En Malmöstjärna i Harlem

Samtidigt.
På onsdag släpps A Camps andra album ”Colonia”. Under de sju år som gått sedan den första skivan har Nina Persson hunnit med att göra New York till sin hemstad. Eller rättare sagt, hon har lagt ännu en stad till sin lista av hemstäder.

1994 lämnade en kvintett 20-åringar hemstaden Jönköping. The Cardigans satte snart Malmö på världskartan över popstäder, i symbios med Tambourine-studion. Peter Svensson, Magnus Sveningsson, Nina Persson, Bengt Lagerberg och Lasse Johansson har gjort sex fina album och utvecklat sidoprojekt. Peter har flyttat till Stockholm medan de andra har blivit malmöiter in i benet.

Nina Persson som älskar Södra Förstaden har dock oftast ena foten i New York. Just nu är hon i full fart med att bygga vidare på sitt sidoprojekt A Camp, vars första album från 2001 åtta år senare följs upp av ”Colonia”. A Camp är Niklas Frisk, Nina och hennes make Nathan Larson. De är själva skivbolag och managers och i förberedelserna för den svenska utgivningen spritter det av entusiasm kring dem.

Jag skrev text till en fotobok som Martin Bogren gjorde om The Cardigans 1997. Ett starkt minne från intervjuerna med de fem unga människor som då surfade som högst på sin egen våg är Ninas rastlösa och litet sorgsna undran om ”varför det inte går att vara fri utan att vara ensam”. Drygt tio år senare ses vi för intervju igen, och hon tycks ha hittat ett sätt att bryta denna ”sanning” – liksom många andra sanningar.

Du och Nathan lever ihop och har ett band ihop.

– Vi är väldigt glada att det funkar, men det är ingen självklarhet. Vi blev kära i varandra för att vi började jobba ihop, helt enkelt. I tidigare förhållanden var jag den som drog mig ur, jag har alltid varit dålig på att gå in för saker. Så jag blev nästan chockad själv när vi gifte oss. Att gifta sig tyckte jag var superborgerligt, trodde aldrig att jag skulle bli så i symbios med någon. Men när man har varit med någon så här länge blir motsatsen otänkbar. Jag trodde inte att jag någonsin skulle tycka så här om tvåsamhet, men är glad att jag fick upptäcka det.

Strävade ni dit eller hände det av sig självt?

– Under de första sju åren åkte jag iväg veckor i taget, ibland månader. Vi var väldigt fristående, han i New York och jag i Malmö. Vi hade alla möjligheter att göra roliga saker på var sitt håll, men hade knappt lagat en måltid ihop. Att vara tillsammans hela tiden var ett extremt aktivt beslut, och en del av beslutet var att jag inte ville göra Cardigans på ett tag. Att jag inte klarade av att ha det så. Vi ville ha ett vanligt äktenskap.

Är ni svartsjuka?

– Nej. Nathan har ju sin historia, men gör man slut med någon i New York behöver man aldrig mer stöta ihop. Jag har inte träffat någon av hans tidigare flickvänner, bara hört talas om dem och är supernyfiken. Han var lite svartsjuk i början i Malmö, som vimlar av mina före detta pojkvänner. Och så Cardigans på det. Han kunde inte handskas med det. Även om man inte är det minsta svartsjukt lagd, så är det en situation man måste lära sig att hantera, att lita på att den andre inte far iväg och hånglar på turnén. Han har nog fått gå igenom eldprov. Men det är förbi, vi har gått igenom så mycket. Vi har varit tillsammans länge nu i ett sträck. Han åkte på turné med sitt tidigare band i en vecka för ett tag sedan, han var borta och jag fattade att jag klarar mig inte utan honom.

Det finns många hem i ditt liv. Var pustar du ut?

