”Publiken tyckte det var för pessimistiskt”
TEATERFAMILJEN. När kriget brann som värst i Irak 2003 sändes ett
kulturprogram på internet från Rosengård. Irakier i hela världen kunde
diskutera filmer, kriget och lyssna på uppläsningar och musik. Programmet
drevs av Hassan Hadi och Ban Jawad, två irakiska skådespelare med vana vid
de stora nationalscenerna i Bagdad.
– I början gillade jag inte idén, säger Ban Jawad. Internetteater är mycket
svårare än vanlig teater där man har koreografi, ljussättning till hjälp.
Men det blev en succé och utvecklades till en slags FN-teater, berättar hon.
De involverade skådespelare som spelade med från Belgien, Australien, USA
och England.
Samtidigt jobbade Hassan Hadi tio timmar om dagen. När han kom hem hade Ban
förberett manuset.
– Hon kunde säga att vi skulle spela om en och en halv timme. Så jag
duschade, övade och sedan spelade vi, berättar han.
I Irak var Hassan Hadi en prisbelönt skådespelare som alltid blev igenkänd.
Sedan familjen kom till Sverige i mars 2003 har han medverkat i flera filmer
och teaterföreställningar. Kriget har återkommit i alla hans pjäser.
Hela familjen sitter samlad på kafét på Möllevången. Barnen Loloat och Abu
Al Kassem har varit med i flera uppsättningar. Hassan och Ban var gifta
tidigare, skilde sig i Sverige men har fortsatt att jobba tillsammans.
Deras produktioner har ofta varit kritiska – något som inte alltid varit
populärt bland landsmännen i Malmö.
– Vi gjorde en föreställning för irakierna i Malmö en månad efter att vi kom
till Sverige där vi visade Irak sjutton år efter kriget. Jag visade allt som
senare också inträffade: de religiösa konflikterna, våldtäkterna, tortyren.
Men den irakiska publiken tyckte det var för pessimistiskt, konstaterar
Hassan Hadi.
Han kommenterar syrligt det politiska kaoset som präglar Irak:
– Bravo Amerika.
”Vi vill ta bort kriget från folks minne”
MUSIKERNA. – De tycker att musiken är haram, säger Mahfoz Al-Baghdadi. Han
talar besviket om den irakiska regeringens syn på musik. Haram betyder
förbjudet enligt Islam.
Mahfoz spelar fiol, sjunger och leder bandet Ishtar som repar på Irakiska
kulturföreningen. Här, på Sofielundsvägen, är väggarna tapetserade med det
kulturella arv som är sprunget ur civilisationens vagga.
I bandet finns också Muhammed Al-Rekaby, 21, och Zakaria Al-Kamisi, 15, som
kom från Bagdad för nio respektive sexton månader sedan.
Finns det hemliga platser i Bagdad där musiker träffas?
– Det finns men de är anonyma, berättar Muhammed Al-Rekaby. Det finns fester
också men alla känner inte till dem.
Han är kortfattad om vad som kan hända om festerna blir kända. Säger att det
blir farligt. Stället kan bombas.
Jag hörde att folk träffas på parkeringar i Bagdad och spelar musik från
mobilerna.
– Det är sant, säger Zakaria Al-Kamisi och ler lite. Han berättar att han
kunde lyssna på musik ute med en kompis men visar att man fick gå tätt för
att det inte skulle höras för högt.
Bandet Ishtar spelar traditionell irakisk musik. När jag frågar om musiken
handlar om kriget hörs en kör av nej på arabiska: la, la, la.
– Vi vill ta bort kriget från folks minne och i stället sätta dit musik och
kärlek, säger Mahfoz Al-Baghdadi.
Han uttrycker sig så. Som att musiken är ett balsam för ett sargat folk.
– Musiken i Irak har alltför länge präglats av krig och död.
På Ishtars repertoar finns sången ”Weha ya halna” med text av Karim
al-Iraqi, en känd irakisk låtskrivare som också bor i Malmö. Sången
beskriver Bagdad som ett ljus som aldrig släcks.
Sabah Faysal, också sångare i bandet, säger:
– Den handlar om alla som försökte förstöra Irak. Men de lyckades inte.
(Ishtar spelar på Sofielundskolan den 29 mars. )
”Jag har levt sex månader här i Malmö. Så min ålder nu är ett halvt år”
REGISSÖREN. Sluta dricka och sluta skriva negativt om islam och regeringen.
Det var kraven i dödshotet mot skådespelaren och regissören Basim Hajar. Han
sitter utanför MAF-teatern i Malmö och njuter av en cigarett och regnet. I
Bagdad tvingades han gömma sig från den religiösa milisen i en liten
lägenhet i sex månader. Han vågade inte gå ut så vännerna kom med mat,
cigaretter och Arak – anislikör.
Via internet kommunicerade han med konstnären Tariq Hashim i Danmark och
beskrev livet i Bagdad.
– Jag sa att det är en fruktansvärd stad, en död stad. Det är för många
helikoptrar i luften, för många tanks på vägarna, för många soldater och för
många islamska partier.
Samtalen filmades och resulterade i filmen ”www.gilgamesh.21”.
Det är inte första gången som Basim Hajar har haft problem. Strax efter
Saddam Husseins massaker på kurder och shiiter ville Hajar använda scenen
för att koppla ihop Saddam med en annan blodtörstig diktator.
– Jag slängdes ut ur Institute of Fine Arts när jag ville sätta upp Albert
Camus pjäs ”Caligula”. Efter det har jag lagt in delar av ”Caligula” i det
mesta jag har gjort, skrattar han.
1992 var Basim Hajar med och grundade den underjordiska konstnärsgruppen
Al-Najeen som vägrade göra konst till Saddam Husseins ära. Gruppen fick sin
revansch när regimen föll. I maj 2003 regisserade Hajar ”They passed by
here” i den anrika Al-Rashidteatern. Det var den första ocensurerade pjäsen
i mannaminne. Al-Najeen har också gjort statyn som ersatt Saddamstatyn på
Firdostorget. Men friheten blev kort.
– Konsten är osynlig i Bagdad, den kan inte visa sig för medierna eller
folket eftersom den islamistiska regeringer säger att kulturen är haram. Det
här är också tabu i Bagdad, säger han och pekar på en pin på jackan med Jim
Morrison.
På handen har han en tatuering med de klassiska teatermaskerna. Också tabu.
Bashim Hajar lyckades fly till Sverige i höstas. Just nu regisserar han en
pjäs i Malmö som skulle ha satts upp på Nationalteatern i Bagdad men som
stoppades av myndigheterna.
– De sa att jag bara tänkte på döden och kärleken. Tänk istället på vår
regering, sa de. Skriv något om islam! Visa oss något om Muhammed! Jag sa
att det här är konst. Jag måste visa folket vad jag känner om livet och om
den nya regeringen.
Pjäsen är en allegori över Shakespears ”Hamlet” där USA är farbrodern som
kom till Irak och stal allting. Och folket är Hamlet.
Skulle det vara möjligt för dig att göra konst som inte har med kriget att
göra?
– Det är det. Men jag har bott i Bagdad under tre stora krig. Jag satt i
fängelse ett år under Saddams regim. De krossade mina ben och jag har ärr
både i ansiktet och hjärtat. Jag är 38 år och har levt tretton år i krig.
Jag har levt sex månader här i Malmö så min ålder nu är ett halvt år. Jag är
ett barn som måste lära sig om livet och freden på nytt.
(Pjäsen sätts upp av Teater Mesopotamien med premiär i maj.)