte bar cowboyhattar redan i entrén verkade inte ha något emot att lägga stora pengar på de rosa hattar med Dollys namn som såldes inne i arenan.

Likt Elvis Presley, Johnny Cash och väldigt få andra tycks Dolly Parton betyda väldigt olika och egentligen fullständigt motstridiga saker för olika grupper av människor. Hon är en ikon för gayrörelsen, men också en stark symbol för traditionella familjevärderingar; hon uppfattas som en amerikansk patriot, men var en av dem som stöttade countrytrion The Dixie Chicks efter deras kontroversiella uttalanden mot Irakkriget. Den uppslitande schismen delade countryvärlden, men inte någon endaste verkade vända sig mot Dolly Parton.

Hon släpper ifrån sig ett nervöst skratt – det första av tre – innan jag frågar:

Gör du detta avsiktligt, försöker vara allting för alla?

– Nej, jag antar att det här händer på grund av den jag är! Jag är en väldigt öppen person, väldigt accepterande; jag älskar helt enkelt människor.

– Jag försöker alltid, mer än något annat, vara sann mot mig själv. Jag hör till dem som växte upp i ett väldigt religiöst sammanhang. Idag är jag inte så mycket religiös som andlig; jag tror att det finns sådant som är större än vi, jag tror på att vi ska älska oss själva liksom vi ska älska varandra. Så hela mitt sätt att vara, att göra musik och att agera faller tillbaka på att jag vill vara bekväm med mig själv. Genom att vara mig själv och inte acceptera någon avgränsande grupptillhörighet blir det naturligt för mig att älska människor just så som de är.

– Jag ser billig ut, det är jag fullt medveten om. Jag är lycklig över att folk har accepterat mig och inser att jag är äkta trots att jag ser artificiell ut. Mitt utseende är en countryflickas uppfattning av glamour. Jag växte upp fattig och trasig och drömde därför om att en dag ha råd att se ut som filmstjärnorna. Min look är konstgjord, men den kom ur en uppriktig dröm och strävan att ta mig ur ett socialt sammanhang som var allt annat än glassigt. Jag tror att den ärligheten skiner igenom, jag har inte anpassat mig efter vad som uppfattas som god smak. Jag är annorlunda, men folk accepterar mig, och jag tror att de homosexuella på liknande sätt uppskattar att jag accepterat dem.

Folk kommer förstås alltid att ha fördomar mot någon med en image som Dolly Partons. Redan genombrottshiten ”Dumb Blonde” slog mynt av motsättningen mellan den ytliga looken och den sanna identiteten.

Är det en del av planen, att spela på publikens fördomar och göra den förvirrad? Att sätta dig själv i en position där du gång på gång kan överraska med ditt djup, din ärlighet, din intelligens – eftersom utseendet talar emot det?

– Nej, egentligen inte. När folk säger åt mig att klä ner mig, att jag skulle bli tagen på större allvar om jag inte såg så billig ut, då tänker jag: nej nej, det här är mitt liv. Jag vet vad jag vill, vem jag är, jag känner min talang. Det handlade aldrig om att förvirra människor, det handlade mer om att säga ”hey, det här är jag. Take it or leave it. Ni behöver inte köpa mina skivor, behöver inte lyssna på mina låtar, behöver inte älska mig. Men ni måste inse att detta är den jag är och tänker förbli. Just så har jag gjort, och antagligen är det därför jag fortfarande finns kvar.

Har du någonsin funderat på att ändra image? Skapa om dig, likt David Bowie? Eller göra som Kiss, skaffa dig en offentlig image som du lätt kunde tvätta bort i logen på väg hem?

– Nej. Om jag ändrade min image hade jag bara gått in för att bli mer extrem, men göra samma sak. Jag är ingen naturlig skönhet, och det har jag kompenserat. När håret inte lydde mig skaffade jag peruker som jag kunde göra galna saker med. När händerna var för långa skaffade jag långa naglar. För att kompensera de korta benen började jag gå i högklackat. Jag har hela livet vänt negativa saker till något positivt. I detta är jag bekväm, men jag hade inte varit bekväm i att göra andra saker.

– Fast ibland, när jag måste göra viktigare saker – som att besöka Vita huset – försöker jag klä mig lite bättre, bära en korrekt dräkt. Men det brukar sluta med att jag sabbar alltihop. I sista minuten upptäcker jag att jag avskyr den där frissan, och så förnedrar jag någon som lagt ner timmar på att göra mig lite mer presentabel. Det slutar med att jag ser lika billig ut som vanligt, trots att kläderna kostar tusentals dollar. Jag måste få vara jag.

Genom åren har jag träffat och intervjuat hundratals artister. Det hör inte till vanligheterna att intervjun uppehåller sig kring artistens utseende, men Dolly Partons image är så stark att den tenderar att överskugga hennes begåvning som artist och inte minst som låtskrivare.

