Ivar Lo-Johansson gifte sig aldrig, men han hade många kvinnor. Margareta Wersäll tar vägen via hans kärlekar in i hans författarskap. Det blir en riktigt rolig bok att läsa, tycker Oline Stig.
Undertiteln på Margareta Wersälls bok, ”Ivar Lo-Johansson och kärleken” får mig att fundera. Om vilken kvinnlig, stor författare skulle man skriva en bok med titeln: ”Männen i hennes liv och verk”? Det tål att grunna på en stund. Men det gör inte Ivar Lo-Johanssons kärleksliv mindre intressant. Det ska sägas med en gång: det här är en riktigt rolig bok att läsa. Generös är rätta ordet. Litteraturvetaren Wersäll vänder blicken från den allvarstyngde arbetarförfattaren och ger en ingång till författarskapet via hans olika kärleksrelationer. Verklighet och fiktion vävs samman i hennes skildring, som är både detaljrik och levande. Källorna är intervjuer, brev och annat forskningsmaterial, men också de kärleksromaner som Ivar Lo skrev med självbiografisk grund. Ivar Lo gifte sig aldrig men hade många kärlekar. Den första kända hette Maria Nordberg och var fyra år äldre än han. De hade ett stormigt förhållande. Ivar Lo slets mellan kärleken och skapandet. Han ville skriva men Maria gav honom ingen ro. Sommaren 1927 tillbringade de på en fäbodvall i Jämtland. Maria hade tråkigt när Ivar Lo ville sitta och skriva hela eftermiddagarna. Hon försökte locka ut honom och när det inte lyckades gick det ändå åt fanders med skrivandet eftersom Ivar Lo var svartsjuk på alla flottare som strök kring huset, särskilt en som hette Ragnar. Han ville både älska och skriva men kunde varken eller. Ett drygt år senare skrev han romanen ”Måna är död” som baserade sig på hans upplevelser med Maria på fäbodvallen och gestaltade dilemmat skapande kontra kärlek. I romanens slut tar huvudpersonen Bo Propst helt enkelt livet av sin älskade för att lösa problemet. Maria tog illa vid sig när romanen publicerades 1932. Men hon tycks ha varit en kvinna med humor. I ett telegram några månader efter utgivningen låter hon hälsa att Måna lever. Undertecknat Ragnar och flottarna. Förhållandet med Sara Lidman var annorlunda. Nu var Ivar Lo en etablerad och hyllad författare och Sara Lidman hans kollega, också hon en stjärna på den litterära himlen. Sommaren 1957 reser de till Öland för att arbeta. För att kunna koncentrera sig bättre bestämmer de sig för att leva i celibat. Inget sex, bara skrivande. Experimentet resulterar i ännu en bok med verklighetsgrund. ”Blå Jungfrun” utkom först efter Ivar Lo:s död, 1992. Det är både fascinerande och jobbigt att läsa om Ivar Lo:s och Sara Lidmans förhållande. Kanske för att de borde vara jämlika och ändå inte riktigt är det. För det är ändå så att Ivar Lo slår sig fri när Sara kräver mer kärlek än han kan ge. ”Jag går i ett rus och håller på att spricka av älskogsord jag inte vågar säga därför att de plågar honom, att han känner sig snärjd av dem”, skriver hon efter deras första möte. Jag blir trött av detta kvinnliga ok, av all denna kärlek som blir till svaghet när den riktas till en bortvänd rygg. Men när det gällde skrivandet led inte Sara Lidman av något dåligt självförtroende. I ett brev till en vän skriver hon om Ivar Lo: ”Han har uträttat stora ting med sin litteratur – utan att vara en stor estet. Gud förlåte, men jag skriver bättre prosa än den karlen!” Det fanns fler kvinnor i Ivar Lo:s liv: Loyse Sjöcrona, Lilian Kåge, Ingrid Stiernblad, Ann Smith. Och inte att förglömma, folkskolläraren och brevskriverskan Gun Vinberg. Korrespondensen mellan henne och Ivar Lo varade i tjugo år, från 1970 fram till hans död. Deras relation är det mest harmoniska som boken skildrar, trots att de bara träffades ett par gånger, eller kanske just därför. Åh, Gud vilka vackra brev hon skrev, de borde tryckas i en egen bok. Frågan återstår om verklighet och fiktion. Kan man blanda korten som Wersäll gjort? Måste man inte skilja mer strikt mellan det levda livet och det diktade? Nej, jag tycker nog att Wersäll blandar korten rätt. Hon väver samman men lyckas ändå hålla isär fakta och fiktion och drar, såvitt jag kan se, inga förhastade slutsatser. I förordet lägger hon in ett par brasklappar. Hon är inte ute efter att slå fast någon absolut sanning, inte heller gör hon anspråk på någon fullständig redogörelse för författarens kärleksliv. Kvar blir ett antal levande porträtt, först och främst av författaren själv, men också av de kvinnor han levde med och böckerna hans skrev. Jag får lust att läsa och läsa om.