De tolv världsberömda Muhammedteckningarna hänger inte på väggen i
kulturredaktör Flemming Roses bokbelamrade arbetsrum mot gården på den
danska morgontidningen Jyllands-Posten. Inget annat påminner heller om de
månader då hans beslut att publicera karikatyrerna ledde till människors
död, ambassadbränningar, upplopp, kravaller och skadegörelse.
Det ska man inte uppfatta som att Flemming Rose tar avstånd från dem.
– Att trycka teckningarna var ett bra beslut. De höll sig inom de gränser
för smak, satir och humor vi har när den riktar sig mot danskar, drottning
Margrethe, judar eller kristna. Likabehandling är det demokratiska sättet
att riva hinder mellan grupper. Det var det budskap jag genom publiceringen
sände till muslimerna. Tyvärr fanns det några som inte ville se det så.
Redan som ung var Flemming Rose inställd på att bli världsberömd. Inte på
det sätt han så småningom blev, utan som professionell fotbollsspelare. Det
var mer än en dröm; han var en av de bästa ungdomsspelarna i sin generation.
Tillsammans med två yngre bröder växte han upp hos sin mamma i Kastrup och
spelade fotboll i Tårnby BK.
– Hemma var det inte tal om intellektuell stimulans eller högre utbildning.
Jag klarade mig bra i skolan, men min identitet fanns i fotbollen.
I 18-årsåldern borde han ha flyttat till en klubb med bättre seniorlag,
säger han. Men han blev skadad och var borta från fotbollen ett halvår. Som
den första i sin familj började han på universitetet trots att
framtidsutsikterna för akademiker i slutet av 1970-talet var arbetslöshet.
Kort tid senare hade Flemming Rose totalt bytt vänner, intressen och
inriktning. Han funderade på att bli journalist (men övergav snabbt tanken
igen) och valde att läsa ryska av strategiska skäl. Ett ämne som få
behärskar ger kanske ändå jobb, tänkte han.
– Jag blev direkt fantastiskt engagerad i studierna och stortrivdes på
universitetet. Efter bara ett år fick jag stipendium, så 1980–81 var jag i
Moskva. Det året blev avgörande för mig. Det formade mig som människa.
I Sovjet träffade Flemming Rose också sin fru. De gifte sig och har två
vuxna barn. Idag skulle den då 23-åriga Natasja inte fått följa med sin man
till Danmark. Det sätter den danska utlänningslagen stopp för. Men då gick
det.
Flemming Rose extrajobbade som tolk i den danska flyktingmottagningen.
Flyktingarna, mest ryska judar, blev vägen till det han kallar ”mitt andra
universitet”. Via dem kom han in i systemkritiska kretsar, reste på
konferenser, läste emigranttidskrifter och litteratur som sovjetregimen
förbjudit. Kronid Ljubarskij, Sergej Kovaljev, Andrej Sacharov och andra som
stred för mänskliga rättigheter, blev hans förebilder.
Han ser ut genom fönstret och talar nästan drömskt om deras livserfarenhet.
Om icke-akademiska, kritiska känslomänniskor med ett brinnande engagemang.
Han kallar dem sina moraliska fyrtorn.
I väst uppfattades dissidenterna ofta som offer för regimen, folk som man
borde känna medlidande med, säger han. Så var det inte i öst. De kritiska
hade undergrävt det sovjetiska systemet genom att säga ifrån och de hade
betalat ett pris för att göra det. Det gav dem legitimitet.
– Det går en rät linje från dem till hur jag uppfattade mig själv och
försökte agera i Muhammedaffären. När jag kom under press var
systemkritikerna mina förebilder. Att böja mig och be om ursäkt hade varit
ett förräderi mot dem, säger Flemming Rose och knackar en penna hårt i
skrivbordet.
Telefonen ringer. Han låter den ringa.
– Hade jag tvivlat eller haft svaga argument hade det förstås varit svårt
att inte backa. Men ju mer jag satte mig in i vilka värden som stod på spel,
desto starkare kände jag mig.
Tvivlade du aldrig, inte en enda gång?
– Nej! säger Flemming Rose som annars gärna ger långa svar på korta frågor.
Han är stolt över den text han skrev till teckningarna i Jyllands-Posten. I
backspegeln önskar han att han ändrat en enda formulering. Han skrev att
även muslimer i en världslig demokrati måste vara beredda att finna sig i
hånfullhet, spott och förlöjligande.
– Jag borde ha lagt till ”inom lagens ramar” även om det är självklart.
För Flemming Rose är kärnpunkten i Muhammedaffären hur man väljer att
förhålla sig till auktoritära regimer och grupper.
