Den som har besökt både TV4-huset och SVT:s huvudbyggnad i Stockholm kan
svårligen tro att det där finns verksamheter som i botten är samma.
Glamfaktor, Jutterström, är vad ni inte har hos SVT.
Man får ta en promenad till Tegeluddsvägen och det röda TV4-huset för att
förstå hur det ska göras. Glittriga tv-väggar. Snyggare kläder. Bättre
kaffemaskin. Och ingen som helst bimbodebatt om man rekryterar en
mediekändis som ny programledare för det tunga, granskande magasinet.
Lena Sundström är ny på TV4. Lär sig hitta. Lär sig tv-mediet med
skräckblandad förtjusning. För ännu så länge är hon bara en tillfällig gäst
i tv – yrkesidentiteten som skrivande journalist är stark.
En av dina krönikor, från 29 december, har rubriken ”Ibland behöver vi
tro på något stort.” Vad är det största du tror på?
– Jan Scherman. Hahaha! Nej, det här låter så jävla svulstigt men, okej:
männi-skans goda vilja. Den goda människan. Eftersom jag nu inte tror på
någon gud. Men den goda människan tror jag inte heller på! Det är som han
säger i ”Runaway train”: ”You’re an animal. No worse. Human!”
Är du ateist alltså?
– Jag skulle mer säga ”religiös till husbehov”. Tyvärr. Jag tror inte på
gud, men om mina barn blev sjuka så har jag svårt att tänka mig att jag inte
skulle falla ner på knä.
Du är krönikör i Aftonbladet. Tidigare Metro. Varför bytte du?
– Jag behövde nog en ny utmaning. Jag hade varit på Metro i sex år. Och jag
fick frågan, det bidrog. Fjäsk och smicker liksom. Och så var det bättre
betalt.
Varför sökte du dig till tv?
– Det gjorde jag inte! De fick övertala mig. Jag har varit rädd för
tv-mediet. Den stora genomslagskraften. Så det har varit en process. Och jag
är ju skrivande journalist som har fått ett grav-vick på TV4 under våren,
det är ingen big deal. Och jag är jättejätteglad att jag hoppade på det. Det
var en kompis till mig som sa ”jag kan inte byta fru, och jag kan inte byta
barn. Men jag kan byta jobb!”. Lite så är det. Ibland vill man ha en
förändring.
Är det ett problem att du tycker till på ena stället och är representant
för opartiskhet på det andra?
– Jag tycker inte det. Min första krönika i Aftonbladet handlar om att jag
tycker att vi alla borde bli bättre på att deklarera var vi står. Vi går ju
och röstar. Hela Kalla Fakta-redaktionen röstar, hela Uppdrag
Granskning-redaktionen. K-G Bergström röstar! Vi är inte blanka blad. Vi har
grannar och släktingar och chefer och chefer som vi hoppas ska ringa oss en
dag. Skillnaden är väl då att jag har redovisat mina lo-jaliteter.
Så vad ska du rösta på i höst?
– Jag vet faktiskt inte. Det är bland de där sakerna jag inte förstår. Jag
kallar mig ”politisk singel” för tillfället, fri att ragga på. Jag funderar
på att köra ett valextra i samband med pocketutgivningen av min bok. Det kan
kanske hjälpa mig.
Din bok, ja. Varför är det så många korrekturfel i den?
– Jag är slarvig privat men pedant när jag jobbar. Och jag trippelkollar
alltid fakta. Men dubbla mellanslag och den typen av korrekturfel är inte
riktigt mitt bord. Vi får kolla det inför pocketupplagan.
Ja, för det gör ju mig lite misstänksam som läsare. Om det är slarvfel i
skrivandet, betyder det att det finns slarvfel i din research?
– Jag förstår hur du menar. Men jag har nog varit rätt noggrann faktiskt.
Fast samtidigt ... det är inte en avhandling jag har skrivit. Min styrka
ligger inte där.
Är du rädd för att ses som naiv?
– Ja. Ja, absolut. Och det handlar nog inte så mycket om hur mina texter är
skrivna. Jag tror att alla människor oroar sig för det. Man nojar. Ena
stunden för att man ska låta naiv, andra stunden för att man ska vara för
svår.
Det Sverige du drömmer om funkar ju bara om man tänker bort att det finns
andra länder.
