Matt på knockout

Frank Stoldt flyttar fram sin kungsbonde ännu ett steg. Men innan Murat Özgrören hinner skydda sin springare ljuder Niko Gardosis vrål genom träningshallen:

Stopp! Inga mer drag! På med handskarna!

Schackspelarna reser sig och drar på boxhandskarna. I nästa ögonblick får Murat Özgrören en smocka på högerkinden. Han ruskar på huvudet och blinkar ett par gånger.

Det har sina sidor att möta en överlägsen motståndare. Frank Stoldt var världsmästare fram till i somras. I schackboxning.

Sporten föddes som en ren fantasi. Den fransk-rumänske serietecknaren Enki Bilal hittade på den i sin seriestrip Froid Équateur 2003. Som ett exempel på en spejsad framtidsvision.

Den holländske konstnären Iepe Rubingh, som både boxas och spelar schack, läste serien. Lysande idé, tyckte Rubingh.

Han övertalade en kompis att ställa upp, och vid en performance i Amsterdam blev Rubingh för sex år sedan världens första världsmästare i schackboxning.

– Skratta lagom. Det är inte särskilt länge sedan folk fnös åt skidskytte, och nu är det en olympisk gren, säger Frank Stoldt.

Redan året efter premiären grundades Chess Boxing Club Berlin.

Schackboxklubben i Rubinghs tyska hemstad är världens i särklass största, med femtio aktiva schackboxare, varav sju kvinnor.

Tre kvällar i veckan tränar de i källaren i det stora sportpalatset vid Gormannstrasse, i den gamla stadsdel som en gång var en del av DDR.

”Slåss gör vi i ringen. Krigar gör vi på brädet” lyder mottot för Berlins Schackboxningsklubb.

Nu är det fredag kväll och klockan drar mot nio. Efter att ha stått emot Frank Stoldts stenhårda slag i över två minuter får Murat Özgrören något vilt i blicken och drar på en mot­attack. Han slår tre fyra fem hårda slag, men mästaren parerar dem alla. Murat flämtar.

Stopp! skriker Niko igen. Av med handskarna! Fortsätt spela!

De slår sig ner vid brädet. Murat Özgrören betraktar pjäserna och försöker under några sekunder erinra sig vad som hände tidigare; han flyttar fram en bonde på vänsterflanken och har i nästa drag förlorat sin springare till Frank Stoldt.

Fan också, mumlar Murat.

Vad är svårast med att spela schack och slåss? Med att efter tre minuters hård boxning återvända till schackbrädet med hundraåttio i puls och kanske blodet rinnande ur näsan?

Adrenalinet, svarar Andreas Dilschneider.

Dilschneider har schackboxats sedan Berlinklubben bildades 2004, fick hjärnskakning under sin första match men lyckades ändå vinna.

Hela din kropp sjuder av adrenalin när du har boxats. Adrenalin får dig att handla förhastat. Och du överskattar din egen förmåga. Två saker som kan få förödande effekter i schack.

Efter ytterligare fyra minuters schackspel har Murat Özgrören för­lorat sex pjäser och Frank Stoldt fem.

Tempot är viktigt, säger Stoldt. Som schackspelare har du bara tolv minuters betänketid under matchen. Inte mycket tid att sitta och grunna. Tar din tid slut har du förlorat, hur bra ditt läge än är.

Varför ska man schackboxas?

– För att visa att det inte räcker med att vara stark i nävarna, säger Frank Stoldt.

Och att det inte räcker med att vara skärpt i skallen.

”I schackboxning förenas den intellektuella Eliten med det nävstarka Proletariatet”, står det i det lokala sportbladet Nachtkurier.

I vilken av dessa världar har en mästare som Frank Stoldt sina tidigaste rötter?

– Hm. Jag började faktiskt med båda sakerna när jag var fjorton, säger Frank Stoldt.

– Fast var för sig.

Stoldt växte upp i Leipzig i det dåvarande DDR. Gick i östtyskt musikgymnasium och tänkte bli sångare. Stod faktiskt på scen och sjöng ”West Side Story” när Berlinmuren föll i november 1989.

Han skrek sig hes och fick ge upp karriären. Blev polis i stället. Tjänstgjorde för FN-styrkan i Kosovo i flera år innan han flyttade till Berlin och började schackboxas.

Efter tre år som världsmästare förlorade Frank Stoldt sin titel till ryssen Nikolaj Sazhin i somras.

I en sport som växer så snabbt blir konkurrensen också hela tiden svårare.

Boxningen har fått dåligt rykte på senare år, säger Frank Stoldt. Och schack anses gammaldags. Men kombinationen är spännande.

Och det svåra.

Stopp! skriker Niko Gardosis igen. På med handskarna.

De boxas så att svetten stänker.

Aj! skriker Diana Schmelter-Mebert när Jamie Li Mays högernäve träffar henne hårt på näsan. Hon tittar hatiskt på sin väninna.

Stopp! skriker Niko. Nu är det schack igen. Motvilligt drar Diana av sig boxhandskarna och återvänder till schackpartiet.

Hur lär man sig hantera ilskan, att tänka kallt och förnuftigt när adrenalinet pumpar i ådrorna?

– Man lär sig, säger Frank Stoldt. Alla kan lära sig självbehärskning.

– Men det finns en bra grundregel. Vänta alltid i tjugo sekunder innan du gör ditt första drag efter boxningsronden.

Den som håller på att förlora schackpartiet kan alltid satsa på att slå motståndaren knockout i nästa boxningsperiod.

Matt eller knock, det är segern i schackboxning. Men att satsa på det senare är en tveksam strategi. Bara två gånger i Berlinklubbens historia har boxningen fällt utslaget.

När ännu en rond är till ända håller Murat på att förlora schackpartiet. Mot en polis som har boxats i tjugofyra år har han heller inte mycket att hämta med nävarna.

Men se. I den sista boxningsronden blir klubbkamraten Frank Vetter hårt trängd; han retirerar och råkar trampa rakt i vad som återstår av Murat Özgrörens svarta pjäs­armé.

Bönderna yr. Kungen far in i hörnet.

– Jag kommer inte alls ihåg hur pjäserna stod, säger Murat Özgrören.

Frank Vetter rodnar och ber om ursäkt.

– Det är okej, säger Murat.