Kluvna känslor för laddad bakdel

Stjärten är, kort sagt, löjligt intressant.
Det har den franske författaren Jean-Luc Hennig tagit fasta på och skrivit boken "Stjärtens historia" som kommit ut på Alhambra förlag.
På 280 faktaspäckade sidor ger han en kulturhistorisk översikt och beskriver en oändlig rad bakar, idealstjärtar, sedeslösa arslen, rugbyrövar, otuktshål, päronrumpor, hasselnötsstjärtar och dagens reklamrövar.

Det sägs att det vackraste hos människan alltid kommer i par. När människan reste sig upp på två ben fick hon den bakdel som målare och konstnärer älskat att avbilda i alla tider.
Venus och Afrodites runda, fasta och vita kvinnostjärtar var länge det förhärskande idealet även om sportiga mansrumpor prioriterades av grekerna.

Mansstjärtar är för övrigt inte särskilt vanliga i konsten. Michelangelo skapade Davids och några till. Han visste att det som verkligen får en kvinna att tappa andan är mannens ögon och en vacker stjärt, som till exempel tennisspelaren Yannick Noahs rumpa.
Numera lever vi i en tid av stjärtinflation, rent av stjärtfest. Stjärtar visas upp både här och där, ofta i reklamens värld för att få oss att köpa läsk, däck eller något annat.

De idag så populära, minimala stringtrosorna, ursprungligen från Brasilien, visar det mesta av bakdelen, men är enligt författaren ändå mycket moraliska. De förhåller sig till nakenheten "som en vagt antydd bekännelse till en full bikt". Man kan inte vara säker på ifall det man ser är en stjärts fall eller flykt.
Marilyn Monroes kurviga ändalykt anses av många vara den perfekta kvinnliga stjärten. Vilket man försökt bevisa i en komplicerad matematisk uträkning. Genom att subtrahera bystmåttet från kroppslängden (byst-, midje- och stussmåtten var 92/57/85) kommer man så småningom fram till 7, som alltså är stjärtens gyllene tal.

Även Sverige skymtar fram i kavalkaden av rumpor. Sockerbagarens stjärtideal är, enligt Jean-Luc Hennig, den svenska prinsesstårtan, rund och mjuk som en stjärt: "Den görs av en sockerkaksbotten, vispgrädde, vaniljkräm och röd sylt, formas som ett halvklot, täcks med grön marsipan och beströs med florsocker. Denna sorts mjuka och lätta stjärt kan skäras i långa skivor med omväxlande vita, gula och röda lager med mjuka övergångar. Den kräver givetvis ett torrt vitt vin som sauvignon."

Stora rumpor är mycket tilltalande för vissa personer. Botero målade magnifika köttvulkaner. Sumobrottarna har världens största bakar. Fellini hyllade kvinnans "cullité", stjärtighet. När hans väldiga "les baffons" med mörka fjun och ludna vader satte sig upp på sina cyklars små sadlar suckade den italienska biopubliken.
Kärt barn har naturligtvis många namn. Rumpa, arsle, gump, bak, bakdel, röv, skinkor, stjärt, bullar, det otilllåtna kärlet, djävulens hål, månen, smattraren, bronsögat, hål och anus är några.

Rumpan har genom alla tider också gett upphov till lättfärdiga skämt. Stjärtnypet, som italienarna gjort till en sport, förekommer enligt dem i tre former: "pizzicato", ett snabbt nyp med två fingrar som förbehålls nybörjare, "vivace", ett kraftigare nyp utfört med fler fingrar och en viss vridning, samt "sustenuto", ett långvarigt vridande nyp "då fingrarna närmar sig den livfulla slidan".
Författaren väjer inte heller för ämnets mer dunkla sidor, vilka onekligen är många. Förr i tiden associerades anus med det hål via vilket man kom ner till helvetet. Bland annat redovisas alla mustiga uttryck som hör ihop med stjärten, där "kyss dig i röven" och "få den i röven" tillhör de mer modesta. Stjärtaga ägnas 16 sidor i boken och hur pålspetsningar går till beskrivs också noggrant.

För övrigt kan tilläggas att kullerbytta inte är ett svenskt ord, vilket man skulle kunna tro. "Culbuter" på franska härrör från 1500-talet och är sammansatt av "culer" (putta på stjärten, knuffa bakifrån, cul är stjärt) och "buter" (snubbla).
Kullerbyttan är den aktivitet som gynnar exponeringen av stjärten mest, slår Jean-Luc Hennig fast.