Ett desperat försök att leva med två män

I "Marie-Jo och hennes två älskare" har han tillfälligtvis skjutit sådana teman åt sidan till förmån för en triangulär kärlekshistoria utan samhällskritiska underströmmar - en romantisk utopi, ofta lyrisk och vacker, men med en klangbotten av desperation, som framträder redan i första scenen.

Ett citat ur inledningsraderna i Dantes "Inferno" om vandraren som vid mitten av sin levnadsfärd gått vilse i en mörk skog följs av en bild där ambulansföraren Marie-Jo är på vippen att skära upp handlederna med sågbladet till en schweizisk armékniv, eftersom hon inte ser någon annan väg ut ur ett omöjligt dilemma. Hon älskar sin make, byggbasen Daniel, som hon har en tonårig dotter med, men hon råkar också älska hamnlotsen Marco, hennes partner i en hemlig passionerad förbindelse sedan ett år tillbaka.

Hon förmår inte avstå från någon av dem, vägrar att välja. Situationen ställs på sin spets då Daniel gradvis blir medveten om rivalens existens. Efter några laddade konfrontationer med maken flyttar Marie-Jo hem till älskaren. Senare lämnar hon honom för att återuppsöka den äktenskapliga hamnen. Hon har insett att hon aldrig kan bli lycklig med någondera utan alltid kommer att sakna den ene när hon är hos den andre. Denna vacklan inte bara ackompanjeras av det sannolikt största antalet mobiltelefonsamtal hittills på en bioduk, den har dessutom en viss negativ inverkan på filmens dramaturgi genom ett par longörer som kommer av alltför mycket upprepning.

Namnet Marie-Jo kan uppfattas som en anspelning på Maria och Josef, föräldraparet som grundade den kristna äktenskapsideologin. Hennes kluvenhet mellan två kärleksförhållanden, som hon månar om med samma känsloinvestering och med ett naivt hopp om att maken och älskaren, om de väl får mötas, ska gilla och acceptera varandra, är på samma gång en självständighetsdröm och ett symboliskt försök att splittra ideologin och spräcka en allenarådande kärleksmyt.
Själva stoffet i Guédiguians film hör till stor del hemma i en melodram, och som i alla äkta melodramer är hjältinnans revolutionära befrielsekamp dömd att misslyckas. Härav de inre disharmoniska och tragiskt färgade stämningar och varsel som bildar en slående och intressant kontrast till filmens övervägande vardagsrealistiska och samtidigt påfallande harmoniska och lugna formspråk.

En melodram som sagt, men alltså helt utan sådana ironiska och indirekt subversiva förkonstlingseffekter i kompositionsteknik, färgfoto och spel som är förknippade med Douglas Sirks 50-talsfilmer i genren, just nu aktualiserade som inspirationskälla och förebilder för Todd Haynes och hans med rätta applåderade "Far from Heaven". Att Guédiguian bytt register och här tagit en paus i sitt sociopolitiska engagemang betyder inte att han övergett den blandning av uttrycksfull visuell enkelhet och precision i iakttagelsen av banala men viktiga detaljer som alltid kännetecknat hans i grunden verklighetsnära stil.

Men i slutscenerna är det som om initiativkraften till en realistisk förnyelse av triangelmelodramen lämnat honom i sticket, med följd att finalen blir en hårt konstruerad nödutgång ur Marie-Jos problematik, om än också med fascinerande ekon av den poetiska, submarina drömscenen med pråmskepparen och hans brud i Jean Vigos klassiska mästerverk "L´Atalante".

Skådespelarna är Guédiguians vanliga huvudrollstrio. Hans egen hustru Ariane Ascaride spelar Marie-Jo, Daniel görs av Jean-Pierre Darroussin och Marco av Gérard Meylan, alla tre utrustade med en storartad förmåga att förändra och förnya sig, att klä sig i en ny roll med en inlevelse och trovärdighet som frigör dem från biopublikens minne av deras tidigare uppgifter i regissörens stående ensemble. Spelplats är återigen Marseille.
På rak arm kan jag inte erinra mig en film utanför noirkategorin där porträttet av en stad varit en lika skickligt och formfulländat integrerad del av berättelsen.
Jan Aghed