Jakten på det orörda har blivit en folkrörelse. Mannen bakom trenden är Jan
Jörnmark som skrivit succéboken "Övergivna platser"
och nu är aktuell med en uppföljare. Julia Svensson har vandrat med Mr
Ruinturism bland dinosaurierna på ett öde sommarland i Skånes Fagerhult.
– Håll med om att dinosaurien är ganska häftig där den står. Just att den inte
har huvud tycker jag förstärker... det ska finnas ytterligare en som står
ute i skogen, som är helare. Men den har jag inte lyckats hitta. Så
någonstans här i skogen står det en riktig tyrannosaurus rex och morrar.
Jan Jörnmark, som kört från Göteborg, öppnar sin bildörr och kliver ut ur sin
Volkswagen med air condition.
– Sverige var annorlunda på femtio-, sextio- och sjuttiotalet, säger han på
bred värmländska. Folk jobbade i industrier...dåliga löner och man hade
dåliga bilar också... folkvagnar som gick i hundra kilometer i timmen. Tre,
fyra veckors semester... du satte dig i den där bilen och tog dig ut lite
grann... kom du till ett sånt här ställe var du ju nöjd.
Det var perfekt en gång. Familjen Anderssons startade sitt Vikingaland här, i
Skånes Fagerhult längs gamla E4:an utanför Helsingborg, 1976. Deras
sommardröm varade i åtta år. Nu, drygt trettio år senare, syns inget mer av
den än en risig dinosaurie och några röda trästugor i miniatyr.
– Man satte upp några glasstånd längs motorvägen, en dinosaurie och några små
hus. Någonstans att stanna och köpa glass till barnen, sen tror jag folk var
glada.
Egentligen är Jan Jörnmark docent i ekonomisk historia. "Övergivna
platser" skrev han efter att ha blivit språkligt slaktad av några
journalistkompisar. Den handlar om samma sak som hans akademiska bok "Globala
förkastningar" från 2004: Om hur samhället förändrades när
ekonomin släpptes lös på 1970-talet. Om en civilisation som gick under.
– Bruken fanns där folk arbetade. Sen bodde de i trevåningslimporna från
femti- och sextiotalet och så dansade man i Folkets park. När bruken
försvann blev husen tomma och parkerna tömdes och de små affärerna stängde
och alltihop gick upp i rök. Det fanns in på sjuttiotalet och sen försvann
det. Det är så jäkla nyss. Hälften av de nu levande svenskarna har tydliga
minnen av det.
Boken "Övergivna platser" föregicks av en internetsajt med
samma namn, som startade i juli 2005. Efter tio dagar hade sidan över tusen
besökare per dag. Idag har den 15000 registrerade användare.
Det har blivit så att folk reser i dina fotspår, till de öde platserna.
Varför det?
– Människor minns hur det var i folkparkerna, de minns hur det var när du
bodde i ett miljonprogramsområde och flyttade till en villa. Om du inte
minns det själv så vet du att dina föräldrar gjorde det. Ungdomar är väldigt
stora besökare på min sajt. Antagligen beror det också på att historia varit
nedvärderat i skolan.
Beror jakten på det orörda på att folk är trötta på perfektion och på att
renovera med Ernst Kirchsteiger?
– Så är det väl också. Det måste finnas en spänning. Ett nyrenoverat
sommartorp har väl mycket men det har inte direkt en spänning på det sättet.
Varför är det till exempel fascinerande att upptäcka det här stället i
Skånes Fagerhult... jag tror det är känslan av att tiden har stått still.
Det närmsta du kan komma att resa i tiden är att komma till ett ställe som
är orört sedan lång tid tillbaks. Det här är originalet, det oförstörda...
tidsresan blir en tillfredsställelse. Jag kan känna det ibland själv, även
om jag själv blivit lite avtrubbad eftersom jag hållit på med det så mycket.
– Ta ett ställe jag hittade i april. Det var ett stort kontor på flera
våningar i Bergslagen som byggdes sextio-sextioett. Åttio-åttioett var det
over and out. Men det står kvar med Facit- och Addomaskiner och den tidens
högelektronik. En del är sönderslaget och mossan kryper utefter väggarna.
Det är klart att det är något magiskt. Man får nästan en erotisk upplevelse
av det, det är något så massivt. Det är en av mina tre, fyra grymmaste
upplevelser någonsin... det är som att dyka in i en annan dimension, där det
var nittonhundrasextiofyra en gång till... är inte det fascinerande vet jag
inte vad som är det.
– Jag hittade ett högfjällshotell i Härjedalen... en bussentreprenör som
byggde ett stort hotell till sin bussrörelse. Och när bussfirman gick åt
skogen runt åttio-åttioett blev det här stående. Han hade lyckats så till
den milda grad i början på sextiotalet och där inne står det kvar
skinnsoffor i tidig sextiotalsdesign som går för trettiotusen spänn styck
nu. Det står kanske hundra sådana. När du går runt där tänker du att du rest
i tiden. Plus att snart kommer Jack Nicholson hoppande fram spöklikt.
Som i en film, "The Shining"?
– Snart kommer Jack Nicholson och några små spökbarn... hahaha... tänk dig
såna hotellkorridorer. Du går runt där, du ser att det har pågått någon
verksamhet till nittionhundranittio...och sen, vad var det som hände?
