1994 lämnade en kvintett 20-åringar hemstaden Jönköping. The Cardigans satte
snart Malmö på världskartan över popstäder, i symbios med
Tambourine-studion. Peter Svensson, Magnus Sveningsson, Nina Persson, Bengt
Lagerberg och Lasse Johansson har gjort sex fina album och utvecklat
sidoprojekt. Peter har flyttat till Stockholm medan de andra har blivit
malmöiter in i benet.
Nina Persson som älskar Södra Förstaden har dock oftast ena foten i New York.
Just nu är hon i full fart med att bygga vidare på sitt sidoprojekt A Camp,
vars första album från 2001 åtta år senare följs upp av ”Colonia”. A Camp är
Niklas Frisk, Nina och hennes make Nathan Larson. De är själva skivbolag och
managers och i förberedelserna för den svenska utgivningen spritter det av
entusiasm kring dem.
Jag skrev text till en fotobok som Martin Bogren gjorde om The Cardigans 1997.
Ett starkt minne från intervjuerna med de fem unga människor som då surfade
som högst på sin egen våg är Ninas rastlösa och litet sorgsna undran om
”varför det inte går att vara fri utan att vara ensam”. Drygt tio år senare
ses vi för intervju igen, och hon tycks ha hittat ett sätt att bryta denna
”sanning” – liksom många andra sanningar.
Du och Nathan lever ihop och har ett band ihop.
– Vi är väldigt glada att det funkar, men det är ingen självklarhet. Vi blev
kära i varandra för att vi började jobba ihop, helt enkelt. I tidigare
förhållanden var jag den som drog mig ur, jag har alltid varit dålig på att
gå in för saker. Så jag blev nästan chockad själv när vi gifte oss. Att
gifta sig tyckte jag var superborgerligt, trodde aldrig att jag skulle bli
så i symbios med någon. Men när man har varit med någon så här länge blir
motsatsen otänkbar. Jag trodde inte att jag någonsin skulle tycka så här om
tvåsamhet, men är glad att jag fick upptäcka det.
Strävade ni dit eller hände det av sig självt?
– Under de första sju åren åkte jag iväg veckor i taget, ibland månader. Vi
var väldigt fristående, han i New York och jag i Malmö. Vi hade alla
möjligheter att göra roliga saker på var sitt håll, men hade knappt lagat en
måltid ihop. Att vara tillsammans hela tiden var ett extremt aktivt beslut,
och en del av beslutet var att jag inte ville göra Cardigans på ett tag. Att
jag inte klarade av att ha det så. Vi ville ha ett vanligt äktenskap.
Är ni svartsjuka?
– Nej. Nathan har ju sin historia, men gör man slut med någon i New York
behöver man aldrig mer stöta ihop. Jag har inte träffat någon av hans
tidigare flickvänner, bara hört talas om dem och är supernyfiken. Han var
lite svartsjuk i början i Malmö, som vimlar av mina före detta pojkvänner.
Och så Cardigans på det. Han kunde inte handskas med det. Även om man inte
är det minsta svartsjukt lagd, så är det en situation man måste lära sig att
hantera, att lita på att den andre inte far iväg och hånglar på turnén. Han
har nog fått gå igenom eldprov. Men det är förbi, vi har gått igenom så
mycket. Vi har varit tillsammans länge nu i ett sträck. Han åkte på turné
med sitt tidigare band i en vecka för ett tag sedan, han var borta och jag
fattade att jag klarar mig inte utan honom.
Det finns många hem i ditt liv. Var pustar du ut?
