Det var förstås på toa som han kläckte idén. En stege på varje sida, och så träbrädor som fäster i stegen.
Hösten 1949 insåg Bonniers Folkbibliotek - som sålde böcker till arbetare - att en orsak till att företaget inte tjänade tillräckligt var att människor saknade bokhyllor. Via en arkitekttävling efterfrågades en billig och monterbar hylla som var smidig att förpacka.
Stringhyllan blev en svensk exportsuccé som skulle sälja i över fem miljoner exemplar världen över.
I mitten av 1950-talet ville alla synas på bild med sin Stringhylla. I våras poserade popstjärnan Viktor Brobacke i randiga strumpor under sin Stringhylla i tidningen Sonic. Det är retrofeber och retromänniskan trivs med tanken på att gamla knegarfarfar på femtiotalet äntligen fick någonstans att stapla sina böcker.
Så Stringhyllan är åter i produktion, har ett fyrtiotal återförsäljare i Sverige, och är eftertraktad på kräsna antikvariat.
- Hallå, god dag god dag.
 |
Foto: Kent Hult |
Nisse Strinning svarar i telefon två gånger denna förmiddag. Först ringer en man med en idé om en Stringmodell bättre anpassad för kassettband.
-Jag är alldeles för jäkla egoistisk för att lyssna på alla idéer från allmänheten, säger Nisse Strinning efteråt.
Nummer två är en sjuksköterska som uppmanar honom att dra ned på rödvinet och pepparkakorna.
I en dyr, nötbrun Hugo Boss-rock, bakom ett par tjocka svarta arkitektbågar står denna Stockholmsmodernist - som ägnat större delen av sitt liv åt att förenkla hushållsdetaljer.
På ett reklamfoto från 1953 sitter Nisse Strinning i spräcklig fluga med amerikanska Vogue i knäet som om han vill säga att "jag kanske masstillverkar billiga hyllor men jag är ganska exklusiv också".
Han är 86 och har arbetat sig igenom sommaren. Framförallt har han skapat en säng. Det är en säng som han säger ska revolutionera den svenska sängindustrin.
I dagarna kommer en produktutvecklare för att inspektera. Nisse är nervös.
-Jag var på en möbelfabrik för något år sedan med en massa modeller. Tjugo produktutvecklare satt runt ett bord i ett rum. Jag började packa upp och de sa: "Nej, det där går inte. Nu är det runt som gäller."
Nisse Strinnings nya säng är inte rund, men heller inte helt rektangulär. Den är annorlunda. Mer vill han inte avslöja.
Nisse Strinnings grej är praktiska lösningar på vardagliga problem. Om bokhyllor är för dyra skapar han en billigare. Om bestick ramlar av tallriken därför att de är för tunga skapar han en gaffel som ligger kvar. Om stolar inte går att stapla gör han en stol man kan stapla. I tävlingsprogrammet för den arkitekttävling Lunds Domkyrkoråd utlyste i juni i år efterfrågades ett besökscentrum som ska vara enkelt, ekonomiskt och användbart. Det ska ligga strax söder om kyrkan och innefatta ett kafé och en turistbyrå. Nisse Strinning kunde inte sitta kvar och titta på.
-Jag tog tåget till Lund. Mer kan jag inte säga, eftersom tävlingsbidraget skall vara anonymt.
Nu är Nisse Strinning tillbaka i köket i Saltsjöbaden. Elvakaffet övergår i lunch, så som det kan i hem där man inte arbetar efter stämpelklocka utan mest hela tiden. Hans trevåningshus plus källare är som en illa rensad hårddisk. Tempot är makligt, överallt ligger halvfärdiga idéer. Blyertsskisser, stål- och träkonstruktioner, refuserings- och inspirationsbrev. Ett klassikerdiplom från organisationen Svensk Form och en guldmedalj från Triennalen i Milano. Och så travar av möbler. Vissa har sålt i miljoner, andra har aldrig nått fabriken.
- Du hade blivit rik om du inte varit så dum, säger Kajsa Strinning. Hon är hans sambo, bitska kritiker och trofasta kollega. Dessutom är hon utbildad arkitekt, men i första hand skulptör och konstnär.
Kajsa syftar främst på diskstället, Nisse ritade förebilden för alla moderna varianter genom att använda plastbelagda stålsträngar istället för trä-diton. Nu kunde disken stå kvar i stället dygnet runt, och hyllan började aldrig mögla.
Hemmets forskningsinstitut - som arbetade för att underlätta köksarbete för husmödrar - tyckte det var toppen. Allvarliga representanter kom över, mätte, tog tid, provdiskade.
- Det blev vetenskap, säger Nisse Strinning och fnissar. Jag blev vetenskapsman.
Arne Lydmar, som startade ingenjörsfirman Elfa - idag en av norra Europas största distributionsföretag av elektronikvaror - köpte konstruktionen. Det där med pengarna kunde de göra upp senare, tyckte Nisse som hade bråttom hem för att med likadana stålsträngar skapa trådbacken och sopkorgsbehållaren.
- Varje gång man går i affärerna vadar man ju fullständigt i artiklar Nisse gjorde, säger Kajsa.
- Det är beundransvärt att du inte ledsnar till, gråter en skvätt, blir förbannad, utan bara tittar, säger hon till honom.
Han ser ut att tänka på något annat: vidare. I eftermiddag är det stolkonstruktion på schemat. En mapp som heter "Myrdödaren" står i hyllan och väntar tillskott.
- Efter hylldjäveln inbillade jag mig att jag blivit en stor världsdesigner. Hade gjort en grej som såldes över hela världen och var viktig för många människor. Och då skulle jag göra vad som är svårast i hela designfrågan, överträffa Arne Jacobsens "Myran" från 1952.
Stringstolen finns inte.
-Nej, jag har inte fyllt min livskvot ännu.
BJÖRN AF KLEEN