Det går snabbt.
Under 2007 fick Jens Lapidus barn, skrev en 500-sidig uppföljare till
debuten ”Snabba cash” och arbetade heltid som advokat på en brottsmålsbyrå.
Vi ses en tisdag för en rekordsnabb lunch. Strax ska han sätta sig i bilen
för att köra tre timmar till en klient. En tidigare kidnappad man som lever
under polisskydd.
Jens Lapidus hektiska schema skymtar i hans stil.
Liksom debuten ”Snabba cash” är romanen ”Aldrig fucka upp” skriven på en typ
av jäktad telegramsvenska.
Scenerna påminner om gamla tiders korrespondentbrev från krigsfronten.
Korthuggna meningar, snabba väderrapporter, nyheten nedklippt utan sentiment
eller utvikningar.
En skogsdunge. Mahmud på knä i gräset med händerna på huvudet. Som nån
jävla Viet Cong-lirare i en krigsfilm. Marken blöt, fukten trängde igenom
jeansen. Klockan var kanske nio. Himlen fortfarande ljus.
Det är inte bara i text som Lapidus är stilmedveten.
Faktum är att det svenska kostymmärket Lapidus grundades av släkten. Det
krängs visserligen hos lågpriskedjor i dag. Men Lapidus – som korades till
Sveriges bäst klädda man 2007 av tidningen Café – försäkrar att det brukade
vara ett kvalitetsmärke.
–Det har inte varit i familjens ägo sedan 60-talet. Det såldes till någon
som sänkte det. Jag har ingen Lapidus-kostym, men skulle kunna tänka mig att
bli ambassadör för märket om de började göra lite schystare grejer igen.
Han själv är oklanderlig i mörk sidbena, blå trenchcoat och grå kostym. Han
går upprätt med hakan i vädret. Påminner om den typ av betrodd delägare och
rättvisans väktare som brukar förekomma i amerikanska advokatfilmer.
Portföljen är arvegods. I morse var han i rätten.
– För många människor är besöket i rättssalen det viktigaste ögonblicket i
deras liv. Det kan gälla om de ska få ha umgänge med sitt barn eller inte.
Då ska man som jurist vara välklädd, men absolut inte festklädd. Det är ett
sobert tillfälle, sade Lapidus när jag intervjuade honom i samband med att
han fick Cafés modepris.
”Snabba cash” bekräftade många läsares bild av finans- och festkvarteret
Stureplan i Stockholm. I Lapidus debut möttes en modern överklass och en
kriminell förortskultur över kokainspeglarna. När jag nyligen besökte
prinsens gamla internatskola Lundsberg i Värmland berättade en internatpappa
att bättre Stockholmsfamiljer skickar sina ungar till skogs bland annat för
att hålla dem på säkert avstånd från Stureplan. Man har ju läst ”Snabba
cash”, log han allvarligt.
I ”Aldrig fucka upp” har Lapidus hittat ett ämne som nog berör lika starkt
som bratskulturen – extremfeminism.
En yrkessoldat som tjänstgjort i ett privatförband i Irak återvänder till
Stockholm för att på eget initiativ rensa staden på hustrumisshandlare. Om
natten läser han Sara Stridsberg, Judith Butler och chattar med arga
folkhögskolefeminister.
– Idén fick jag när jag besökte en kompis som pluggade på folkhögskolan
Biskops-Arnö. Jag insåg vilken annan värld det var. Och hur många små
världar som det finns i samhället, slutna system där man har sina egna
normer. Ute på Biskops-Arnö hade man inte ens vanliga dagstidningar.
– Och feminismen är en väldigt stark subkultur. Och jag ville pröva: Kan
denna subkultur locka någon som kommer från ett annat håll, i det här fallet
en fascistoid kultur?
Precis som i ”Snabba cash” är det som om Lapidus i den nya boken skisserar
en ny klassindelning.
Någonstans i samhällets mitt finns en sträng modernitet som ställer höga
moralkrav på sina medborgare.
Runt omkring, likt utspridda basläger halvvägs upp på Mount Everest, formas
parallelloffentligheter som med olika framgång lyckas anpassa sig till
mittfåran.
Konsekvenserna av denna splittrade offentlighet ställs på sin spets i vissa
brottsmål, särskilt sådana som innefattar nödvärnsrätt.
Lapidus yrkessoldat tar sig rätten att mörda kvinnomisshandlare – eftersom
samhället inte gör något. Här finns paralleller till skotten i Rödeby.
– Det är ett moraliskt koncept jag funderat på länge. Som är ganska enkelt.
Nämligen: under vissa premisser är det rätt att ta lagen i egna händer.
Varför sker det inte oftare i samhället?
– Finns det vissa brott som i större utsträckning än andra skulle vara
berättigade att ta i egna händer? Ja, tankarna går direkt till sexualbrott
eller misshandel. Vissa kommer kanske att läsa Niklas som en
rättfärdighetens krigare, andra kommer att se honom som en psykiskt störd
människa. Min tanke är att han ska vara någonstans mitt emellan. Det ska
vara lite oklart huruvida han drivs av paranoia eller psykos eller något
ädlare.