– Det håller jag inte riktigt med om! Jag håller på och läser en bok om
Sveriges tidigare utrikespolitik. Och det är som om vi och politikerna har
tappat tron på möjligheterna att påverka ett skeende. Att det skulle vara
andra krafter som styr. Det fanns en större optimism för att man kunde
påverka förr. Sedan håller jag med om att min bok är en sorts
nybörjarkursbok i svensk politik. Det är alltid så när man berättar något,
att man måste välja sida. Alla böcker är subjektiva. Sedan kan man mörka det
i större eller mindre utsträckning. Tanken är att folk ska förhålla sig till
det. Tycker ni inte som jag? Kul!
Vad ska nästa bok handla om?
– Den röda tråden är saker jag inte förstår, och som folk inte längre vågar
fråga om.
Du är gift med Bo Sundström i Bo Kaspers Orkester. Hundratusentals
svenskar lyssnar på hans texter. Så du och din man har en del makt
sammantaget.
– Det har jag inte reflekterat över. Men min man är en bra förebild för mig.
För hur man förhåller sig till den här typen av yrken där man blir ... jag
hatar ordet känd, men igenkänd då.
Och hur hanterar man det?
– Genom att inte tänka på det alls.
Det går väl inte? Om man ska skriva autografer och så?
– Ja men då gör man det, ungefär som om någon ber en hålla upp dörren. Och
så tänker man inte på det.
Och makten?
– Man ska alltid vara jävligt försiktig med det utrymme man har. Inte glömma
bort att man om man skriver krönikor har en sån ... hur ska jag uttrycka det
... Jo. En gång mejlade jag Sakari Pitkänen på Metro för att fråga om råd om
jag skulle namnge en halvoffentlig person. Då mejlade han tillbaks ”gör som
du vill, men kom ihåg vad Bamse säger: den som är stark måste också vara
snäll”. Det kan handla om myndigheter eller vapenmakt eller en
tidningskolumnist.
Jag är nyfiken på hur du ser på balansen mellan raljans och substans.
– Jag har aldrig gillat folk som gör sig roliga på andras bekostnad för att
verka roliga själva. Ska man göra sig rolig på någon annans bekostnad så ska
man fan i mig ha något viktigt att säga. Man måste ha ett budskap. Sedan
finns ju dessutom balansen mellan humor och allvar. Man vill vara
underhållande och rolig så att man får med sig folk så att man kan påverka.
Samtidigt kan man inte påverka utan att folk tar en på allvar.
Vem är du?
– Nyfiken gul. Hahaha. Jag är en person som vill förstå saker. Rätt liten,
men ganska ettrig.
Du blev mamma tidigt.
– Det var extremt bra för mig. Jag hade så dålig disciplin. Jag fikade och
ölade och tog svartvita bilder på stränder och sånt. Herregud.
En av dina vänner har sagt att du har bra självförtroende och dålig
självkänsla. Är det sant? Varför?
– Njae, han sa det om sig själv. Men det är en bra beskrivning av mig också.
Ganska typiskt för många som har den typen av jobb som jag har. Jag har
jättebra självförtroende kring jobbet, kring hur man gör saker. Men jag är
också en människa som ständigt jagar bekräftelse på många plan.
Hur då?
– Genom mitt jobb. Inte genom män, inte genom mina barn heller faktiskt. Jag
är ingen sån som går i gång på att ”jag är den stora modern”, och känner mig
tillräcklig i det. Jag skulle inte vara frisk om jag var tvungen att leva
som Sylvia Plath på den tiden. Jag skulle också varit inspärrad eller död.
Jag har läst om dig att du en gång hittades i en korg utanför ett barnhem.
– Ja, det är väldigt gulligt. Jag hittades den 8 april, så de bestämde att
jag skulle vara född den 8 mars. Internationella kvinnodagen. Alla kommer
alltid ihåg det! Helt perfekt.
Men din mormor var från Kävlinge.
– Ja, hon gick bort i våras. Kävlinge är koncentrerad barndom för mig. Jag
var där på sommarloven. När jag var där för inte så länge sedan hade någon
invaderat min barndomsgata med någon vidrig Skånes väl-reklam. Så ondskan
finns i Kävlinge också.