– Alla ställen är hemma på sitt sätt. Hos mina föräldrar i Jönköping är det
avkopplande, när vi var där sist till exempel. Jag fick bra råd av pappa om
en jobbig vuxengrej, och det var länge sedan. Nathan är intresserad av
släktforskning, så han har börjat forska i min släkt och vi satt och kollade
på gamla foton. Jag kände att detta är verkligen hemma. Malmö är hemma, man
går på Tempo en kväll och träffar i stort sett alla man känner, det är
idiotsäkert. Det gör man inte i New York. Men New York blir väldigt mycket
hem i och med huset, det första hem som Nathan och jag verkligen har
tillsammans. Lägenheten i Malmö köpte jag, och jag är så driven när det
gäller att inreda att jag bara tar över. Nu hittar vi på allting
tillsammans. Han har varit gäst i Malmö fem år på raken, nu får vi vara på
hans planhalva litet. Vi köpte ett hus i Harlem tillsammans med hans
föräldrar. Familjen är från staten Washington och halva släkten är
frikyrklig, även om hans föräldrar är frisinnade. Jag tänker ofta på
religion och älskar katolsk symbolik, som att vända andra kinden till. Om
någon är dum i huvudet så tänker jag att det är inte min uppgift att
bestraffa den, onda människor kommer förr eller senare att råka illa ut i
alla fall. Men jag känner ofta att jag försäger mig inför hans släkt, svär
mer än normalt, måste be om ursäkt hela tiden.
Så ni är båda lika mycket hemifrån i New York.
– Nathan har bott där i omgångar. Alla har rätt att vara i New York, få har
varit där i generationer. Ibland blir det tjatigt med kompisarna, hur är det
i Sverige?, eller så ska de ha roligt åt min dialekt. Jag blir sårad, jag
ser ju mig som en del av vårt sammanhang. Jag ser utländsk ut i Harlem, de
tror att jag har kommit fel, taxibilar stannar så att jag ska kunna hoppa in
och snabbt ta mig därifrån. Vi är kolonisatörer nu, det är en anledning till
att nya skivan heter ”Colonia”. Vi klagar på att områden yuppiefieras, men
det är egentligen precis vad vi själva gör – vi slängde bokstavligt talat ut
fyra familjer när vi köpte huset. Det är sådana som vi som ligger bakom
gentrifieringen, vi roffar åt oss av inspirationen, kontakterna, gör karriär
i New York – som kolonisatörer. Det håller verkligen på att hända i Harlem.
Ett nytt vitt nylle för varje dag som går. De säljer ciabatta på barer där
fattiga samtidigt betalar med matkuponger.
Harlem är en stark mytologisk symbol för det svarta USA.
– En symbol för de svartas framgång. Under valnatten när resultaten för Obama
kom, så klippte tv nästan varje gång till en bild från 125th Street i
Harlem. Harlem påminner också om Malmö ibland, det där lite motsträvigt
aviga. När krafter försöker göra Malmö käckt göteborgskt, så finns ändå den
där delen av Södra Förstadsgatan som är så otroligt fascinerande med
konstiga butiker som håller sig kvar. Butiken för både te och gevär, någon
gammal guldaffär. Märkliga ställen som ibland går i konkurs, men då kommer
det ett likadant istället – de bara klarar sig liksom. På ett ställe i
Harlem hänger det sedan ett år banderoller om att American Apparel ska
öppna, utan att något händer. Det finns ingen hämtmat att få förutom
jamaicansk mat, friterad kyckling, Taco Bell och Popeyes – latte kan man
inte köpa i hela området. Det ligger bokstavligt talat kycklingben överallt
på gatorna, de fastnar på klacken när man skall ut och gå. Vår lilla
gatstump är en sådan som vita flyttar till. Vi har i och för sig haft två
inbrott sedan vi flyttade in, men det är rätt säkert. Runt knuten är det
knarklangare.
Hur är er gatstump?
– Folk har koll på varandra. När vi flyttade in satt de på andra sidan gatan
och vi märkte att de snackade om oss, kollade in oss, blev tysta när vi gick
förbi. Efter några dagar kom en dam över och sade ”Jag är utskickad av vårt
gäng”, presenterade sig och sade välkommen och berättade litet om kvarteret.
Vi hälsar på folk och vet vad de heter. Nathans föräldrar bor längst ner i
huset, vi bor överst. Jag har precis insett hur lyhört det är. Jag kommer
hem sent ibland och det låter när jag klampar runt där – då hör de det,
svärföräldrarna. När vi renoverar våningen över dem ska det isoleras
ordentligt.
