– Skräckförfattare ser inte ut som jag, säger John Ajvide Lindqvist. De har
svart hår och skinnkläder.
Själv är han rufsigt mellanblond, iklädd urtvättad röd munkjacka och
mångfärgat halsband av små plastpärlor – en present från sonen.
Hans ansikte är öppet, hans blick ljus. Men ändå: detta är en man som sänder
kalla kårar nerför din rygg.
Efter två hyllade romaner, en om vampyrer, en om zombier, har han utnämnts
till Sveriges rysarkung.
Skärgårdsidyllen Gräddö badar i brittsommarsol, och det susar lågmält i den
ännu skapligt gröna vegetationen. På den lokala grillbarens veranda sitter
John Ajvide Lindqvist och röker hemrullat.
Det har gått drygt ett år sedan han debuterade med ”Låt den rätte komma in”,
tre månader sedan han följde upp med ”Hanteringen av odöda”.
Recensionerna har varit MVG, i synnerhet för debutboken. Försäljningen av de
två romanerna tillsammans har passerat 45 000 ex. Den internationella
lanseringen är redan i gång, båda böckerna ska filmas, och John Ajvide
Lindqvist har knappt hunnit smälta sin succé.
– Det enda jag hoppades var att den första boken skulle sälja tusen ex, så
att jag skulle få skriva en till, säger han.
Skräckgenren är knappast högstatus i svenska författarkretsar. Och att John
Ajvide Lindqvist hamnade i just den påsen var inget kalkylerat val.
Han försökte skriva andra saker, berättar han, bland annat en historia
om en pojke som blir misshandlad av inkvisitionen. Men det ville sig inte.
Spärrarna släppte först när han bestämde sig för att kombinera barndomens
skräckintresse med en spelplats han kände väl: Stockholmsförorten
Blackeberg, tidigt 1980-tal.
Sju månader tog det honom att skriva historien om vampyren Eli,
hackkycklingen Oskar och den livsfarlige pedofilen Håkan.
– Jag plockade in ganska mycket från min egen uppväxt, som brukligt är i
debutromaner, säger han liksom i förbigående och bekräftar vad alla som läst
hans bok redan har anat: den utstötte Oskar i ”Låt den rätte komma in” är
han själv.
Han vill inte gå in på några detaljer. Men, visst, han var mobbad som barn.
Varför vet han egentligen inte. Kanske för att han inte kunde spela fotboll.
Men till skillnad från många andra kände han sig äls-kad där hemma. Det
gjorde att han inte knäckte ihop alldeles. Och när han flyttade till
gymnasiet vände det. Han blev redaktör för skoltidningen, fick ansvar för
den årliga soarén, var rentav omtyckt.
– Mycket rann av mig redan där, säger han. När jag skrev om Oskar var det
inte för personlig upprättelse, mer att jag använde mig av de gamla
känslorna.
Skräck handlar om att förbereda sig för döden. Ungefär så brukar John Ajvide
Lindqvist säga.
Han gillar att bli skrämd. När han jobbar händer det att han skrämmer sig
själv.
– Jag skriver så fort, så koncentrerat, så jag hinner inte ur känslan, säger
han. Det blir som en kramp.
Som barn slukade han ”Kalla kårar”-serien, böcker med titlar som ”Drömmar av
fasa” och ”Djävulen i träsket” och mycket ruttnande skallar och otrevliga
kryp på omslagen.
Han känner genren väl och har hälsats som dess förnyare. Han kan reglerna –
och går in för att bryta dem. Blandar skräcken med gråtrist förortsvardag,
gör vampyren till kärleksapostel och zombierna till snälla offer för ett
aggressivt samhälle.
Det finns många skräckschabloner som han inte vill låna sig till, säger han
och mumlar något om ”Fredagen den 13:e”, Dean R Koontz och folk som har
ihjäl varandra med trädgårdsredskap.
– Man kan inte bara kräma på med skräckeffekter. För mig är det viktigaste
att man kan engagera sig i människorna. Tycker man inte rejält mycket om
personen, bryr man sig inte om ifall det händer honom något hemskt. Där
brister det ofta i skräckromaner.
Gräddö ligger på Rådmansö, landtungan som sticker ut i Östersjön strax söder
om Norrtälje.
