En dandy jobbar aldrig, skriver Stephen Robins i sin guidebok "How to be a complete Dandy". Han ligger mest på soffan och beundrar sina skräddade sömmar.
|
Johan Hakelius är tokanglofil. Foto: Kent Hult |
I förordet till artikelsamlingen "Manifest för otidsenliga" odlar krönikören Johan Hakelius en liknande soffliggarmytologi. "Den har varit oerhört lättskriven," inleder han boken, "eftersom alla texterna redan var skrivna. Den har också varit lätt för mig att strukturera, eftersom min förlagsredaktör har gjort det arbetet. Bitvis har den till och med varit rolig att läsa, eftersom jag ofta glömt bort att jag skrivit som jag gjort."
Dandys lanserar medvetet sina egna motsägelser. I Johan Hakelius kolliderar trista ämnen som riksdagspolitik och en hårt konservativ åsiktsbild (monarkist) med originella vinklar och innovativ stilistik. Han är en produktiv tidigare Handelshögskolestudent som i sina krönikor gärna vill framstå som slö och lite dum.
Vi ses i Sveriges riksdag. Hakelius bär långa ljusrosa strumpor med matchande skjorta. Hans ullkostym är urbrittiskt rutig. Han luktar starkt av rakvatten.
Han slår sig ned bland kollegor, namnkunniga representanter från huvudstadspressen. Johan Hakelius ser annorlunda ut. Inte bara det: hans artikel härifrån, införd i Svenska Dagbladet två dagar senare, skiljer sig också radikalt från kollegornas plikttroget knastriga rapporter.
Uppdraget han har för Svenska Dagbladet är på utdöende i Sverige. För femton år sedan hade de flesta tidningar värda namnet en riksdagskolumnist. Nu sitter Johan Hakelius, då och då med undantag för en gästande skolklass, ensam på riksdagsläktaren. Traditionen är lika brittisk som kostymen: att skriva elakt och stilistiskt briljant om politiker, att recensera riksdagsdebatt som man recenserar teater.
Den här förmiddagen är Göran Persson på plats. Statsministern är på strålande humör. Han mästrar en miljöpartist i oppositionen genom att häcklande parafrasera favoritdiktaren Dan Andersson. Johan Hakelius kolumn i Svenska Dagbladet får rubriken "Perssonlighet" och texten slutar:
"Han berättade, han skämtade, han log. Han lutade sig förbindligt framåt, med händerna i knät, som en snapsmild patriark i syrenbersån. Han var starkt närvarande. Efter en och en halv timme fick utrikesminister Laila Freivalds tre minuter på sig att säga några ord om Kina."
- Det är svårare att vara riksdagsreporter i Sverige än i brittiska underhuset för där finns det ju en show att recensera, konstaterar Johan Hakelius.
I Sverige, förklarar han, får han nogsamt söka efter glimtarna i det allt som oftast jämngrå politiska spelet.
- Jag måste liksom först regissera showen och sedan recensera den. Det är två led.
- Och den här ironin, distansen. Många svenskar har väldigt svårt för den.
 |
Johan Hakelius i köket i lägenheten i Vasastan där han bjuder på egenvispad cappucino. I famnen har han hunden Morris. Foto: Kent Hult |
Morgonen efter träffas vi i Johan Hakelius våning i Vasastan i Stockholm. Han bjuder på egenvispad cappucino. Han bär gröna manchesterbyxor med hög midja. Hans sammetstofflor i loafersmodell går i samma nyans. Han har precis gått en rond mot Sydsvenskans fotograf Kent Hult om att låta sig fotas i den nyligen avtagna morgonrocken framför badrumsspegeln. Nu blir det, tyvärr, inte så.
- Jag är bonnpojk, ropar Johan Hakelius från köket genom skramlet från espressomaskinen.
- Du kan se på tavlan där i hallen.
Det är inte direkt en bondgård i vanlig mening han växt upp på. Snarare ett gods med en på panoramafotot somrigt grönskande allé. Hakelius pluggade på Handelshögskolan i Stockholm och parallellt filosofi på universitet när han fick sommarjobb på Svenska Dagbladets ledarsida. Några år senare chefade han för ledarsidan på Jan Stenbecks uppkäftiga Dagens Industri-konkurrent Finanstidningen.
Idag är han frilansade åsiktsmaskin med en fredagskolumn i Svenskan och två krönikor i Aftonbladet varje vecka. I hans "Manifest för otidsenliga" finns femtiotalet krönikor samlade.
Det är förvirrande läsning. Här finns satiriska och barnsliga utbrott mot pretentiösa kulturjournalister blandat med högbelästa essäistiska kulturartiklar.
- Jag har blivit kallad kommunist och högerreaktionär och folk får gärna kalla mig precis vad de vill, säger Johan Hakelius.
