– Du tar en kanin. Skär av huvudet. Placerar det på en vas eller kanna.
Fredag eftermiddag på konstgalleri Wetterling i Kungsträdgården i Stockholm.
Nathalia Edenmont är klädd i svart från topp till tå. Hon dricker ett glas
vatten och berättar om bakgrunden till några av sina mer ökända fotografier.
En serie ulliga kaninhuvuden i färggranna karaffer. Friserade med glänsande
löshår. -Fotade och sålda för uppemot 50 000 kronor styck.
– Kaninen håller sig varm i cirka femton minuter efter avlivning. Du måste
bygga håruppsättningen medan kaninen fortfarande är varm.
Hon är utbildad reklamare. Kanske är det därför hon berättar med lätt slutna
ögonlock och ett knappt märkbart leende. Som en sagotant med mord i blick.
Det är en av de sista dagarna på vårens utställning som heter ”Still about
life”, en ordlek med ”stilleben”, konsttekniken som går ut på att avbilda
döda föremål.
Nathalia Edenmont bryter lätt på ryska.
– Det här med kaninerna är inte så mycket att bli upprörd över, säger hon.
Alla håller inte med.
Förra gången Nathalia Edenmont ställde ut stormade maskerade män galleriet
och förstörde fotokonst värd 150 000 kronor. Det visade sig vara nazister
som upplevde hennes konst som kommunistisk.
Mer fredliga djurrättsaktivister demonstrerade utanför galleriet, en britt
campade i en hel vecka.
Idag bär Nathalia Edenmont ett överfallslarm kopplat till Securitas.
Då förekom kaniner, katter och möss på bilderna. Ett avklippt svart
katthuvud på en blå vas. Ett gulligt mushuvud på en vit porslinsängel.
Svenska veterinärförbundet hade invändningar. Edenmont polisanmäldes för att
ha klubbat en katt med käpp. Åklagaren drog dock tillbaka åtalet eftersom
det var omöjligt att bevisa att katten plågats under avlivningen.
I samband med åtalet kommenterade hon kattmordet i Expressen:
– Det var väldigt obehagligt. Men som konstnär jobbar jag med att
ifrågasätta mig själv och mina egna reaktioner.
Den här eftermiddagen – när debatten svalnat – säger hon:
– Jag är en kvinna från Ryssland. Jag kan laga mat.
Hon kom till Sverige från Jalta – nuvarande Ukraina – för femton år sedan.
Idag köper hon djuren på zoo i centrala Stockholm. Hon använder vanlig
kökskniv och skärbräda vid tillredningen. Allt går smidigt. Fast ibland är
det svårt att para karaff med djurhuvud.
– Jag kan inte komma med en kanin till en porslinsbutik. Och inte gå med en
vas till en zoobutik och mäta.
Lösningen stavas öppet köp.
Gräddsniporna hon använt i konstverket ”Blonde” – där ett parti möss pulats
ned i små kannor och fotats – återlämnades till varuhuset NK:s
porslinsavdelning. Diskade.
– Jag blir inte rik på min konst. Förra året gick jag med 2 000 kronor plus.
Ändå fortsätter hon. Varför?
Kanske för att den konstnärliga groteska bilden har en så stark
attraktionskraft.
I hennes djurbilder frontalkrockar, som omstridde konstkritikern Lars O
Ericsson skriver i galleriets utställningskatalog, det ”rara och det
våldsamma, det näpna och det mörkt hotfulla, det ljuva och det likstela”.
Död och liv i oanständigt umgänge: en klubbad kanin uppiffad i
bröllopsfrisyr. En död katt som vakar på piedestal.
– Jag tänker aldrig ut ett konstverk. Bilderna bara kommer till mig, säger
Nathalia Edenmont.
Men ju mer debatt hon orsakat, desto oftare har hon tvingats
intellektualisera kring sina bilder. Om hon tidigare var en drömsk
romantiker, spelar hon idag rollen som sarkastisk kommentator av
konsumtionssamhällets dubbelmoral.
– Den här kaninen, säger hon och pekar i utställningskatalogen, den skulle
ändå avlivas. Då är det väl bättre att använda den till konst.
Döda djur är okej som ingrediens i köttgryta och skinnjackor men mycket mer
problematisk som konstkomponent.
– När vi ställde ut i Moskva var det nästan lika mycket debatt som i
Sverige. Utanför galleriet stod tanter i pälsmössa och demonstrerade.
Och i Sverige skaffar många kaniner som leksaker.
– I Sverige är det väldigt lätt att få tag på vuxna kaniner. Barn tröttnar
på dem snabbt, säger hon.
Om vårt samhälle skulle begränsa förbrukningen av djur till endast
samhällsnyttiga ändamål, som test av mediciner, skulle din djurkonst
förbjudas då?
– Konsten är också samhällsnyttig, det är som mat för själen. Och konstnärer
använder det som finns runt omkring dem. Om man ska få konstnärer att sluta
använda djur, måste djuren utplånas helt och hållet, säger Nathalia
Edenmont.
Och kanske är det inte främst de klubbade djuren som skapar moralpanik, utan
estetiseringen och gullifieringen av döden. Bakom vårens utställning, ”Still
about life”, finns också många döda djur – mest i form av kyckling- och
kaninögon placerade i växter som tycks stirra tillbaka på betraktaren. Inte
lika gulligt. Och moraldebatten har nästan helt uteblivit enligt Ebba
Setterblad på Wetterling Gallery.
Vi tar en tur i galleriet. En triptyk visar en fjortonårig, hårt vitpudrad
flicka. På vardera hand en död kanin, kapad och tömd ungefär vid bakbenen.
En minimal blodfläck syns i flickans vänstra näsborre.
– Mina föräldrar dog när jag var fjorton år. Jag tänkte aldrig på det när
jag gjorde verket. Det var en vän som påpekade.
Flera foton kan tolkas självbiografiskt, och flera som kritik mot
äktenskapet som institution. Nathalia Edenmont, 35, avslutade nyligen sitt
femte äktenskap.
Verket ”Nathalia” visar en kvinna vars brudkrona ersatts av ett ormbo.
Modellen är konstnären själv.
Vissa kaniner kan också tolkas som kamouflerade självporträtt. Kaninernas
hårfrisörska gjorde också Edenmonts bröllopsuppsättning.
– Mitt äktenskap är lika dött som kaninen.
– Han hade inget emot djuren. Men konstnärer kräver så mycket uppmärksamhet.
Det tyckte han inte om. Om jag hade gjort några bilder ville han inte titta.
Istället skulle han se på någon actionfilm.