Det är hit John Ajvide Lind-qvist brukar dirigera journalister som vill
intervjua honom. Sitt hem några kilometer därifrån vill han hålla fredat
från obehöriga.
Huset, där han bor med hustru och barn, ärvde han av sin far för sex år
sedan. Det ligger på en klippa precis vid havet, tillsammans med en
friggebod där han brukar sitta och skriva med rullgardinen nerdragen (mindre
för spökstämningen än för att slippa få motljus i datorn). Som barn drog han
mången abborre ur de omgivande vattnen under sommarloven.
Det vackra namnet Ajvide har han fått av sin fru Mia. Hon hittade det på en
gotländsk stenåldersboplats, som hon en gång var med om att gräva ut.
När John Ajvide Lindqvist talar om Mia, lyser han. Hon är hans musa och
professionella bollplank, och det ligger nära till hands att läsa in
återklanger av deras relation i hans romaner – i den villkors-lösa kärleken
mellan Oskar och vampyren Eli i ”Låt den rätte komma in”, i Davids rädsla
för att förlora sin älskade Eva i ”Hanteringen av odöda”.
– Det är oundvikligt att tänka så, säger John Ajvide Lindqvist. Om jag
skriver om kärlek, så handlar det alltid i någon mån om Mia och mig.
Litteraturens budskap ligger delvis i betraktarens öga. Flera recensenter
har läst John Ajvide Lindqvists romaner som kommentarer till dagens på många
sätt brutala samhälle.
Själv har han inte haft någon sådan agenda, försäkrar han.
– För mig är temat motsatsen mellan kärlek och utstötthet. Visst kan man
tolka in hur vi förhåller oss till invandrare eller handikappade. Men det
har inte varit min avsikt, mera en bieffekt.
Alla superlativen, alla de djupsinniga analyserna har förvånat honom.
– Jag har inte en bild av mig själv som konstnär, säger han. Vad jag sysslar
med är hantverk.
I botten ser han sig mer som trollkarl eller komiker. Han har varit båda
delarna.
Trolleriet var hans barndoms skyddsväst, när mobbarna gick an som värst.
– Korttrick var min stora grej, berättar han. Jag brukade öva hemma framför
spegeln. På högstadiet kom jag med i Svensk Magisk Cirkel.
Ett element av revansch ingick i bilden, det erkänner han.
– Man hade en hemlighet, något som de andra jävlarna inte kunde.
Som ståuppare var han däremot ingen succé, trots bra texter. Han var inte
tillräckligt charmig, säger han. Så han började skriva för andra i stället.
Lasse Lindroth och Ulla Skoog, bland andra.
Humorn skymtar ibland förbi i John Ajvide Lind-qvists romaner. Och
kopplingen är inte så långsökt. Skräck och skratt går ju ofta hand i hand
och lyder delvis under samma lagar:
– Det handlar om att ta en normal situation och placera något avvikande i
den, förklarar John Ajvide Lindqvist. Komiken blir mera komisk med en
straight man som motvikt. Skräcken fungerar på ungefär samma sätt.
Allra roligast, säger han, blir komiken när den balanserar på skräckens
yttersta gräns, när man bygger upp en oro, som får sin förlösning i
skrattet. Det roligaste han vet är ”The Office”.
John Ajvide Lindqvist tänker stanna i skräckgenren åtminstone under de
närmaste åren. I vår kommer en novellsamling. I den ingår bland annat en
epilog, tre år senare, till ”Hanteringen av odöda”. Han jobbar också på en
stor roman i skärgårdsmiljö, ”Människohamn”.
Och så skriver han manus till filmatiseringarna av sina första två böcker.
Sexton producenter slogs om rättigheterna. Nu blir det Tomas Alfredson som
tar hand om ”Låt den rätte komma in” och Kristian Petri som regisserar
”Hanteringen av odöda”.
John Ajvide Lindqvist har fullt förtroende för båda, säger han och faller
tillfälligt i trance över Alfredsons arbete i ”Fyra nyanser av brunt”.
– Han vågar vara otroligt jävla melodramatisk och rolig och jättehemsk på
samma gång.
Många skulle säga detsamma om John Ajvide Lindqvist.