Ian Buruma - på jakt efter hatets kärna

Två kvarter från Central Park sitter journalisten Ian Buruma med en urdrucken kaffekopp, ett glas apelsinjuice och en illröd halsduk elegant knuten runt halsen.

Jag hade hoppats hinna gå igenom mina frågor en sista gång, Buruma hade planerat läsa ut en bok han ska recensera för The New Yorker.

– Men nu kan vi väl lika gärna sätta igång, säger Buruma och packar ner boken i väskan.

Ian Buruma skriver små, kompakta böcker med stora ambitioner.

I hans senaste bok, ”Mordet i Amsterdam”, försöker han reda ut vad begreppet tolerans innebär i dagens Europa. I ”Occidentalism” letar han efter kärnan till det konstanta hatet mot västvärlden – ett hat som har kommit från många olika geografiska punkter de senaste århundradena, men vars innehåll varit slående likartat.

I den lite mer lättsamma ”Anglomania” gör han upp med det brittiska klassystemet, och sin egen bakgrund som både holländare och engelsman.

I Burumas böcker smyger han omkring som en klok, timid betraktare i en värld full av hat och komplicerade konflikter. Privat är han precis som sitt språk: mild, artig och avspänd, brusar aldrig upp, undviker högtravande fraser och alarmism.

Han framstår som en person som är van att lyssna och betrakta snarare än att tala själv.

– Jag växte upp i Holland, ett land präglat av handelsmän som aldrig hade något större intresse för revolutionära rörelser. Så jag känner mig nära den liberala traditionen i nordvästra Europa. Det beror nog på min bakgrund som både brittisk och holländsk, dels på mitt temperament, dels på att jag bott i så många olika delar av världen att jag börjat se mer relativt på händelserna omkring mig.

”Mordet i Amsterdam” handlar specifikt om två av de mest uppmärksammade brotten i Holland: morden på provokatören och filmregissören Theo van Gogh och på politikern Pim Fortuyn. Men boken är även Burumas skildring av hur det var att återvända till sitt hemland efter att ha bott i England och Japan i 30 år.

Holland har alltid varit känt för sin liberala öppenhet, sin tolerans och sin blandning av etniciteter och kulturer. Men när Buruma återvände möttes han av löpsedlar om blodiga konflikter, brutala mord, antisemitism och muslimsk terrorism.

Med utgångspunkt i de två morden (Theo van Gogh var dessutom en barndomsvän till Buruma) började han skriva en bok om hur landet förändrats sedan han flyttade därifrån på 1970-talet.

– Jag tyckte att det som hände i Holland var typiskt för en liknande utveckling över hela Europa. Just Amsterdam är nästan som New York, med sin blandning av folk från hela världen, så det hade inte förändrats märkbart, men det som slog mig var hur mycket de mindre städerna ute i landet förändrats. En majoritet av invandrarna där är muslimer, och deras ankomst i småstäderna var väldigt synlig och svår att undgå.

Burumas ambition är att nyansera debatten om hur Europa hanterat multikulturella konflikter de senaste decennierna.

– Samma människor som förespråkade den multikulturella modellen för tio år sedan påstår nu att den är en katastrof. Båda uppfattningarna är fel. Man kan inte rättfärdiga att folk bryter mot lagen, eller använder våld, med kulturella förklaringar. Jag tycker inte att vi ska införa sharia i Holland. Men det är lika problematiskt att försöka få folk att bli lojala medborgare och tvångsanpassa sig till holländsk kultur. Det brukar visa sig att efter en generation eller två så glider invandrare ändå naturligt in i samhällets mittfåra.

Enligt Buruma finns det grovt generaliserat två riktningar i den multikulturella debatten i Europa i dag. Dels Frankrike, där man tror på sekularisering, integration och förbud av huvudsjalar och liknande utryck för religiös tillhörighet. Dels finns vänstern som förespråkar tolerans och förståelse för kulturella olikheter och traditioner.

– Vänstern och högern har därmed bytt plats. Det brukade vara högern som pratade om att värna om traditioner, kulturella värderingar och familjesammanhållning, nu är det vänstern som gör det.

När amerikanska recensenter skrivit om ”Mordet i Amsterdam” har de varit väldigt måna om att poängtera att den europeiska, multikulturella modellen misslyckats.

– Ja, och det är inte sant. Titta exempelvis på London. I fråga om blandning av etniciteter och kulturer är det en mer framgångsrik stad än till och med New York. Åtminstone på gatunivå. Sedan ser man inte så många ickevita politiker, generaler eller bankchefer.

Som ett underliggande tema i ”Mordet i Amsterdam”, precis som i många andra av Burumas böcker, finns en detaljmedveten klassanalys. Han återkommer gång på gång till den interna konflikten mellan muslimer från olika samhällsskikt. Boken är även ett rikt porträtt av Ayaan Hirsi Ali. Efter att ha flytt till Holland från ett påtvingat äktenskap i Somalia etablerade hon sig snabbt som en frispråkig kritiker av islam.

Buruma målar upp en sympatisk bild av henne, men hävdar samtidigt att hon misslyckats med sin kamp mot religiöst förtryck eftersom hon ofta verkar förakta just de muslimer som hon utger sig för att försöka rädda.

– Ayaan Hirsi Ali kommer från en somalisk elit, en väldigt välutbildad familj. De muslimer som hamnar på natthärbärgen i Amsterdam efter att de blivit misshandlade av sina män kommer oftast från en annan bakgrund. De är rädda och marginaliserade, ibland är religionen det enda hopp de har att klamra sig fast vid. Alis antireligiösa ateism är nog inte det bästa sättet att nå ut till de här människorna. Hon framstår bara som nedlåtande.

