Lichtenstein från början till slut

Roy Lichtenstein har aldrig haft samma starka och spektakulära lyskraft som kollegan Andy Warhol, vars liv och verk i hög grad flutit samman. Inte heller följde han så många sidospår. Roy Lichtenstein har varken lanserat popband eller gjort personliga filmatiseringar av tråkighet, utan skapade parallellt med måleriet på sin höjd en del tämligen ointressanta skulpturer.

För utvecklingen av den amerikanska popkonsten, som i början av 1960-talet gjorde uppror mot den dominerande abstrakta expressionismen, var han emellertid lika central som Andy Warhol. Roy Lichtensteins omisskännliga och närmast monumentala serierutor - som klassiska "Look Mickey" från 1961, "Masterpiece" från 1962 eller "Whaam!" från 1963 - är minst lika självklara popikoner som Warhols Campbellburkar eller silkscreentryck av Marilyn Monroe.

Kanske var Roy Lichtenstein inte ensam om att tidigt inse serietidningarnas visuella sprängkraft. Men han var först att närmare intressera sig för deras energi samt att, som ett led i sina undersökningar, upphöja klichéerna och stereotyperna till konst.
När Louisiana nu förtjänstfullt presenterar den första stora Lichtensteinutställningen i Skandinavien (det är verkligen på tiden!) tar man också avstamp i dessa popkonstklassiker, vilka har alla kännetecken som blivit något av konstnärens signum: de svarta, klart markerade konturlinjerna, den till grundfärgerna reducerade färgskalan och de rasterlika prickarna.

Utställningens ganska förpliktigande titel "Roy Lichtenstein - All About Art" - antyder emellertid att anspråken sträcker sig längre än till att visa upp ett antal favoriter "live". Snarare än att presentera Lichtenstein enbart mot bakgrund av den en gång så sensationella popkonsten, syftar utställningen till att framhäva kontinuiteten i hans prövningar av bildens - och då i synnerhet målningens - möjligheter och begränsningar.

Vad man har velat understryka är att det mesta i grunden kretsar kring bildskapandet och dess funktion, oavsett om konstnären utgått från serierutor, reklam eller lätt igenkännbara motiv ur konsthistoriens bildbank. Utställningen omfattar bland annat Lichtensteins närmast mekaniskt framställda Monetvariationer, liksom flera av hans ironiska kommentarer till den abstrakta expressionismen och dess tilltro till den måleriska gesten.

Arrangörerna lyckas ganska väl i sina intentioner. Likväl framstår helheten i slutänden som långt mer traditionellt redovisande än tematisk. Överraskningarna är få, men i gengäld finns den bredd som krävs av den här typen av projekt. Flera av de målningar som kan förväntas vara med finns också på plats på Louisiana, vars presentation slutar med några fantastiska, magiskt upplösta landskap från 1996 som knyter samman hela konstnärskapet.

Med andra ord: det är Roy Lichtenstein från genombrott till slut, om än utan mastodontutställningens heltäckande anspråk. Och det är gott nog. Som betraktare nickar man igenkännande åt många verk, och onekligen ger det en extra dimension att uppleva dem så här direkt, med egna ögon. I synnerhet som många av Lichtensteins seriemålningar har en tendens att i reproducerat skick te sig förvillande lika sina förlagor. Det är egentligen först i verkligheten som man fullt ut uppfattar hans manipulationer.

För oavsett om förlagan är en serieruta eller en målning av Picasso, så handlar det inte om slaviskt kopierande. Tvärtom skapas en distans, som får betraktaren att uppfatta den igenkännbara bilden som på nytt. Motiv beskärs, kompositioner förenklas och vissa partier och uttryck förstärks. Resultatet kan framstå som mer förenklat än originalet men också mer komplext.

I sitt intresse för den målade bilden, och i sina upprepade undersökningar av traditionella måleriska problem (yta-djup, abstraktion-figuration med mera) framstår Roy Lichtenstein som en närmast klassisk konstnär. Om vissa av hans äldre verk inte har riktigt samma fräschör som de måste ha haft på 1960-talet så handlar det knappast om att de har förlorat i dignitet, utan om att bildbruset är så mycket starkare och mer svårgenomträngligt i dag. Samt att de varit så flitigt förekommande att vi inte riktigt förmår se dem längre.
Jelena Zetterström
journalist och konstkritiker