Har du nya vanor i din nya stad?
– I Malmö har jag varit lat, i New York har jag börjat gå mycket. Mamma
promenerar i alla väderlekar. Jag har tyckt att det är mossigt, jämt när man
hälsar på ska man gå på långpromenad. Nu går jag själv i Central Park nästan
varje dag. Jag behöver det, har blivit van vid det. Har jag ett ärende på
avstånd så går jag i en och en halv timme. Jag genar genom parken så mycket
som möjligt, gör mig omaket att gå till en mataffär längre bort bara för att
få promenera. Så laddar jag hem svenska radioprogram att lyssna på under
tiden. Vi har bil i Malmö och kör sträckor som är en kort promenad. Man
kommer från Köpenhamn till stationen, och tar taxi hem. Jag gick till tåget
sist och insåg att det tar en kvart.
Hur många tv-kanaler har du?
– Hundra kanske. Jag är beroende av skräp-tv. Varje morgon sätter vi på New
Yorks lokal-tv, liksom i Malmö. Jag älskar lokalt väder och lokalpolitik.
Vissa kanaler handlar bara om att reparera bilar eller hur man gör en
lägenhet så ful som möjligt. ”Hugh Hefners Playboy Mansion” är helt
fantastiskt. De är så bottenlöst bänga. Jag har börjat tycka mycket om den
som kanske har några fler getter hemma än de andra, hans officiella flickvän
– fast hon har tydligen lämnat honom, för han vill inte göra henne gravid.
Jag kan längta hem för att bara zappa mellan sådana program. Och nätshopping
är härligt. Jag samlar på gamla målningar och speglar, kollar varje dag om
det har kommit in något nytt på E-bay. Jag hittade världens bästa sminkbord,
då hyrde vi en bil och hämtade det i Pennsylvania.
Ni var båda engagerade i presidentkampanjen för Barack Obama.
– Vi var i Cleveland i Ohio och knackade dörr. Många hade registrerat sig men
inte kommit iväg att rösta, vissa var soffpotatisar, en del var så religiösa
att de tyckte att det var fel att dyrka en president. En man hade blivit
nekad att rösta, han blev jätteglad när vi kom. Hans social security card
räckte inte som legitimation utan han behövde visa en räkning adresserad
till honom. Till slut kom han med ett underhållskrav för några oäktingar.
Många tror att de ska bli arresterade om de har något i bagaget och går iväg
för att rösta. Jag var inte så bra på att argumentera, men det fanns en
poäng med att jag kom som svensk. Jag kunde säga ”Hej, jag bor i USA och får
inte rösta, men hade så gärna velat. Kan inte du som får rösta, göra det?”.
Och då blev folk så där ”I’m gonna do that! Thank you!”.
Vilka är skillnaderna mellan bandet man växte upp i och bandet man startade?
– Att A Camp inte har en historia. Jag blir frustrerad när jag känner mig
inmålad i ett hörn, spelar ingen roll om det är ett bra hörn. Cardigans har
kvalitetsstämpel, varumärke och sound, medan A Camp har friare tyglar. Allt
vi i Cardigans kan, har vi lärt oss tillsammans. Niklas och Nathan har andra
erfarenheter. Efter första A Camp-plattan sade de andra i Cardigans att de
tyckte att det var så bra att vi borde hämta krut från det jag gjorde där.
De var väldigt inkluderande. Sedan dess har vi gjort två Cardigans-skivor.
Så nu har jag två olika rum att lägga olika saker i.
Kommer Cardigans att hända igen?
– Tiden får utvisa. Det är helt andra logistiska förutsättningar nu, med
familjeliv och mig i USA. På senaste turnén hade vi vikarier i perioder, det
funkade bra men det är en annan grej. Det är inte kärnfamiljen längre. Men
lika kul som det är att hålla i trådarna i A Camp, lika skönt är det att
sitta i baksätet och lämna låtskrivandet till Peter i Cardigans. Så det kan
säkert bli. Det vore enbart kul.