Buruma förnekar inte att religion ligger bakom många av 2000-talets stora problem, men han påpekar att den även kan vara en positiv kraft – som exempel nämner han de demonstrerande munkarna i Burma.

– Ateister som Christopher Hitchens har blivit lika dogmatiska som de religiösa ledare de kritiserar, vilket är ett generellt problem med ateister. De är inte särskilt bra på att förklara världen. Att bara göra sig löjlig över olika religioners tro är ingen särskilt konstruktiv sysselsättning. Folk ser Hitchens som något slags modig uppstickare, men i själva verket har han gjort något väldigt konventionellt.

”Occidentalism”, som Buruma skrev tillsammans med den israeliske författaren Avishai Margalit 2004, kan placeras in i den kategori av ”Varför hatar de oss?”–litteratur som publicerats efter terrorattackerna mot USA 2001. Buruma och Margalit inleder med att beskriva ett möte i Japan efter attackerna mot Pearl Harbor 1941 och hör samma förakt som präglar dagens radikala islamister: de hatade allt som USA stod för, oanständighet, materialism, ytlighet, Hollywood-filmer och ”judisk kapitalism”.

De första spåren av ett uttalat förakt mot ”västvärlden” finner man i Europa efter Upplysningen, skriver Buruma. Han följer sedan hur dessa idéer tagit sig olika uttryck hos filosofer som Heidegger, poeter som T S Eliot och diktatorer som Hitler och Mao. Boken gör en tydlig distinktion mellan de som kritiserar västerländsk kultur och kapitalism, och den rena occidentalismen där man förvandlar västvärldens invånare till ett slags inte riktigt vuxna eller fullkomliga människor. Occidentalismen är därmed en inverterad version av det Edward Said kallade orientalism, västvärldens infantilisering av öst.

I både ”Mordet i Amsterdam” och ”Occidentalism” framgår det att man löper större risk att träffa någon som hatar västvärlden och USA i europeiska storstäder än på landsbygden i Asien. Det är de som konsumerar amerikansk kultur, men som ändå känner sig marginaliserade och utanför, som tenderar att falla för occidentalismen.

– Jag har aldrig sett på problemet med fundamentalistiska muslimer som ett slag mellan två olika civilisationer. De flesta av Europas terrorister är födda i Europa. Deras föräldrar var inte radikala islamister. De ung a, europeiska muslimer som söker sig till terrorism gör det inte av kulturella skäl, utan av ideologiska. De känner sig inte hemma i samhället och letar i stället efter mening i terroristernas revolutionära ideologier.

Buruma flyttade till New York 2005, efter sin vistelse i Amsterdam. Han hade inget särskilt skäl att flytta hit, utan har alltid varit nyfiken på hur det är att bo i New York, och nu dök det upp ett jobb (han undervisar på ett universitet norr om New York) och återkommande tidningsuppdrag för The New Yorker och New York Review of Books.

Han påpekar att han rört sig lite åt vänster politiskt sedan han kom till USA.

– Men jag är ingen socialist, säger han lite defensivt.

– Det vimlar av socialister som tror att amerikaner omedelbart skulle välja socialism om de bara fick chansen, och den enda anledningen att de inte gör det är för att de inte vet vad det är. Det tror jag inte stämmer. Amerikaner är helt enkelt mer bekväma med idén att man har mer individuell frihet på bekostnad av större inkomstskillnader.

I det pågående amerikanska presidentvalet ser han Barack Obama som den enda kandidat som drastiskt kan förändra bilden av USA i resten av världen.

– Det behövs en demokrat som president för att neutralisera det som Bush åstadkommit. Barack Obamas sakpolitik är inte särskilt ny, han är en ganska konventionell demokrat. Men hans symbolvärde skulle vara enormt. Han skulle drastiskt förändra hur folk i resten av världen ser på USA. Man gör det alldeles för lätt för sig om man avfärdar honom med cynism.

När vi träffas har han precis skrivit klart sin första roman, som utspelar sig i Japan. När ämnet kommer på tal verkar det som att hans lugna självförtroende plötsligt ersätts av en lite ungdomlig osäkerhet.

– Boken är löst baserad på en sann berättelse om en skådespelerska som hette Li Koran. Innan andra världskriget gjorde hon filmer i Japan där hon fick spela den kinesiska kvinnan som blev kär i japanska män. Efter kriget flyttade hon till USA och gjorde Hollywood-filmer där hon fick spela den japanska kvinnan som blev kär i amerikanska män. Det är en bok om film och om samarbete, och¿ åh, det är så svårt för mig att prata om den.

Hur skiljer sig skrivprocessen när du skriver en roman, jämfört med en reportagebok?

– Det är stor skillnad. När man skriver en roman måste man tillåta sig att falla handlöst. Man måste förlita sig på minnen och känslor, snarare än att försöka formulera argument. På sätt och vis måste man stänga av den intellektuella delen av hjärnan, annars riskerar karaktärerna bara att bli representanter för olika idéer, och det blir inte en intressant roman.

Burumas mobiltelefon surrar till och det visar sig vara hans fru som ringer från flygplatsen, nyss hemkommen från Tokyo. Han ursäktar sig artigt för att åka och möta henne.

När han kommer ut på 8:e avenyn smälter han obemärkt in i folkvimlet, bland japanerna, holländarna, britterna och muslimerna. Han vänder sig om och vinkar adjö och det ser ut som att han känner sig hemma.