STOCKHOLM. Andres Lokko, som sedan ett år tillbaka bor i London, är på
blixtvisit i Stockholm.
Den självgode kolumnisten, manusförfattaren och tv-producenten är i stan för
att sälja sin lägenhet på Kungsholmen.
– Men det är nästan så att jag ångrar mig, säger han när han trippar omkring
och visar upp sitt gamla hem. Det är ju ändå rätt mysigt här.
Det är första söndagen i mars och det är ännu ett halvår kvar tills
bokförlaget Modernista – efter flera år av ihärdiga rykten – ger ut ”Andres
Lokko”, den 900-sidiga tegelstenen där han samlat sina bästa texter från
slutet av 80-talet till i förrgår.
Men det var först inte tänkt att bara vara en samling texter.
Inte bara ett tidsdokument.
Nej, för lite här och var – och ibland mitt i texterna – skulle författaren
själv även dyka upp i kursiv stil för att kommentera saker i sina äldre
alster.
– Jo, jag bloggade mig igenom mina gamla texter, skrattar Andres Lokko och
tänder vant en cigarett. Men vi valde att plocka ur allt kursivt ur
antologin för att sedan ge ut det separat i en egen liten bok med titeln
”Att läsa Andres Lokko”. Jag skulle nog kalla den här lilla boken för en
dagbok, för det finns en viss dagbokskänsla i det där kursiva. Det är ju små
reflektioner om vad som har hänt – kanske inte så mycket vad som hänt med
musiken eller världen – utan mer vad som har hänt med mig själv sedan jag
skrev de olika texterna.
Vi har slagit oss ner i vardagsrummet.
Det är det enda rummet – köket undantaget – som inte är tokigt fullt av
böcker, skivor och dvd-boxar.
Andres Lokko – för dagen klädd i halvslitna Levi’s-jeans, vit t-shirt och
färgglada strumpor – röker, dricker Sprite och ser nästan oförskämt ung ut
för att snart fylla fyrtio.
Det är slående hur han nästan på pricken talar som han skriver.
Och han är van vid att berätta om sig själv.
Om man ska vara ärlig så har Andres Lokkos texter – vare sig de berört
Dexy’s Midnight Runners, brittisk humor eller japansk streetwear – alltid
handlat mest om Andres Lokko själv.
Eller, de har kanske snarare mest handlat om seriefiguren Andres Lokko, den
roll han intar när han skriver.
Det är en extremt självsäker seriefigur som säger sig värna om den goda
smaken.
Inte sällan har det rört sig om det lilla, det smala, det okända. Må det
vara en halvt bortglömd BBC-producerad tv-serie eller en walesisk
poporkester.
Själv beskriver han romantiskt sin kritikerroll som att det ”allt mer
handlar om att hitta den där lilla pittoreska stranden som inte är med i
resekatalogerna”.
Men vid sidan om att tipsa om ”pittoreska
stränder” drar han sig inte för att – ofta med dräpande humor – förlöjliga
sådant som han hatar. Sådant som Melodifestivalen, gothen, talangjakter i
tv, Stureplan och Bert Karlsson.
Och omröstningar där folket får bestämma.
För lite mer än ett år sedan skrev han en småsnobbig krönika i Svenska
Dagbladet – ”Folket ska inte bestämma”– där han ondgjorde sig över att flera
av de svenska musikgalorna lät folket rösta fram sina favoriter.
Han skrev: ”Jag kommer aldrig att förstå detta märkliga påfund. Det finns ju
expertis att tillgå. Utbildade människor med specialkunskaper. Men när det
handlar om popmusik spatserar man glatt till husläkarjouren och accepterar
att läkaren har ersatts av ett barn i galonbyxor.”
Men trots de här hårda orden kunde man senare under året, en smula
motsägelsefullt, se honom sitta i soffan och mysa bredvid Babben Larsson i
det populära SVT-programmet ”Folktoppen”.
– Visst, man kan kritisera mig för att vara med i ett sådant tv-program, för
det är ganska långt ifrån min person, säger han och tar en paus.
– Jag kan själv ställa mig frågan om det var ett smakfullt beslut att vara
med i ”Folktoppen”. Och nej, det var det kanske inte. Men min uppgift i
programmet försvarar jag gärna eftersom den uppgiften är mitt jobb. För min
roll var, som i text, att förklara för folk att de röstat fel och att de
inte vet någonting över huvud taget. Men, jag menar, jag skulle ju aldrig
sätta mig i tv och testa vårens glassar och yoghurts, för det har inget med
mitt jobb att göra. Men om någon vill att jag ska tala om humor, film och
musik så, tja, varför inte? Och jag kan i efterhand ångra att jag tackade
nej till att sitta med i Idol-juryn. Jag tror förresten att alla jag känner
som håller på med musikjournalistik och humor fick den frågan, tills de bara
hade Clabbe kvar.
Det är lite svårt att tro, men det var ändå
ytterst nära att Andres Lokko aldrig hade fått skapa den här seriefiguren
som – via tidningar som Ultra, Aftonbladet, Slitz, Bibel och, kanske främst,
musiktidningen Pop – i dag kan läsas i Svenska Dagbladet och på Expressens
kultursidor.