– Ja, en del säger att det är så. Men hur kan vi veta? Om jag inte såg ut så här hade jag kanske inte suttit här och pratat med dig, för du skulle inte veta vem jag var. Jag skulle vara någon helt annanstans, se enkel ut och kanske skriva fantastiska sånger som ingen någonsin skulle höra.

– Men som det är nu behöver inget utesluta något annat. Jag kan ägna mig åt det hantverk jag har talang för, jag kan ha roligt medan jag gör det, och ändå göra det! Och när jag är död, när ingen längre bryr sig om hur jag ser ut, då vill jag tro att en del av låtarna och musiken – låtarna jag skrev, och hur jag sjöng dem – kommer att stå på egna ben för någon som aldrig ens sett bilderna.

Låtskrivaren Dolly Parton fick en skjuts framåt när en rad välrenommerade artister samlades för albumet ”Just Because I’m a Woman – The Songs of Dolly Parton” för fyra år sedan. Alison Krauss, Norah Jones, Emmylou Harris, Kasey Chambers, Me’Shell N’Degécello och andra gjorde tagningar som präglades av lika stor vördnad som egen personlighet.

Vad gör dig mest stolt: att få en egen hit, eller att få höra en stor artist som gör en bra tolkning av en av dina fantastiska låtar?

– Jag kan inte rangordna. Men först och främst är jag, det är min övertygelse, en låtskrivare. Det är genom att skriva sånger som jag uttrycker mig själv, mitt liv; det är min terapi, mitt sätt att uttrycka saker för människor som inte själva kan skriva. Om jag av någon okänd anledning tvingades välja en sak att ägna resten av mitt liv åt hade det varit låtskrivandet. Och närhelst någon annan artist väljer att spela mina låtar blir jag enormt stolt.

Bland alla typer av country- och popmusik som Dolly Parton spelar finns det ingen som hålls lika högt som bluegrassmusiken – i alla fall inte om man frågar kritikerna i Europa eller i metropolerna på USA:s ost- och västkust. Denna tidiga form av rural, enkel countrymusik är den som tydligast slår an en sträng hos informationsstressade moderna människor som vill verka sofistikerade – som om den per definition är mer autentisk.

Finns det en motsägelse här? Vad handlar detta om, något slags exoticism?

Dags för Dolly att en andra gång fnittra nervöst. Sedan svarar hon:

– Jag vet inte vad folk gillar eller kommer att gilla. Jag gör en massa grejer baserade på vad jag tycker om, vad jag kan göra bra och vad jag hoppas ska gå hem. Bluegrass är mycket uppskattat, men det drar inte in särskilt mycket pengar. För många år sedan hade jag tyckt det var en dröm att få fortsätta spela den musik jag började med och tjänat pengar på den. Men man måste se på affärsbiten. Det är en tunn linje. Hävdar man att man måste vara sann mot en enda sak för att vara en sann artist så svälter man ihjäl. Jag vill inte svälta. Jag bryr mig inte om hur folk uppfattar de val jag gör.

– Jag uppskattar att göra olika saker, vill inte vara begränsad. Jag vill kunna göra en rock’n’roll-låt då och då om jag känner för det; bara för att jag gjort ett bra bluegrassalbum betyder det inte att jag vill fastna i det där.

Kräver en enkel musikform som bluegrass något annat av låtskrivaren än vad popen gör? Är måttstocken annorlunda?

– Den kräver lika mycket talang, naturligtvis. En del bluegrasslåtar jag skrivit har förts över till popvärlden. ”The Grass Is Blue”, exempelvis, som Norah Jones gjorde ett underbart jobb med och förvandlade till popblues vid pianot. Många har aldrig hört min version, men tycker att det där är en fantastisk poplåt. Och nu har Tony Bennett hört samma låt och säger att han vill spela in den – och den började sitt liv som bluegrass. Jag vet inte om det besvarar din fråga, men hantverket och kunskapen är detsamma oavsett genre.

Tiden är på väg att rinna ut, men först ska Dolly Parton fnittra en tredje gång. Det är när jag beskriver henne som en trojansk häst, en kvinnosaksförespråkare som från sin status som klassiskt skuren ultrakvinna kan stå på en piedestal mitt inne i patriarkatets innergård och yttra saker som en androgyn kvinna i stram manskostym aldrig kommit undan med.

– Well, jag säger alltid mer än vad jag borde. Det spelar ingen roll om ämnet är kvinnorollen eller inte. Jag har alltid haft den möjligheten. Kvinnans friheter har alltid intresserat mig, men jag ser mig inte som en kvinnofrigörare. Jag menar bara att vem som helst ska ha rätten att bruka sin talang, få göra vad de är lämpade för. Då spelar det ingen roll om man är man, lesbisk, straight, vit eller svart. Det ska inte spela någon roll. Jag har alltid varit stolt över att vara kvinna, och jag har utnyttjat det, utvunnit styrkor ur det. Ja, jag antar att jag kan säga saker som en del andra kvinnor inte får – på grund av den jag är. Och på att folk är vana vid att jag pratar.