En psykotisk elitsoldat som gör gemensam sak med feminister. Är det också
en kritik mot våldsretoriken i viss feminism?
– Jag kan vara kritisk mot Society for cutting up men, det stuket. Om man
kämpar mot strukturer med våldsmonopol tycker jag kanske inte man ska
kopiera beteendet man vill bekämpa. Men jag är egentligen för oinsatt för
att uttala mig.
”Snabba cash” fick kritik för att den innehöll få kvinnor. Kvinnorna är
försvinnande få här också, trots att nya boken handlar om feminism.
– De fortsätter vara osynliga. Det handlar om trovärdighet. Den undre värld
som jag möter i mitt jobb och i domstolen innehåller inte så många kvinnor
som aktiva aktörer.
När Lapidus skrev ”Snabba cash” tjänstgjorde han i tingsrätten i Sollentuna.
I distriktet ingick Arlanda och den knarktrafik som sker kring flygplatsen.
Många tidningsartiklar tryckte på den trovärdighet som författaren Lapidus
besatt så som juridiskt sakkunnig i till exempel knarkbrott.
På internetforum användes ”Snabba cash” som ett slags personlexikon över den
undre världen. Själv gick författaren ut i Expressen och skrev: ”Det
viktigaste är inte att skriva autentiskt, utan att röra vid folks
förutfattade meningar.”
Så bakar man en succé.
Gäller det ”Aldrig fucka upp” också?
– I viss mån. Jag skriver i en hårdkokt genre. För att det ska bli bra
litteratur får det inte vara för nyanserat. Då känns det bara fånigt och
inte trovärdigt. Men det får heller inte vara för svartvitt eller
fördomsfullt.
Efter ”Snabba cash” var du lite orolig över vad jugoslaver skulle tycka
om att bli utmålade som maffiatyper.
– Det vore inte trovärdigt att helt utelämna etniska minoriteter från den
undre världen.
Detaljer om kriminalitet hittar du på jobbet. Men jargong och språk –
hittar du på?
– Jag har varit i förorterna i olika sammanhang, men inte specifikt för
boken. Det lönar sig inte att gå runt och titta om man vill veta hur folk
tänker och snackar. Man måste träffa personen.
– Jag brukar tjuvlyssna en del på tunnelbanan. Sen har jag ju klienter och
så.
Du är kanske den mest lästa uttolkaren av förortssvenska. Hur ser du på
den debatten – är Rinkebysvenskan ett fängelse eller en fristad?
– Jag tror absolut att språket kan bli ett fängelse. Det har i alla tider
varit en stark klassmarkör. Det är det fortfarande, även om klasserna är
nya. Vad gör man åt det?
– Det måste få finnas parallella språk. Men det är ganska bra om alla
behärskar en gemensam kommunikationsväg. Som advokat är det outtalat. Om
någon pratar på ett visst sätt i rätten så läser omgivningen den personen
utifrån dess språkbruk. Sen kan det vara rent konkret, att man inte förstår
ett visst ord. Titeln, ”Aldrig fucka upp”, förstås nog av vissa grupper utan
problem. Medan medelålders svenskar kanske inte greppar den alls.
”Snabba cash” har sålt i 400 000 exemplar. Förstaupplagan av ”Aldrig fucka
upp” är 100000. Men författaren tänker inte bli författare på heltid. Han
tänker av tidsskäl ge begränsat med intervjuer. Har klippt två tredjedelar
av förlagets lista över intervjutillfällen.
Denna intervju sker på kanten av ett bord på en överbelamrad thairestaurang.
Jens Lapidus sneglar några gånger på mobilens klocka. Efter lunchen
småspringer jag efter honom till kontoret. Senare på kvällen, när han är på
väg hem i bilen från mötet med sin tidigare kidnappade klient, får jag
ställa några extrafrågor över telefon. Man hör hur vindrutetorkarna drar
aprilsnön över rutan.
– Vi sågs på en vägkrog i Mellansverige. Det var som hämtat ur en av mina
böcker, precis så, beskriver han mötet med sin klient.
Kan du använda det till nästa bok?
– Inte omöjligt. Inte specifika fakta, men allmänna saker. Lite vad han
berättat om sitt liv och vad han som kidnappad varit med om. Jag företräder
honom i rättegång som börjar snart.
Läser kriminella vad du skriver?
– Jag har signerat böcker till en del killar på kåken. Då blir det mycket
lycka till och sånt, till dem som sitter häktade. Jag har varit på häktet
och hållit föredrag. Bibliotekarien på Kronobergshäktet berättade att
”Snabba cash” var den näst mest utlånade boken.
Reportageboken ”Svensk maffia” censurerades på fängelset i Ystad. Inget
fängelsebibliotek som har försökt stoppa ”Snabba cash”?
– Jo, faktiskt, på vissa häkten. Det är i alla fall vad jag hört från
kollegor. Om det stämmer beror det förmodligen på att mina böcker inte dömer
brottslingar. Men att böckerna skulle vara något slags uppvigling, det är
pinsamt.
– Tvärtom, tror jag. Kriminellt liv framstår inte som så kul varken i
”Snabba cash” eller ”Aldrig fucka upp”.