När han var 22 hade han helt givit upp journalistdrömmen.
– Jag trodde det var kört. Mina föräldrar är estniska krigsflyktingar och
jag är uppväxt med deras syn på att om man ska jobba med nånting, så måste
man ha utbildning. Att man ska ha papper på vad man kan. Jag sökte till
journalisthögskolan som en dåre, men hade aldrig tillräckliga betyg. Så jag
lade till sist helt ner det här. I stället utbildade jag mig till
engelsklärare samtidigt som jag jobbade extra på psykakuten vid Karolinska.
Men han var, som han själv säger, ”fullständigt besatt av popmusik” och lade
varenda slant på skivor, konserter och klubbar.
Och en vacker
kväll träffade han journalisten Jan Gradvall som tyckte att det var
självklart att han skulle börja skriva.
– Han lyckades tjata in mig på någon gratistidning där jag skulle recensera
skivor. Jag tyckte det var jätteenkelt, jätteroligt och jag tänkte, shit, i
stället för att blidka någon så fan vad det här ska bli Jag. Jag hade även
lite tur, eller bra timing, för bara ett par veckor efter att jag börjat
skriva för den här gratistidningen ringde Aftonbladet och frågade om jag
ville göra popsidor, som det hette vid den här tiden, för dem. Och så blev
jag snart även chefredaktör för ungdomstidningen Ultra. Allt under loppet av
några månader. Jag gjorde helt plötsligt så pass mycket att jag var tvungen
att vara personlig och hittade därför snabbt en egen röst.
– Men den sista personen jag skulle vilja träffa på jordklotet är mig själv
som 23-åring.
Varför?
– Jag var en självupptagen valp som inte lyssnade på någon och som pladdrade
på oavbrutet om mig själv. Åh, fy fan vad jag måste ha varit outhärdlig.
Jättejobbig, jätteironisk och fullständigt bananas i alldeles för många år.
Ser du titeln på boken, ”Andres Lokko”, som en blinkning till den hybris
du hade vid den här tiden?
– Den skulle ju först heta ”Revisionism”, vilket jag fortfarande tycker är
en ganska sann beskrivning av mitt skrivande. Det handlar ju väldigt mycket
om att ständigt revidera och rannsaka sig själv, sina åsikter och sina
kärlekar. Men vi ändrade i sista sekunden titeln till ”Andres Lokko” av den
enkla anledningen att det kändes roligare. Och, ja, det är onekligen en
blinkning till ”min hybris som 25-åring”, men lika mycket är det nog ett
enkelt sätt att säga att Andres Lokko och ”Andres Lokko” inte nödvändigtvis
alltid är samma person.
Hur fick du det här obotliga
självförtroendet som alltid lyser igenom dina texter?
– Jag har alltid tänkt lite som att ”det är jag och min skrivmaskin, min
dator, och vi kan göra vad fan vi vill”. Den insikten gör ju att jag, i det
jag skriver, kan vara den självsäkraste personen på jorden. Men skrivandet
kan lika gärna vara terapi. Det finns ju en anledning till att Ingmar
Bergman gjorde alla sina kolsvartaste dramer när han var nykär och lycklig
och sina komedier när han låg i skilsmässa. Det måste uppnås ett
status quo. Så ju roligare jag är i mina texter, ju sämre mår jag förmodligen
privat. Skriver jag däremot tråkiga texter som är som att läsa ett glas
vatten, så mår jag skitbra.
Hur hann du med allt under
90-talet? Du skrev oändliga musikartiklar i tidningen Pop, krönikor i
Svenska Dagbladet varje vecka, manus åt Killinggänget¿
– Och så dj:ade jag som en dåre. Jag sa inte nej till någonting under flera
års tid. Men så blev jag ju också en grönsak efter ett tag. Jag var helt
trasig och hasade omkring i tofflor, morgonrock och tog antidepressiva
mediciner. Ett komplett vrak.
– Jag fastnade i den hyperstockholmska rädslan för att missa något. Man ser
två filmer om dagen, laddar ner all musik som finns och varenda jävla
tv-serie som går i USA. Man bara måste göra det. Men där jag bor nu, i
London, är det ingen som gör det. Alla är bara chill. Det är svårt att sätta
fingret på det, hitta ett svar, men jag har ställt mig frågan vad det var
jag försökte bevisa och vad var det jag försökte uppnå vid den här tiden.
Särskilt nu när den roll jag hade har förändrats. För personen som berättar
om ny popmusik är rätt så irrelevant. Den informationen kan du få själv.
Dygnet runt via dina egna kanaler. Men det som däremot är relevant i dag är
en berättare. Och att berätta något som ingen annan gör. Jag menar, vem som
helst kan skriva om en ny tv-serie, men att som jag flytta till London ¿
helt plötsligt finns det något annat att berätta än vad som finns i
Stockholm. För du kan inte ladda ner en tisdagseftermiddag i London när du
är i Stockholm.