Kulturhistoria som skaver och oroar

Även i vinterrusket är Sankt Lars-området i södra Lund vackert. De äldsta byggnadernas symmetri och rika utsmyckning, den idag lite vanvårdade men ändå storslagna parken och det fuktdrypande landskapet utefter Höje å skapar en särskild stämning.

Här finns visserligen fortfarande en del psykiatrisk vård, men till största delen upptas området av skolor, bostäder, kontor och en stor konstnärsateljé.
För de flesta skulle det nog framstå som vansinne och skövling att riva detta.

I Kristinehamn vid Vänern är det annorlunda. Där står Mariebergs sjukhus - invigt 1887, bara fyra år före Sankt Lars och ritat av samma arkitekt - tomt sedan ett tiotal år. De arkitektoniska och kulturhistoriska värdena är också snarlika Sankt Lars: de enhetliga byggnaderna, parkanläggningen, hela områdets struktur och plan.

Fast här vill kommunen och landstinget, som fortfarande äger sjukhuset, riva.
- De tycker inte att det är en attraktiv plats i Kristinehamn. "Vi kan väl skriva en bok, riva och gå vidare", menar de, säger Birgitta Johansen, chef för kulturmiljöavdelningen vid statliga Riksantikvarieämbetet (RAÄ).
- Om vi på RAÄ vill bevara, så går det bra, menar kommunen. Men då menar de att vi också får stå för kostnaderna. Och de pengarna har vi inte idag. Vi kan ju inte köpa på oss ett mentalsjukhus, fortsätter hon.

Hennes kollega, försteantikvarien Jan Karlsson, har samma uppfattning. Han säger också att situationen, vad gäller bevarandet, påverkas av var i landet sjukhuset ligger.
- Att bygga bostäder eller skapa företagshotell är naturligtvis lättare i någon av storstadsregionerna, säger han.

Det finns inte många anläggningar som Marieberg eller Sankt Lars - och bara mindre delar av dem är så pass väl bevarade att de skulle kunna bli aktuella för någon form av skydd.

Riksantikvarieämbetet skulle gärna se att åtminstone något av de gamla mentalsjukhusen förklarades som byggnadsminnesmärke. Inget av dem är det idag.
- Byggnaderna bär på en svår historia. De berättar om människosynen, om hur vi kommit fram till den vård som finns idag. Det tycker vi är angeläget att bevara, säger Birgitta Johansen.

Under 1800-talets sista och 1900-talets första decennier expanderade den psykiatriska vården i Sverige snabbt. Staten satsade stora summor på nya sjukhusanläggningar, inte sällan med tusentals vårdplatser.

Psykiskt sjuka skulle få vård, ljus och ett drägligt liv.
- Det handlade om en ny syn på vården, berättar Hjördis Kristenson, arkitekturhistoriker vid Lunds universitet.
- De nya sjukhusen var samhällets sätt att visa att vården skulle ske på ett värdigt sätt. Sjukhusen byggdes i ett samhälle på väg framåt, säger hon.
Mentalsjukhusen representerade alltså en gång framtiden och moderniteten. De skapades som nästintill självförsörjande samhällen. Inte sällan levde patienter hela sina liv innan för dess murar.
1950 vårdades över 30 000 personer på olika svenska mentalsjukhus. Störst var Beckomberga i Bromma med runt 2 000 intagna.

Under 1960- och 1970-talen kritiserades mentalvården hårt. Patienter skulle vårdas kortare perioder, i mindre enheter. En snabb avveckling inleddes - och under 1980- och 1990-talen blev mängder av tidigare sjukhuslokaler lediga.
Vad skulle man ha dem till?
En internetsökning på några av de gamla sjukhusnamnen ger en fingervisning om vad som hänt.
Faktum är att de sjukhus som först var moderna, sedan fullständigt förlegade, idag associeras med en rad 2000-talsföreteelser: friskola, campusområde, studentbostäder, företagshotell, bioteknik.

För Anders Åman, professor i arkitekturhistoria vid Uppsala universitet, är just dessa nya användningsområden helt centrala för att de gamla mentalsjukhusens miljöer och byggnader ska kunna bevaras. Byggnadsminnesförklaring spelar mindre roll, säger han.
- Uppfinningsrikedomen vad gäller hur husen kan användas är långt viktigare. Hittar man ett sätt att ta dem i anspråk kan de bevaras. Annars blir det mycket svårt. Pengar för att bara ha dem stående finns inte.

Däremot erbjuder områdena särskilda svårigheter ur ett bevarandeperspektiv, eftersom det inte enbart handlar om enstaka hus, utan hela anläggningar.
Malmö Östra Sjukhus, Mös, invigdes 1935 och tillhör de yngre av de stora mentalsjukhusen. Sedan det stängdes 1997 har en rad olika verksamheter fått rum här: skolor, daghem, psykiatrisk vård, flyktingsluss.

Nu ska bostäder byggas på "Sege Park" som området sedan ett par år är omdöpt till.
- Under 2006 ska alla de nuvarande verksamheterna vara borta. Sedan ska vi bygga bostäder. Vi hoppas komma igång under 2007, säger förvaltaren Anders Hultgren.
Att börja bygga - eller "förtäta" som det heter på fackspråk - kan snabbt ändra området i grunden. Ändå planeras just sådana byggen på Mös och på Beckomberga.
- De stora parkerna är minst lika värdefulla som husen, säger Anders Åman.

Han är kritisk mot Riksantikvarieämbetets agerande vad gäller mentalsjukhusen. Bland annat eftersom han anser att de agerat alldeles för långsamt. Att dessa platser var hotade framgick redan på 1970-talet, då det gamla storsjukhussystemet började avvecklas.
- Dessutom anser jag att de överbetonat de negativa associationer som dessa områden och namn eventuellt kan väcka. Ändrad användning ändrar betydelsen, det finns det massor av exempel på. Se bara på Långholmen i Stockholm, som gått från att vara fängelse till dagens väldigt populära vandrarhem, säger Anders Åman.

Längst ner på Sankt Lars-området, bredvid de byggnader som kallades "Asylen" och var till för obotliga patienter, ligger villor. De byggdes som bostäder för anställda på Sankt Lars, men rymmer idag vanliga bostäder. På ena sidan ligger fälten, på andra parken.

I en tvåa på drygt 60 kvadratmeter bor studenterna Anna Nilsson och Olle Olsson i en HSB-lägenhet. De flyttade hit för drygt ett år sedan från Helsingborg.
- Vi trivs jättebra. Tio minuter på cykel till stan, nära till landet om man vill springa eller promenera. Det enda som är lite negativt är att fastighetsägaren låtit parken växa igen, säger Anna Nilsson.

I deras hus finns bara två lägenheter och de har hela nedervåningen för sig själva. Runt omkring ligger ytterligare ett tiotal hus.
- Det är klart att man ibland tänker på att det var ett mentalsjukhus en gång. Lite kan man undra hur det var för dem som levde här. Men knappast varje dag. Platsens kanske hemska historia spelade ingen roll för vårt beslut att flytta hit, säger Olle Olsson.