- Skälen till att man etiketterar människor är att man ska slippa bemöta argument. Vår vilja att etikettera handlar om att vi i grund och botten är ett bondesamhälle. Man ska hålla ihop, inte sticka ut, dela allting.
- I Sverige är sådant som inte är ordnat ett problem, ett misslyckande. Man ska kunna slå ett snöre kring resonemang och lägga dem till arkiven. I England är det tvärtom. Där ska allt vara lite skevt, ofärdigt, vicka när man ställer ned det på golvet.
Svenskar, fortsätter han, identifierar sig som närstående den anglosaxiska kulturen.
- Det är inte sant. Vi är tyskar. Fram till slaget vid Stalingrad skrevs hälften av alla svenska doktorsavhandlingar på tyska. Det var dit man åkte och studerade journalistik. Mentalt är vi fortfarande germaner. Det är därför man ska gå i takt i Sverige.
Det är alltså högst medvetet: först en sväng till riksdagen där han sitter tillräckligt politiskt påläst för att kunna ironisera över intrikata budgetresonemang, sedan hem för att plita ned en krönika till Aftonbladet om att valet av skosulor är bra mycket viktigare än det amerikanska presidentvalet.
Det är en hållning som fick Expressens kulturchef Per Svensson att varna för populisten Johan Hakelius. Efter en Aftonbladet-kolumn där Hakelius menade att man lika gärna kan strunta i att rösta till EU-parlamentet skrev Svensson i sin söndagskrönika att Hakelius spekulerar i människors politiska ointresse.
"Så där har intellektuella alltid gått på", eldade Per Svensson: "Försökt gömma sina mervärdeskomplex bakom en påstådd gemenskap med en eller annan infödingsstam, låtsats vara politiskt inkorrekta vildingar som inte drar sig för att äta socker, komma ut som heterosexuella och pissa i valbåset."
Johan Hakelius skrattar, om än inte vidare glatt, och ställer ned sin espressokopp, utan mjölkskum.
- Jag är ganska vulgär på det sättet att jag gärna vill ha en bred publik. Men jag tror inte att man kan spekulera i folks känslor och leda dem som en fårskock hit och dit. Jag tror människor är betydligt mer kloka och rationella än man oftast erkänner. Sedan är de inte alltid verbala.
- Det är en felkoppling många intellektuella gör - de likställer förmågan att kunna uttrycka sina ståndpunkter i ord med intelligens. Min uppgift är att kunna hjälpa människor att verbalisera ståndpunkter de har men kanske inte riktigt kan uttrycka.
I den omdebatterade krönikan skrev han: "Vi som inte röstar på söndag är okunniga och lata. Dumma och inskränkta. Cyniska och odemokratiska. Vi är säkert ganska fula också, när allt kommer omkring."
- Det var inget oreflekterat provocerande utspel. Jag tänkte ganska länge på den kolumnen. Jag är emot ett stort europeiskt parlament och att inte rösta till EU-parlamentet var det enda logiska om man inte vill ha ett överstatligt EU.
Johan Hakelius är tokanglofil. Han minns ett av sitt livs starkaste känsloupplevelser - första gången han såg brittisk landsbygd på en språkskoleresa mellan Wimbledon och Oxford. Hans sysselsättning, att blottlägga och driva med sociala och estetiska koder, är något av anglosaxisk genre.
- Det engelska klassamhället är väldigt starkt men samtidigt väldigt öppet. Koderna i språk och kläder som definierar de olika klasserna är tillgängliga för alla. Alla i Storbritannien vet precis hur man ska göra för att gå från medelklassen till överklassen.
Han instämmer med den förra ambassadören från Storbritannien som hävdade att Sverige är ett starkare klassamhälle än England.
- I Sverige låtsas man att man inte har ett klassamhälle. Alla koder är dolda och därför är det mycket svårare att göra en klassresa.
- Det är också därför vi är så dåliga på att integrera invandrare i Sverige. Det beror inte på att alla svenskar är rasister som tycker folk med annan hudfärg är mindre värda. Men eftersom vi vägrar visa vårt kodsystem har invandrare inget att förhålla sig till.
Johan Hakelius affärsidé som journalist och publik figur är att identifiera koderna och bryta mot dem.
På väggen i det gult målade vardagsrummet sitter en illustration av honom själv i fet guldram. Kring honom hänger svenska författarexcentriker som Strindberg, Stig Larsson, Bruno K Öijer.
- Sverige är så jävla konformistiskt. Det går igen i kulturlivet. Ta bara en sak som mina kläder, en anledning till att du ville komma hit. Är mina byxor en big deal? Ja, i Sverige är dom det: Han har gröna byxor! Han måste vara en pajas! Så mycket krävs det.
- Jag tycker det är roligt att spela med konformismen, oavsett om det är sociala koder eller politik. Det enda sättet att bryta konformismen är att medvetet bryta mot koderna, hela tiden.