Den 7 juni 1958 i Minneapolis, Minnesota får jazzmusikern John L Nelson och
sångerskan Mattie Shaw en pojke som de döper efter faderns jazzband Prince
Rogers Trio.
Två månader senare, den 16 augusti i Bay City, Michigan, får bilingenjören
Silvio Ciccone och hans fru Madonna Louise en dotter som de döper efter
flickans mor.
Och bara knappt två veckor senare, den 29 augusti i Gary, Indiana, får
stålverksarbetaren Joseph Jackson och hans hustru Katherine sitt sjunde av
så småningom totalt nio barn. De döper pojken till Michael Joseph Jackson.
Spola fram 25 år i tiden, till sommaren 1983, och de tre små telningarna är i
full färd med att ta över världen. Michael Jackson har just släppt
soloalbumet ”Thriller” som kommer att bli historiens mest sålda. Madonna
debuterar med ett självbetitlat album som så småningom ska sälja i nästan
tio miljoner exemplar. Och Prince som just slagit igenom hos
mainstreampubliken är i full färd med att spela in ”Purple Rain”.
Tre av pophistoriens allra största, födda i obetydlighet samma sommar, så
småningom samtidigt upphöjda till ikoner för en tid och en kultur. Tre
vanliga människor som parallellt men var för sig kommit att definiera
popstjärnan som populärkulturellt fenomen med nästan religiösa övertoner.
Och som just nu i sommar firar sina femtioårsdagar som övertydliga exempel
på vad den mest extrema sortens stjärndyrkan på gott och ont kan göra med
människor.
Hur blev de så stora? Varför just då och varför just de?
Svante Lodén, filmare, musikjournalist och sångare i Damn!:
”Jag såg Prince live första gången när jag var 14 år och kände samma sak som
jag känt varje gång sedan dess. Det är bara ofattbart att en människa kan
vara så talangfull. Han är tio mil ovanför jantelagens översta gräns.
Till Michael Jackson har jag en delvis liknande relation. Båda två är otroligt
konstiga undantag i det mänskliga persongalleriet. Man känner ett slags
gudanärvaro i deras bästa ögonblick.
Madonna är som hela Spice Girls hopslaget till en enda superperson. Hon är
lite som Margaret Thatcher. Det där förminskande pratet om tuff tjej gäller
inte henne. Hon är bara en hårding som gör sin pryl och dikterar varenda
litet villkor själv.
Princes snille är musiken. Madonnas snille är affärerna och showen och
konceptet. Hon är väldigt konceptuellt begåvad. Michael Jackson var bara ett
naturfenomen.”
Pierre Hellqvist, chefredaktör för musiktidningen Sonic:
Sannolikt har alla tre haft större inflytande än vad de får erkännande för.
Växte man upp på åttiotalet var de överallt. Det var decenniet när artister
verkligen blev synliga och visuella fullt ut, i och med MTV:s uppkomst och
oerhörda genomslag. Påverkades man inte av dem så reagerade man emot dem,
vilket ju också är en sorts erkännande av deras storhet.”
Den 25 mars 1983 uppträdde Michael Jackson vid skivbolaget Motowns tv-sända
25-årsjubileum i Pasadena. 47 miljoner tv-tittare såg honom framföra ”Billie
Jean” och för första gången göra sin legendariska moon walk. Det skedde
exakt 3.47 in i låten, under gitarrbreaket. Det tog ungefär en och en halv
sekund och publiken reagerade genom att låta som om de satt i en
berg-och-dal-bana och precis kastats utför ett osynligt stup. Just där tog
Michael Jackson hela underhållningsindustrin in i en ny tid. Det var
totalunderhållning i en helt ny form. Och i publikens chockartade reaktion
hördes också suckar av förfäran, från alla de stora Motown-stjärnor på plats
som plötsligt såg sig förvandlade till förbisprungna reliker.
Samma år spelades Michael Jackson för första gången på MTV. MTV hade börjat
sända redan den 1 augusti 1981 men det skulle ta nästan två år innan man
började sända videos med svarta artister. När det väl skedde var det Michael
Jacksons ”Billie Jean” som stod för genombrottet.
Under hela åttiotalet gick sedan Jacksons, Madonnas och Princes framgångar
hand i hand med MTV:s. De blev inte bara de mest populära artisterna på MTV,
de blev synonyma med hela decenniets populärkultur.
Och något löstes upp i den processen. Kanske var det gränsen mellan konst och
kommers. Redan 1983 skrev Stephen Levy i Rolling Stone: ”MTV:s största
prestation har varit att föra in rock & rollen i en videovärld där
du inte kan skilja mellan underhållning och marknadsföring. Detta är och
förblir MTV:s bedrift och dess innebörd sträcker sig långt bortom rock &
roll”.
