Spinkig är vad man känner sig i Alexander Skarsgårds sällskap.
Stellans sexige son har så kralliga överarmar att han nästan fyller två
platser på restaurang Gondolen i Stockholm. Han är våt i ansiktet av första
höstregnet.
Skarsgård, född 1976, är dock van vid svåra klimat. Då talar vi inte om
inspelningen av ”Hundtricket”, ungdomsfilmen från 2002 där Alexander
Skarsgård spelar Micke, en före detta Robinsondeltagare som får sin flickvän
snodd av Pontus Gårdinger.
Skarsgårds medverkan i den amerikanska tv-serien ”Generation Kill”, som följer
en marinkårsbataljon i Irakkrigets upptakt, är ett klassiskt genombrott.
– Jag fick ett samtal från min agent i London. Jag var i LA och på väg hem
till Sverige. Han sa: ”HBO ska göra tv-serie på ’Generation Kill’. Gå och
köp boken och ring mig sedan. De har inte hittat Brad Colbert så läs med
honom i åtanke.”
Brad Colbert är sergeant i den bataljon som tv-serien porträtterar.
”Generation Kill” bygger på en reportagebok med samma namn, skriven av den
inbäddade Rolling Stone-journalisten Evan Wright.
– Det är en helt otrolig bok. Och en helt magisk karaktär att få spela.
Därför spände Alexander Skarsgård musklerna under provspelningen.
– Jag skulle spela en rollkaraktär som heter Iceman. Han skulle alltså vara
den coolaste snubben i hela plutonen. När jag kom i rummet var jag därför
tvungen att spela rollen som den självsäkre skådespelaren. Jag hade 45
minuter på mig att visa att jag hade den pondus som krävdes för Iceman.
Två dagar senare ny provfilmning i London. Tre dygn senare möte med
manusförfattarna i Baltimore. Tillbaka till New York för ännu en uppvisning.
När han äntligen fick beskedet drabbades Alexander Skarsgård av känslan att
han lurat manusförfattarna Ed Burns och David Simon, hyllade för sin
tv-serie om Baltimore, ”The wire”.
– Jag, pacifist från Stockholm, hade lurat till mig huvudrollen i en
500-miljonersproduktion om Irakkriget. Jag kände mig extremt nervös.
+ + +
Det har gått fyra år sedan Alexander Skarsgård flydde Stockholm och den
parodiska typrollen som blond hunk. Nu bor han i ett hyreshus i Hollywood.
– Det har varit fyra år av möten och auditions. Fyra år av att ha varit
jättenära att få rollen och sedan se den gå till den där andra snubben. Den
besvikelsen. Och så upp på hästen igen. Samma sak om och om igen i fyra år.
Då och då har han dragit hem till Stockholm för att fylla på
bekräftelsekontot.
– Det är så jag har försörjt mig. Dragit hit och gjort något för att kunna
pröjsa hyran. Men att flytta var inget svårt beslut. Svensk film har varit
usel det senaste decenniet. Det mesta som görs är riktigt jävla dåligt.
– Sverige är så litet, så blir man känd som hunk tänker att alla rollsättare:
”ska vi ha en hunk ska vi ha Alex”. Så satt man där med tio hunkmanus. Jag
förlorade inget genom att dra till Hollywood.
Dagens rätt på Erik Lallerstedts Gondolen är denna fredag cheeseburgare. Men
Skarsgård avstår och väljer det mer europeiska alternativet: fisk- och
skaldjursgryta. Chipsen som kommer bredvid majonnäsen lämnar han orörda.
– Filmbranschen i Stockholm älskar svenskar som åker till Hollywood och gör
succé. Men det finns en sak de älskar ännu mer. Det är svenskar som åker dit
och misslyckas.
– ”Hur går det där borta?”, frågar de. ”Äh, jag har horat runt utan napp.”
Han förställer rösten till modell inställsam.
– ”Nähä, vad syyynd då.” Många känner välbehag. Men nu efter ”Generation Kill”
är det ryggdunk och ”jag visste väl att det skulle gå bra för dig”.
Alexander Skarsgård håller sig med en agent i London, agent i Los Angeles,
samt en manager i samma stad – en manager har 15–20 klienter till skillnad
från agenten som har upp till 600.
Är det inte väldigt dyrt?
– De går på provision. Man är ett lotteri för dem. De tar sig an klienter de
tror på och så hoppas de att det ska lossna. Då får de betalt.
Att de tog sin an dig, hur mycket har det att göra med Stellan Skarsgård?
– Farsan är visserligen en etablerad skådespelare i USA, har bra rykte, men
han är ingen stjärna som säljer biljetter. Ingen ser därför heller ett
kommersiellt värde i att ha en europeisk karaktärsskådespelares helt okände
son i en film. Jag har stått längst bak i kön med grabbarna från Nebraska.
+ + +
Reportageboken ”Generation Kill” porträtterar en ny typ av amerikansk soldat.
Annorlunda än 1900-talets krigare, eftersom dagens soldat är uppfödd på
populärkultur med vålds- och krigsestetik.
Hur det påverkar kriget? Enligt Alexander Skarsgård tvekar dagens soldater
mindre innan de skjuter. I tv-serien spelar han den universitetsutbildade
strategen som håller huvudet kallt. Han kontrasterar de lättsinniga och
skjutglada kollegorna i stridsvagnens baksäte.
