Lykke Li är på randen av något stort. Det kanske inte omedelbart märks när
hon sitter här nersjunken i en lurvig gammal soffa på Smålands nation i
Lund. I en zebrarandig jacka och med en laptop i knät, nyss urstigen ur den
bil i vilken hon spenderat hela dagen. På väg från Stockholm mitt i en
februaristorm som vält vägskyltarna till marken.
Något stort ligger hur som helst framför henne. Efter förra årets
genombrottshit ”Little Bit”, en kritikerälskad albumdebut, en
explosionsartad hyllningsvåg i bloggosfären och allt mer upphetsade
tidningsklipp i USA och England. Nu väntar turnerande, utlandslansering,
klassisk ”svensk popexport”. ”Never, ever turn your back on Sweden”, skrev
en av USA:s mest inflytelserika musikkritiker nyligen. Det var Lykke Li han
syftade på.
– Men negativ kritik är det enda jag lyssnar på, säger hon nedifrån
soffdjupet. Jag tar bara åt mig av kritik. Jag känner fortfarande att jag
ska visa de jävlarna. Så känner jag hela tiden. Ingen har fattat att jag är
bra. Folk sa det till mig jag var yngre: Du är verkligen inget bra.
De sa det direkt till dig.
– Ja, gud ja, jag har hört det jättemycket. Hela mitt liv fram tills nu har
handlat om att överbevisa dem. Jag har hela tiden känt att ”ni fattar inte”.
Så det är jättesvårt att ta till sig bra kritik. Det har inte ens gått in än.
Men skivan, din debut, är du nöjd med den?
– Nej, jag tycker den är för tillrättalagd, jag kan mer, jag har märkt det
nu när vi spelat en massa live. Jag är mycket friare nu, mer punk, mer skit
i allt. Men jag kan inte vrida tillbaks klockan. Och jag vill att folk ska
uppfatta det som en skiva med potential. Det är inget mästerverk, och det
vore ju tragiskt om det var det, men jag känner ändå att jag fångat mig
själv. Att skivan är spretig och lite grann på tårna. Den är vacklig liksom,
men den är där.
Lykke Li är 21 år gammal och på många sätt en sinnebild för en modern
artist. Hon driver sitt eget bolag, hon etablerade sig genom MySpace och på
musikbloggar, hon bryr sig inte om genrer, hon har på egen hand byggt sitt
nätverk av vänner och kollegor. Samtidigt är hon hopplöst gammaldags i hur
hon lägger vikt vid att vara en bra liveartist.
Hon har liknats vid alla från Robyn till Alicia Keyes, Feist, Annie och
Stina Nordenstam. Nämn en någorlunda ung kvinnlig artist någonstans i
världen och Lykke Li har jämförts med henne.
Hon hatar det naturligtvis.
– Jag tycker det är jävligt tragiskt. Det blir alltid så, framförallt när
det handlar om kvinnliga artister. Folk kommer dragande med sina referenser:
”Vem är nu hon? Är hon den nya Robyn?” Det är ett väldigt dåligt klimat för
kvinnliga artister att hitta sitt musikaliska uttryck i. Låt dem bara vara!
Du har också beskrivits som ett slags musikalisk motsvarighet till svensk
design. Estetisk och sval och väldigt modemedveten.
– Ja, jag vet. Och jag har väl en känsla för estetik men jag tycker bara det
är komiskt när folk pratar om mig som ett slags modetjej. Jag menar, den här
jackan köpte jag för hundra spänn. Jag ser ut som en luffare.
Varför är det så viktigt att vara en bra liveartist?
– Det är ju det enda. Jag var besatt av Edith Piaf ett tag, hur hon stod på
gatan och sjöng. Jag drog till New York när jag var nitton och sjöng på
tunnelbanan och på open mics. Jag måste göra sådana grejor. Min högsta dröm
är att om sjuttio år ligga i en rökig pianobar i fin klänning och med
whiskeyröst och bara sjunga hela nätterna.
Vad händer live som inte händer annars?
– Att det händer just då och är försvunnet imorgon. När sången är över är
det borta. Det är hemskt, men man möter sig själv i det.
