Såld på sanning

Förläggaren

– Jag kan inte säga att om man sätter etiketten ”sann historia” på boken så säljer den 3000 exemplar mer. Så fungerar det inte. Men om man säger att det är en dokumentär roman får man mer uppmärksamhet. Det finns ett sådant sug efter reality, som det heter på svenska.

Stephen Farran-Lee är förläggare på Albert Bonniers förlag. Han är förvånad över hur debatter som den som just nu rasar kring Liza Marklunds snart femton år gamla bok ”Gömda” de senaste åren uppstår gång på gång.

– Den återkommer inte bara en gång om året, utan gärna flera gånger. Jag kan tycka att alla inblandade, kritiker, journalister och förläggare, är lite tagna på sängen. Ingen vet riktigt hur vi ska handskas med begrepp som ”en sann historia” och ”true story”. Ingen har riktigt lyckats ringa in hur true en story egentligen ska vara.

I alla fall. Så här tycker Stephen Farran-Lee: Det går inte att både ha kakan kvar och äta den. Att göra anspråk på att berätta sanningen för att lägga större tyngd bakom sin bok, för att i nästa stund, när anspråken haltar, hävda att det är en roman, det håller inte.

– Säljer man en bok som sann ska den fan vara sann också.

Ingmar Bergman tyckte att det var ”svineri” när Alexander Ahndoril skrev en roman om honom för två och ett halvt år sedan. Hela Kultursverige försattes i gungning när Maja Lundgren rörde om med ”Myggor och tigrar” ett år senare. Och vid den här tiden förra året rådde en spänd förväntan inför släppet av dramatikern Lars Noréns dagböcker.

För varje tillfälle har debatten yrvaket börjat om.

– Jag har funderat på om det beror på att den dokumentära romanen har en så stark ställning i svensk litteratur och att man därför sällan vågat diskutera själva grundfrågan. Man har inte velat dra för skarpa gränser kring författarens frihet. Både kritiker och journalister har varit väldigt tillåtande.

– Men vi måste börja prata klarspråk med läsarna om vad det är vi ger ut. Både författare och förlag borde vara tydligare med att vissa saker är fiktionaliserade och inte bara lita på att det framgår av sig självt.

Men varför vill vi läsa sanna historier? Räcker det inte med att det är en god historia?

– Det är kanske lite sexigare att tänka att det här är sant, det här har någon varit med om.

– Så länge det skrivits romaner har författare lånat grepp från verkligheten för att väcka intresse. Ta bara Goethe och ”Den unge Werthers lidande”. Att skriva den i brevform är ett tidigt exempel på realitygrepp för att locka läsarens intresse. Men det var aldrig någon som tänkte att det verkligen var sant. Men just längtan efter att det ska se ut som verklighet är gammalt och har alltid funnits där.

Har vi lärt oss något nu, eller kommer det att komma fler debatter?

– Jag tror inte vi har kommit någon vart. Man tänker att man har stött och blött det här så många gånger nu och att alla har blivit lite klokare. Men det blir samma förvirring varje gång.

Forskaren

På 1960-talet skulle svenska författare skriva dokumentärt. PO Enquist skrev om baltutlämningen i ”Legionärerna” och Göran Palm berättade om LM-arbetarnas taskiga villkor i ”Ett år på LM”.

Mer eller mindre uppdiktat, visade det sig ganska snart, och under de följande två decennierna förde trenden att skriva dokumentärt en allt mer tynande tillvaro hos det etablerade författargardet.

Men där dessa klev av scenen för att helhjärtat börja fabulera igen stod andra redo att träda in. Trenden att använda fiktionens stilgrepp för att beskriva verkliga händelser dog aldrig ut, utan växte i stället stadigt mot den topp som vi har sett under 2000-talet, matad till högre höjder av motsvarande tendenser inom andra medier.

Det menar Annette Årheim, litteraturvetare på Växjö universitet. Hon har studerat gymnasieungdomars läsvanor och i sin avhandling ”När realismen blir orealistisk” kommit fram till att i valet mellan en fiktiv roman och en bok som framstår som en sann historia vinner den sistnämnda.

– Jag har haft anledning att stöta och blöta de här resultaten med olika grupper och det är långt ifrån endast gymnasieungdomar som förförs av de här sanningsanspråken, säger hon.

Men varför är det så populärt med berättelser baserade på sanna historier?

– Det är svårt att ge ett generellt svar på det ­givetvis. Men tittar man på den forskning som gjorts inom det här fältet verkar det som att i tider när tillvaron svajar blir kravet på ren information ­starkare hos människor. Man ger sig inte tid att tolka skönlitterärt. Gestaltning blir mindre viktigt och man vill ha det mer straight on. Men vad som gör den här typen av litteratur stark just i dag, det kan man bara spekulera kring. Men visst, tillvaron är kanske mer komplicerad för männi­skor i dag.