– Oprecisionen har ökat dramatiskt sedan första och andra världskrigen. Om
soldaterna väntade en halvsekund till innan de fyrar av skulle kanske hinna
upptäcka att målet var en kvinna, ett barn eller en civil man. Många får
posttraumatisk stress när de kommer hem och tvingas leva med tanken: om jag
bara haft lite mer kyla...
Tv-serien följer reportageboken mycket nära, med repliker skurna direkt ur
texten. Karaktärerna alltså högst verkliga.
Har du träffat verklighetens Brad Colbert?
– Han är fortfarande i marinkåren och var i Irak under förproduktionen. Jag
träffade honom först för tre månader sedan i LA, när allt var klart. Han
hjälpte till med ljudläggningen.
Hur var det att möta honom?
– Det var jävligt nervöst, liksom. Evan Wright, som skrev boken, föreslog att
vi skulle köra en barbecue hemma hos honom, och träffas där över några bärs,
eftersom det kanske skulle ha blivit konstigt att mötas för första gången på
röda mattan under premiären.
– Men det var jättekonstigt. Jag har ju levt i den här karaktären i ett år.
Det är hans privatliv jag slänger upp på duken. Men han är ju en intelligent
jävel så han fattar att det är ett slags fiktion, även om det är baserat på
verklighet.
Vad tyckte han om sig själv på vita duken?
– Jag lever ju fortfarande i alla fall. Han dödade mig inte.
Men hela plutonen dök inte upp på röda mattan. Korpral Harold James Trombley,
som i seriens upptakt är så peppad på att få döda, stannade till exempel
hemma.
– Han är definitivt den typ av kille som ser hela kriget som ett videospel.
+ + +
I lumpen tjänstgjorde Alexander Skarsgård som marinbasjägare i Berga i
Stockholms skärgård. Han var patrullchef och övade för att skydda flottan
vid ett framtida angrepp.
– Det var en utmaning jag sökte. Jag är uppvuxen på Söder som betongbarn.
Regnade det stannade man inne.
– Samtidigt är det en otrolig skillnad mellan att göra lumpen i Sverige och
ansluta sig till ett marinförband i USA. Våra befäl i Sverige hade aldrig
dödat någon, aldrig blivit skjutna på. Det gör någonting med en.
Sju månaders inspelning i öknen i Namibia. Fick du en autentisk känsla,
tror du, av hur det är att ligga i krig?
– Nej, men det var tre killar med som tjänstgjort i Irak i många år. De sa att
dynamiken på inspelningsplatsen påminner väldigt mycket om marinkåren. Hurry
up and wait, säger man. Man gör sig klar och sedan sitter man i sju timmar
och väntar med packningen på. Det är samma sak på filminspelningar. 80
procent väntan, 20 procent action. 40 snubbar, det blir ett visst klimat.
Mycket skitsnack. Skillnaden är att vi bröt upp för lunch och käkade en god
buffé.
I Irak är det vakuumförpackat torrfoder som självkokar när man tillsätter
kallt vatten.
Har du ändrat inställning till Irakkriget, efter inspelningen?
– Nej, däremot har jag fått en annan förståelse för de killar och tjejer som
är där. Vad de går igenom och under vilka förutsättningar som de hamnat där.
Ibland har alternativet varit att åka in i ungdomsfängelse. Vissa är bara
uttråkade. De sitter i någon jävla håla och ser en reklamfilm med riddare i
värsta coola dräkten och svärd. Vi skämtar om det i serien, hur många som
nappat på just den serien.
+ + +
I ”The Wire”, Ed Burns och David Simons förra serie, finns en journalistisk
ansats. Simon är tidigare murvel och Burns snut.
Tv-serien påminner litet om 60- och 70-talets New journalism. Man fångar ett
Amerika just nu, i det här fallet knarkets och gängens Baltimore. I
fiktionen finns en intensiv äkthetskänsla, samtidigt som man gestaltar
moralfilosofiska frågor kring hur ett samhälle bör fungera och styras.
Nu är detta berättarsätt överfört till tv:s kvalitetskanaler, som upplever en
guldålder på det sätt som pressen gjorde på 60- och 70-talet. Skarsgård
stämmer in.
– Simon och Burns flirtar liksom inte med publiken.
Han ber servitrisen om en americano. Espresso med ett par droppar hett vatten
innan mjölkskummet.
– Som åskådare får man nästan vara med på nåder. Egentligen borde jag inte
vara här, men jag får titta in lite. Det är känslan. Snacket och jargongen
fattar man inte alltid. Så är det ju i ”Generation Kill” också. Det är en
poäng: om man som tittare förstått varje ord – det blir inte trovärdigt.
– Det var jävligt svårt att läsa manus med förkortningar och all
marinkårsslang, men när man väl benar ut det, fattade jag grejen med att
göra det lite svårare.
Faktum är att den strängt dokumentära estetiken hjälpte Skarsgård till
drömrollen. Mycket handkamera. Ingen musik. Sparsam ljussättning.
Det hade skurit sig med typ Brad Pitt i den rollen. De ville ha ett okänt
ansikte.