Lykke Lis genombrottssingel ”Little Bit” är en bedårande söt liten poppärla.
Eller rättare sagt, det är så många uppfattat den. För att det är en
minimalistiskt stilfull sak med mandolin och vibrafon över ett enkelt beat.
Och så den kattungesöta refrängen ”I think I’m a little bit in love with
you”.
Men det är inte sant. Det söta är i själva verket rätt fult. I andra versen
sjunger Lykke Li ”for you I keep my legs apart, and forget about my tainted
heart”. Det handlar inte om gullig tonårsförälskelse. Det handlar om
självutplånande, manisk besatthet.
Det finns en dold smuts i din musik. Man inbäddas i ett slags falsk
trygghet och sedan får man värsta örfilen. Gör du det ibland lite sötare på
ytan för att den där örfilen ska kännas mer när den kommer?
– Inte medvetet men det kanske blir så. Jag tror att mitt inre alltid kommer
att vara i kontrast till mitt yttre. Det är det som är konflikten i mitt
skapande också. Det låter enkelt men det är inte enkelt. Som i ”Little Bit”.
Jag fick fan mitt hjärta krossat alltså. Det gjorde ju skitont!
Man blir lurad musikaliskt också. Många beskriver det du gör som
electronica men egentligen är det inte alls särskilt elektroniskt eller hur?
– Nej det är det inte. Allt är inspelat live, vi har spelat på en massa små
grejor som folk tror är trummaskiner men det är det inte. Det är bara det
att vi skruvat till soundet.
Lykke Lis pappa heter Johan Zachrisson. Han kallas också Zilversurfarn och
var medlem i det en gång rätt framgångsrika svenska bandet Dag Vag. Mamma
heter Kärsti Stiege, fotograf och tidig sångerska i Tant Strul.
Är du trött på att prata om dina föräldrar?
– Ja ganska, för det är inte så himla coolt egentligen. Det är ju inte så
att min pappa är Sting liksom.
Du känner inte att du måste leva upp till något?
– Nej, oh gud nej. Alltså du förstår, mina föräldrar¿ de bryr sig inte. De
har inte gjort någonting. Alltså ingenting. Snarare tror jag att de skulle
ha varit lyckligare om jag gjort något som betydde något för andra. Om jag
sagt att jag ville jobba med välgörenhet. Istället för att bli en sådan
narcissist.
Men hur man än ser det är det ett faktum att ovanligt många som växer upp i
konstnärliga familjer ärver sina föräldrars jobb.
– Ja, man tar väl efter sina föräldrars beteende men jag är ändå så olik min
pappa. Han säger ofta: ”Lykke, du ska nöja dig, det ska vara lika roligt att
spela på Broder Tuck som någon annanstans.” Nej fan heller, jag ska turnera
världen runt. Jag är girig.
Jag undrar ändå var ditt självförtroende kommer ifrån om inte från din
bakgrund?
– Jo, men det är ju för att jag är så jävla smart (skratt). Nej, men ärligt
alltså. Jag har alltid varit brådmogen och suttit och betraktat människor
och tyckt att de varit dumma i huvudet. Under hela min tonårstid kunde jag
knappt umgås med någon i min klass för att jag tyckte de var så pantade, att
de lade fokus på fel saker.
Och vad har du lagt fokus på?
– På rätt saker (skratt). Nej, men jag har någon slags sjuk drivkraft. Jag
är svag men ändå sjukt stark. Jag gör saker som jag absolut inte vågar.
Kastar mig ut fast jag inte ens tycker jag är särskilt bra. Jag har aldrig
tyckt att jag är bra men jag tror jag har insett¿ jag har sett sanningen och
den är att folk faktiskt inte är så fantastiska. Det finns inget som heter
geni. Alla är bluff.
Så vad är du rädd för?
– Att jag plötsligt ska tycka att jag är asgrym. Det skulle vara det värsta
som kunde hända. Jag älskar att slå ur underläge. Jag vill fortsätta tänka
att jag ska visa de jävlarna.
Det låter konstigt. Du måste väl ändå eftersträva att få vara nöjd med det
du gjort?
– Nej, för då är ju livet slut. Eller? Vad gör man då? Blir tjock? Skaffar
barn?