Hur går det till när en plats blir övergiven?
– Snabb ekonomisk omvandling. Den tekniska utvecklingen parad med efterfrågan
på nya produkter. Här i Skånes Fagerhult, det var jättefint
sjuttiofem-sjuttiosex. Sitta och dricka kaffe, titta på dinosaurier. Bara
åtta, tio år senare krävs det att du har en vattenrutschbana. Och de där
första vattenrutschbaneställena - det står flera sådana övergivna också.
Därför att där var du tvungen att investera i loopar och grejer inom några
år.
Ser du någon symbolik i den här halshuggna dinosaurien?
– Jag ska inte ljuga – jag ser bara att det är helt fantastiskt.
Är den inte det stora svenska industriella monstret som halshuggits?
– Hahaha... okej...vill du ha det till det kan du få det. Jag ser bara en dröm
ifrån sjuttiotalet som fungerade i åtta år och sen byggde Bert Karlsson
större dinosaurier uppe i Skara och stora vattenrutschbanor också och då
åkte folk dit i stället.
Så allt är Bert Karlssons fel?
– Hahaha... Bert Karlsson... Det var hans fel också att de var tvungna att
bygga ett Aq-va-kul i Malmö badhus i stället för att underhålla det
existerande badet. För så var det på sätt och vis. Det var det här nya som
gjorde att sånt här försvann. Att kommunala badhallar fick bygga avancerade
vattenbanor. Det är delar av den där åttiotalsprocessen.
I "Övergivna platser två" har Jan Jörnmark försökt få med
Stockholm, Göteborg och Malmö. Stadsomvandlingen och industrier som blir
bostadsrätter. Ett annat huvudtema är livsstilsindustrin med sporten som
centrum.
– Boken börjar med Ronny Pettersson slutar med Percy Barnevik. Där har du
svenskt sjuttio- och åttiotal.
Det här är historien om akademikern som startade en blogg och fick ett
bokkontrakt. Jan Jörnmark badar inte i pengar, men tjänar tillräckligt på
sin nya karriär för att ta tjänstledigt till hösten och ägna sig åt
författandet på heltid. Nästa mål är en bok om länderna på andra sidan
Östersjön. Och en tredje bok om Sverige finns i tankarna.
– Det urbana samhället och framväxten av det är mitt stora intresse. Jag har
skrivit om stadsplanering och massor om bostadsrättsomvandling. Sen skrev
jag om det på ett populärt sätt. Sedan hade jag kunskap om globalisering och
jag var väldigt road av bild. Alltihop blev rätt, för en gångs skull i
livet. Det känns fortfarande märkligt. Det är sällan som ens liv tar en sån
förändrad inriktning när du är fyrtiofem, fyrtiosex år.
Finns det en motsättning, det akademiska kontra det folkliga?
– Kommunikation med samhället, den ska vara lika viktig som forskning och
undervisning. Anledningen till att man arbetar med det här är att man måste
vara en del av samhället. Det låter pretentiöst om inte akademiker finns där
ute och pratar på ett normalt sätt utan bara skriver vetenskapliga artiklar
åt varann, som ingen läser i alla fall, så lämnar du fältet öppet för vad
som helst egentligen.
– Jag tycker att kommunikationen med samhället är huvuduppgiften och jag
älskar att undervisa - det är inte heller speciellt meriterande.
Är du själv nostalgisk? Har du eller dina föräldrar dansat mycket i
folkparker?
– Om jag själv hade varit nostalgisk hade jag inte kunnat hålla på med detta.
Då skulle jag gråta mig igenom Sverige. Jag är väldigt pragmatisk. Det som
har varit har varit. Det kan aldrig komma tillbaka. Vi människor föds, vi
lever och vi dör. Hur gärna vi än vill kan det aldrig någonsin bli på något
annat sätt.
– Skånes Fagerhult var hypermodernt, sommarlandet drog kanske femtio tusen
människor nittonhundrasjuttiosex och det finns ingenting kvar i dag. Vad är
det att vara nostalgisk över? Det är liksom det som var. Skulle du önska att
någon kom och röjde upp allt det här igen och satte på huvudet på den här
dinosaurien, det går ju inte, det är omöjligt. Nu är det chartersemestrar...
och loopar. Vem skulle bry sig om detta?
Jan Jörnmark om:
Industrinostalgi:
– Industrier är ofta mer bildmässiga men sommarland, folkparker och
miljonprogram är lättare att koppla till. Vem vill drömma sig tillbaka till
fabriken? Vem drömmer sig tillbaks till någon elak förman eller att du fick
sparken. Nej, mycket hellre att du kommer ihåg där du bodde eller lekte.
Eller dansade.
Öde platser som konst:
– Jag har alltid tyckt om abstrakt konst, popkonst. Den handlar mycket om
spänning mellan element som inte borde blandas ... här har du precis det.
Det blir en otrolig spänning i de här ställena. Det har en gång i tiden ofta
varit perfektion, men det är det inte nu längre. Så förfallet skapar
spänning och på det viset skapar förfallet konst.
Jan Jörnmarks tre övergivna Skånefavoriter:
Jordberga sockerbruk
Parken i Skånes Fagerhult
Läderfabriken i Klippan