Raka, förhållandevis enkla böcker med anspråk på att berätta en sann historia lockar framför allt ovana läsare. Och med ovanan, menar Annette Årheim, följer en tendens att välja litteratur som bekräftar en redan bestämd verklighetsuppfattning i stället för att utmana den.

Litteraturen blir då en förlängning av löpsedlarna och ett jakande svar på dramatiserade dokumentärer i tv där en skakig kamera och suddig bild kan signalera: ”så här är det”.

– Ser man just till ungdomar så befinner de sig i en fas i livet där det mesta är ganska kaotiskt. På något sätt måste man skapa sig en identitet. Och det är enklare att göra det när man får sina fördomar bekräftade kring saker och ting. Tyvärr söker människor ofta bekräftelse i sina medieval, säger Annette Årheim.

I en bloggdebatt om Annette Årheims avhandling frågar sig flera svensklärare hur de egentligen ska möta elever som när de för en gångs skull väljer att läsa väljer böcker som ”Gömda”.

– Det är viktigt att inte bara göra bokbål av den här typen av böcker, säger Annette Årheim på tal om det, och menar att det är bättre att lära eleverna att själva hitta inkonsekvenser och frågetecken i skildringarna.

Förläggare som Sydsvenskan har talat med inför den här artikeln tror att trenden just nu är på väg att vika. På Normal förlag säger Ulrika Larsson att det var kommersiellt smart för några år sedan att sätta etiketten ”sann historia” på böckerna. I Malmö har den bokklubb som Bra Böcker driver riktat in sig på allmänlitteratur, i stället för att som tidigare bara satsa på verklighetsbaserade historier. Och på branschtidningen Svensk Bokhandel säger chefredaktören Lasse Winkler att begreppet ”sann historia” har förstörts och att rushen efter den typen av böcker har mattats av.

Men Annette Årheim håller inte med:

– Jag kan inte se någon ände på den här trenden. Möjligtvis för den här debatten något gott med sig så att man är mer försiktig från förlagens sida.

Författaren

När Sydsvenskan ringer till Tommy Deogan i Stockholm sitter han och arbetar på sitt manus till boken ”Blodsband”. Den ges ut till sommaren i Bra Böckers serie ”En sann historia”.

– Huvudtanken från början var att få ner hela mitt liv och alla mina handlingar på papper så att mina barn sedan skulle kunna få läsa den, säger han.

I boken berättar han om uppväxten i en Stockholmsförort, om ett liv som kantrar, om droger, kriminalitet och våld. Och om sin bror, Tony Deogan, som misshandlades till döds i ett huliganbråk sommaren 2002.

– Det är en renodlad självbiografi, säger Tommy Deogan och fortsätter:

– Att skriva den var att göra om hela resan på nytt. Det var så mycket som jag hade förträngt som kom fram igen. Och så väldigt mycket känslor, både skratt och gråt.

Sedan 1999 arbetar Tommy Deogan inom antivåldsrörelsen och åker bland annat runt på skolor och föreläser. Att ge ut boken, att låta en större krets än de allra närmsta få ta del av hans inners­ta tankar, är en del av hans bidrag i kampen mot våldet.

– Det har varit jobbigt, det är klart. Jag har skrivit om sådant som jag skäms oerhört mycket för och som man annars kanske hade valt att hoppa över. Men innerst inne hade det inte känts bra. Det hade inte varit en sann berättelse om jag inte tagit med det.

Hade du kunnat skriva boken om den inte var baserad på verkligheten?

– Det hade nog varit svårt. Någon hade säkert kunnat göra det. Men det man inte hade fått med då är det här tänket. Hur tänker man som kriminell, hur tänker man när man går runt och slåss? Jakten på uppmärksamhet, jakten efter en identitet, jag vet inte om det hade blivit lika starkt om man inte hade varit med om det själv.

Har du ändrat något i boken?

– Jag har fingerat namnen, det är det jag har kunnat göra. Storyn är ju som den är.

Tommy Deogan har inte följt debatten kring Liza Marklunds bok ”Gömda”. Men han tycker det är olyckligt om frågan om vad som är sant och inte sant skymmer budskapet. Det som är fiktion för en författare kan vara verklighet för många läsare, menar han.

– Min fru har läst både ”Gömda” och ”Asyl” och blev väldigt berörd. Även om man sedan säger att den inte är sann har den kanske fortfarande ett budskap att förmedla.