– Alla ställen är hemma på sitt sätt. Hos mina föräldrar i Jönköping är det avkopplande, när vi var där sist till exempel. Jag fick bra råd av pappa om en jobbig vuxengrej, och det var länge sedan. Nathan är intresserad av släktforskning, så han har börjat forska i min släkt och vi satt och kollade på gamla foton. Jag kände att detta är verkligen hemma. Malmö är hemma, man går på Tempo en kväll och träffar i stort sett alla man känner, det är idiotsäkert. Det gör man inte i New York. Men New York blir väldigt mycket hem i och med huset, det första hem som Nathan och jag verkligen har tillsammans. Lägenheten i Malmö köpte jag, och jag är så driven när det gäller att inreda att jag bara tar över. Nu hittar vi på allting tillsammans. Han har varit gäst i Malmö fem år på raken, nu får vi vara på hans planhalva litet. Vi köpte ett hus i Harlem tillsammans med hans föräldrar. Familjen är från staten Washington och halva släkten är frikyrklig, även om hans föräldrar är frisinnade. Jag tänker ofta på religion och älskar katolsk symbolik, som att vända andra kinden till. Om någon är dum i huvudet så tänker jag att det är inte min uppgift att bestraffa den, onda människor kommer förr eller senare att råka illa ut i alla fall. Men jag känner ofta att jag försäger mig inför hans släkt, svär mer än normalt, måste be om ursäkt hela tiden.

Så ni är båda lika mycket hemifrån i New York.

– Nathan har bott där i omgångar. Alla har rätt att vara i New York, få har varit där i generationer. Ibland blir det tjatigt med kompisarna, hur är det i Sverige?, eller så ska de ha roligt åt min dialekt. Jag blir sårad, jag ser ju mig som en del av vårt sammanhang. Jag ser utländsk ut i Harlem, de tror att jag har kommit fel, taxibilar stannar så att jag ska kunna hoppa in och snabbt ta mig därifrån. Vi är kolonisatörer nu, det är en anledning till att nya skivan heter ”Colonia”. Vi klagar på att områden yuppiefieras, men det är egentligen precis vad vi själva gör – vi slängde bokstavligt talat ut fyra familjer när vi köpte huset. Det är sådana som vi som ligger bakom gentrifieringen, vi roffar åt oss av inspirationen, kontakterna, gör karriär i New York – som kolonisatörer. Det håller verkligen på att hända i Harlem. Ett nytt vitt nylle för varje dag som går. De säljer ciabatta på barer där fattiga samtidigt betalar med matkuponger.

Harlem är en stark mytologisk symbol för det svarta USA.

– En symbol för de svartas framgång. Under valnatten när resultaten för Obama kom, så klippte tv nästan varje gång till en bild från 125th Street i Harlem. Harlem påminner också om Malmö ibland, det där lite motsträvigt aviga. När krafter försöker göra Malmö käckt göteborgskt, så finns ändå den där delen av Södra Förstadsgatan som är så otroligt fascinerande med konstiga butiker som håller sig kvar. Butiken för både te och gevär, någon gammal guldaffär. Märkliga ställen som ibland går i konkurs, men då kommer det ett likadant istället – de bara klarar sig liksom. På ett ställe i Harlem hänger det sedan ett år banderoller om att American Apparel ska öppna, utan att något händer. Det finns ingen hämtmat att få förutom jamaicansk mat, friterad kyckling, Taco Bell och Popeyes – latte kan man inte köpa i hela området. Det ligger bokstavligt talat kycklingben överallt på gatorna, de fastnar på klacken när man skall ut och gå. Vår lilla gatstump är en sådan som vita flyttar till. Vi har i och för sig haft två inbrott sedan vi flyttade in, men det är rätt säkert. Runt knuten är det knarklangare.

Hur är er gatstump?

– Folk har koll på varandra. När vi flyttade in satt de på andra sidan gatan och vi märkte att de snackade om oss, kollade in oss, blev tysta när vi gick förbi. Efter några dagar kom en dam över och sade ”Jag är utskickad av vårt gäng”, presenterade sig och sade välkommen och berättade litet om kvarteret. Vi hälsar på folk och vet vad de heter. Nathans föräldrar bor längst ner i huset, vi bor överst. Jag har precis insett hur lyhört det är. Jag kommer hem sent ibland och det låter när jag klampar runt där – då hör de det, svärföräldrarna. När vi renoverar våningen över dem ska det isoleras ordentligt.

Har du nya vanor i din nya stad?

– I Malmö har jag varit lat, i New York har jag börjat gå mycket. Mamma promenerar i alla väderlekar. Jag har tyckt att det är mossigt, jämt när man hälsar på ska man gå på långpromenad. Nu går jag själv i Central Park nästan varje dag. Jag behöver det, har blivit van vid det. Har jag ett ärende på avstånd så går jag i en och en halv timme. Jag genar genom parken så mycket som möjligt, gör mig omaket att gå till en mataffär längre bort bara för att få promenera. Så laddar jag hem svenska radioprogram att lyssna på under tiden. Vi har bil i Malmö och kör sträckor som är en kort promenad. Man kommer från Köpenhamn till stationen, och tar taxi hem. Jag gick till tåget sist och insåg att det tar en kvart.