– På 50-talet under det kalla kriget jämställde den politiska vänstern USA:s
liberala demokrati och Sovjetkommunismen. Dagens parallell är
kulturrelativisterna, som anser att alla kulturer är lika bra, bara olika.
– De som påstår att man ska undvika eller till och med förbjuda kränkningar
av religiösa känslor i stil med Muhammedkarikatyrerna, spelar de auktoritära
regimerna rakt i gapet. Diktatorerna i Mellanöstern och de
fundamentalistiska imamerna har fattat hur användbar offerrollen är. När de
kritiseras för kvinnoförtryck eller brist på mänskliga rättigheter, svarar
de med vänsterns egen retorik och anklagar kritikerna för att bete sig som
imperialister.
Att muslimer i Danmark med fog skulle kunna hävda att de är en
marginaliserad grupp, som blev ytterligare utsatt genom karikatyrerna,
avvisar Flemming Rose. Debatten som följde har gynnat deras integration i
Danmark, säger han. Den tog död på stereotypen muslim=terrorist.
Teckningarna var inte en del av en antimuslimsk kampanj, säger han med
hetta. Idén föddes ur hans egen frustration över att danska tecknare krävde
att få vara anonyma för att våga illustrera Kåre Bluitgens bok om Muhammed.
Därför tog han kontakt med tidningstecknarföreningen.
– Satirteckningars uppgift är att vara kränkande. Ett par tecknare svarade
att de inte ville vara med och pissa på muslimerna. Det är ok. Naturligtvis
kan man säga nej till det som strider mot ens uppfattning om takt och ton.
Självcensur är något annat. Det är att säga ”jag vill gärna, men jag vågar
inte”. Min poäng var att utmana rädslan. När tillräckligt många bryter ett
tabu, bryter tabut samman.
Efterrationalisering?
– Nej!
Telefonen ringer igen. Flemming Rose låter den ringa.
– Yttrandefrihet är samhällets syre, säger han och citerar den brittiske
historikern och skribenten Timothy Garton Ash. Sedan kastar han sig ut i en
lågmäld men intensiv hyllning till yttrandefriheten, den fria debatten och
det öppna samhället, värden som ständigt måste försvaras mot alla
inskränkningar. I ett mångkulturellt samhälle är fri debatt särskilt viktig,
eftersom gruppernas olika koder är en källa till missförstånd. Och kulturell
mångfald har vi i Europa. Det är ett faktum som inte går att ändra, oavsett
vad man tycker om det, säger han med ytterligare en pennknackning i bordet.
– Muhammedaffären har gjort mig till en stark motståndare mot lagar som
skyddar grupper mot kränkning. Såna gummiparagrafer kan alltid användas mot
oliktänkande, och ytterst mot demokratin. Jag vill ha bort all
kriminalisering av Förintelsen, hädelse och rasism. Det ska vara kriminellt
att uppvigla till våld, men inte att skoja med turkiskhet eller med
Muhammed, en figur som levde för 1 400 år sedan.
Men när du i amerikanska tv-kanalen CNN sa att Jyllands-Posten skulle
publicera bidrag ur den iranska tidningen Hamshahris tävling om roligaste
Förintelseteckningen, fick du åka på tvångssemester i stället. Hur rimmar
det med yttrandefriheten?
– Det har inget med yttrandefrihet att göra. Vi hade diskuterat en
publicering på redaktionen. Mitt fel var att jag, som bara är en mellanchef,
berättade om det innan det var beslutat av redaktionsledningen.
Nu har det snart gått två år sedan teckningarna var i tidningen. Hur har
det som hänt påverkat dig?
– Det tog ju vissa muslimer några månaders intensivt arbete att få
igång kampanjen mot teckningarna och Jyllands-Posten. När den bröt ut var
det mest obehagligt för min familj. Jag hade inte tid att kolla vad alla
andra medier gjorde av saken, men det hade min fru och barnen. När du blir
en offentlig person projicerar folk det de vill se på dig. Vänner, däremot,
vet ju vem man är.
Numera är Flemming Rose, den 49-årige kulturredaktören, struken ur alla
officiella register och ska inte vara lätt att hitta. Men det finns tio
andra icke-hemliga Flemming Rose i Danmark som fått en försvarlig mängd
hatbrev och hotelser, avsedda för deras namne.
Har du ändrat mening på någon punkt?
– I början av debatten litade jag till mina instinkter och hade en mer
fragmentarisk förståelse av det som hände. I dag är mitt tankefundament
hopsvetsat och försett med en stadig påbyggnad.
– I grunden har jag inte ändrat hållning. Det har jag inte.