Musikvideon, tidigare främst en marknadsföringsmetod, blev en del av det
konstnärliga uttrycket. MTV förvandlade reklamen till en konstform. Och
Michael Jackson, Madonna och Prince utgjorde själva drivkraften i
förändringen.
Pierre Hellqvist: ”MTV:s uppkomst och genomslag var väldigt viktigt för
deras storhet. Man bör nog också väga in de materialistiska strömningarna
och satsa på dig själv-ideal som drog igenom USA och England under Reagan-
och Thatcher-epokerna. Om sjuttiotalet lätt förenklat handlade om kollektiv
och samhörighet, oavsett om vi snackar progg eller punk, var åttiotalet en
egocentrisk over the top-yra där den ensamme superstjärnan perfekt passade
in i bilden. Även övergången från vinyl till cd och det ekonomiska
jätteuppsving som detta gav skivindustrin spelade säkerligen in, i alla fall
under andra halvan av åttiotalet och tidigt nittiotal.
Jag tror inte vi kommer att få se artister av den stjärnkalibern igen. Det
händer för mycket på samma gång i så många olika format och medier i dag för
att någon artist ska kunna få all den uppmärksamheten riktad mot sig. Den
fysiska skivans undergång, och musikens ’osynlighet’ i det offentliga
rummet, talar också emot en liknande guldålder för superstjärnan.”
Svante Lodén: ”Det var ju en blockbuster-tid då. Det var en
elefant-tid. Men det har funnits superstjärnor sedan Sinatra och framåt. Ja
sedan Chaplin. Och jag tror någonstans att om man är så talangfull och så i
synk med tiden som de här tre så blir man vansinnigt stor, även nu. Om inte
så att man definierar en tidsanda så i alla fall att man blir en självklar
del av den tidsandan. De tre formade ju väldigt mycket modet och soundet och
idéerna, men de var ju i sin tur formade av någonting annat. Av Reagan-eran
och oljekris och gisslandrama och hela den moderna historia som ligger bakom
strömningarna.”
Så vad hände sedan?
Madonna har återuppfunnit sig själv gång på gång. Hon är en
inkarnationskonstnär och en ny inkarnation ändrar egentligen inte publikens
uppfattning om henne eftersom hela hennes karriär varit en serie
inkarnationer.
För Michael Jackson gäller det motsatta. Han tävlar oupphörligen mot sitt eget
förflutna jag. Han mäts med förundrade jämförelser i en aldrig sinande ström
av före och efter-bilder. Rent fysiskt har ingen förändrats så mycket som
han, men publikens förväntningar har inte förändrats med honom.
Prince har sedan 1983 haft den otacksamma rollen som världens näst störste och
näst konstigaste manlige popstjärna. Musikaliskt har han helt och hållet
skapat sig själv, skrivit nästan alla låtar, spelat nästan varje instrument.
Men i den stratosfär av extrem avgudad stjärnstatus där de tre
femtioåringarna befunnit sig har det inte alltid varit det viktigaste.
Popstjärnan som fenomen och som symbol för vår offentliga kultur har varit
något mycket större än den musik de skapat.
Frågan är om den tiden är över nu, om de nyblivna femtioåringarna verkligen
var popmusikens sista riktigt gudalika superstjärnor.
Var kommer i så fall de sista tre att befinna sig om ytterligare tio år?
Svante Lodén: ”Jag trodde inte att Michael Jackson skulle leva så
här länge och jag är väldigt tveksam till om han blir sextio.
Prince däremot har ju äntligen hittat vad han ska göra när han blir sextio.
Han gör de skivor han vill göra, i sin egen takt, och folk går och ser hans
konserter. Madonna är en sådan otrolig överlevare. Hon kommer att göra
sådana där saker som Nick Cave och Tom Waits håller på med. Det kommer att
vara Madonnas musikal på Det Kongelige i Köpenhamn. Fast jag hoppas att hon
slutar sexa sig, eller rättare sagt att hon hittar något läckert tantigt
sätt att sexa sig på. Det kunde vara kul om hon var en kåt tant men nu är
hon bara ett slags Terminator-figur.”
Pierre Hellqvist: ”Vad gör de när de fyller sextio? Prince fortsätter
nog att ringa på dörrar å Jehovas Vittnes vägnar i Minneapolis förorter,
hans musikaliska status kommer antagligen dessutom att växa för varje år –
likt en James Brown eller Miles Davis. Madonna varvar välgörenhetsarbete med
mer eller mindre avklädda världsturnéer. Michael Jackson blir nog inte
sextio.”