Hur många tv-kanaler har du?

– Hundra kanske. Jag är beroende av skräp-tv. Varje morgon sätter vi på New Yorks lokal-tv, liksom i Malmö. Jag älskar lokalt väder och lokalpolitik. Vissa kanaler handlar bara om att reparera bilar eller hur man gör en lägenhet så ful som möjligt. ”Hugh Hefners Playboy Mansion” är helt fantastiskt. De är så bottenlöst bänga. Jag har börjat tycka mycket om den som kanske har några fler getter hemma än de andra, hans officiella flickvän – fast hon har tydligen lämnat honom, för han vill inte göra henne gravid. Jag kan längta hem för att bara zappa mellan sådana program. Och nätshopping är härligt. Jag samlar på gamla målningar och speglar, kollar varje dag om det har kommit in något nytt på E-bay. Jag hittade världens bästa sminkbord, då hyrde vi en bil och hämtade det i Pennsylvania.

Ni var båda engagerade i presidentkampanjen för Barack Obama.

– Vi var i Cleveland i Ohio och knackade dörr. Många hade registrerat sig men inte kommit iväg att rösta, vissa var soffpotatisar, en del var så religiösa att de tyckte att det var fel att dyrka en president. En man hade blivit nekad att rösta, han blev jätteglad när vi kom. Hans social security card räckte inte som legitimation utan han behövde visa en räkning adresserad till honom. Till slut kom han med ett underhållskrav för några oäktingar. Många tror att de ska bli arresterade om de har något i bagaget och går iväg för att rösta. Jag var inte så bra på att argumentera, men det fanns en poäng med att jag kom som svensk. Jag kunde säga ”Hej, jag bor i USA och får inte rösta, men hade så gärna velat. Kan inte du som får rösta, göra det?”. Och då blev folk så där ”I’m gonna do that! Thank you!”.

Vilka är skillnaderna mellan bandet man växte upp i och bandet man startade?

– Att A Camp inte har en historia. Jag blir frustrerad när jag känner mig inmålad i ett hörn, spelar ingen roll om det är ett bra hörn. Cardigans har kvalitetsstämpel, varumärke och sound, medan A Camp har friare tyglar. Allt vi i Cardigans kan, har vi lärt oss tillsammans. Niklas och Nathan har andra erfarenheter. Efter första A Camp-plattan sade de andra i Cardigans att de tyckte att det var så bra att vi borde hämta krut från det jag gjorde där. De var väldigt inkluderande. Sedan dess har vi gjort två Cardigans-skivor. Så nu har jag två olika rum att lägga olika saker i.

Kommer Cardigans att hända igen?

– Tiden får utvisa. Det är helt andra logistiska förutsättningar nu, med familjeliv och mig i USA. På senaste turnén hade vi vikarier i perioder, det funkade bra men det är en annan grej. Det är inte kärnfamiljen längre. Men lika kul som det är att hålla i trådarna i A Camp, lika skönt är det att sitta i baksätet och lämna låtskrivandet till Peter i Cardigans. Så det kan säkert bli. Det vore enbart kul.

Nina Persson

Född: 1974 i Örebro.

Yrke: Musiker i A Camp och The Cardigans.

Utbildning: Samhällsvetenskaplig linje, avbrutna folkhögskolestudier i konst.

Bor: Med Nathan Larson i Harlem i New York och vid Triangeln i Malmö.

Om hon inte hade blivit popstjärna: Scenograf eller läkare.

Fuskar som: Aktris och dansare i The Citizens Band, politisk kabarégrupp i New York.

Uppträder: A Camp spelar i Malmö konserthus lördag den 4 april.

Hemsida: www.acamp.net

Albumdiskografi:

A Camp:

Colonia (2009)

A Camp (2001)

The Cardigans:

Super Extra Gravity (2005)

Long Gone Before Daylight (2003)

Gran Turismo (1998)

First Band on the Moon (1996)

Life (1995)

Emmerdale (1994)

Författare: Martin Theander
Publicerad 24 januari 2009 23.53
Uppdaterad 24 januari 2009 23.53

Samtidigt
Läsarpulsen
Bloggar
Toppnyheterna just nu