Under täcket

Ang Lees film ”Lust, Caution” är en krigsfilm där kriget utspelar sig i sängkammaren. Den japanska ockupationen har varit ett tabubelagt ämne i Kina – och ännu mer tabu är de explicita sexscenerna.

Med hakan i handen berättar Ang Lee om hur hakan hamnade i handen.

– Jag försökte hålla huvudet på plats. Jag grät så många gånger. Det var hysteriskt. Under en period var jag beredd att blåsa av hela projektet – det var bara för ohälsosamt.

Filmatiseringen av den Shanghaifödde författaren Eileen Changs novell var ett vuxenprov för Ang Lee – en skärseld mitt i livet.

– En enorm katharsis, suckar han i ett litet rum på Grand Hotel i Stockholm.

Novellen, påbörjad strax efter andra världskriget och färdigställd 25 år senare, rör vid ett tabubelagt ämne i kinesisk historia: Japans ockupation av delar av Kina under andra världskriget. Vi följer den revolutionära studenten Wong Chia Chi som skickas för att snärja Mr Yee, en kallhamrad kinesisk politiker som extraknäcker som kollaboratör för japanerna.

I sin förra film ”Brokeback Mountain” förvandlade Lee en kortare novell till vidsträckt och naturskön epik. Även denna gång utvinner han ett långt och mustigt noir-drama ur en endast 28 sidor lång text.

Jag frågar, där han sitter krum med hakan limmad till handflatan, varför han är så förtjust i att utveckla koncentrerade korthistorier.

– Båda historierna är korta, men rymmer episka uppmaningar.

Du färdigställer dem?

– Jag färdigställer dem! Det har inte varit ett självändamål att göra dem långa. Men de kräver det. De bär båda på en stor episk suck.

Båda filmerna handlar om omöjlig och förbjuden sexualitet i socialt grymma samhällen. Flickan som är satt att snärja agenten åtrår honom snart, och Mr Yee eggas enligt planen. De blir förälskade.

Detta resulterar i de mest explicita sexscener som Lee spelat in. Filmen är försedd med hög åldersgräns i USA och delar är censurerade i Kina.

”Lust, Caution” är ytterst en krigsskildring – men utan en enda konventionell krigsscen. Kriget sker i sängen. Genom våldsamt sex antyds den stress som vilar på medborgarna i ett ockuperat land.

– Ja, sex är ett av de bästa sätten att fånga ett samhälles psykiska tillstånd. Och ett ganska nytt sätt. Man ser sällan sexscener med intensitet. För att göra intensiva sexscener måste du hantera dem som mordscener, som Hitchcock sade.

Ytan i filmen är lysande förförisk. Den Shanghai-societet som den unga kvinnliga huvudpersonen infiltrerar gnistrar av diamanter som rasslar mot tunga Mahjongbord. När västvärlden upplever att den inhemska lyxen är vardagligt deklasserad, finns i Asien en bevarad äkthet och exklusivitet att förlora sig i.

Det nya marknadsekonomiska Kina är med på noterna. I den meningen är ”Lust, Caution” en exportvara bland andra.

– Ja, det finns en hunger efter den exotiska dekadensen i ett österländskt Casablanca så som Shanghai. Den är fantastisk, den är annorlunda, den är noir. Det finns inget fatale i västerlandets film noir längre. En Shanghaiflicka är perfekt, eftersom hon fortfarande bär på ett slags oskuld.

– Men i Amerika tar man inte in vad som finns bakom ytan – innehållet i glamouren: patriotism, kamp, förtryck. Det är lätt hänt att man bortser från hjärtat i den dekadenta skönheten.

Är det därför du gjort sexscenerna så tydligt våldsamma?

– Våldet i sexualiteten var ett sätt att släppa lös energin som finns återhållen. Detta är en krigsfilm utan krigföring. Så man anar våldet till och med i Mahjongscenerna.

Spelar du själv?

– Nej, och därför tog det så lång tid att spela in de scenerna. Den första Mahjongscenen tog åtta dagar.

Ang Lee, en lätt grånad farbror på 54, talar om ”Brokeback Mountain” och ”Lust, Caution” som lätt megalomana uttryck av en privat medelålderskris.

– En del av en medelålderskris är att söka efter sig själv i ljuset av sina erfarenheter. Jag gjorde de här filmerna, andra köper sportbilar eller jagar yngre kvinnor.

Delar av den nyvunna självkännedomen är uppenbarligen gestaltat i filmens unga kvinna. Hon börjar som skådespelerska i patriotiska studentfilmer, men någonstans i skådespelet uppstår alldeles äkta känslor.

– Hon spelar en roll för att komma åt sanningen. Genom att låtsas driva från verkligheten rör hon faktiskt vid något sant.

Ah, konsten att göra film.

– The art of filmmaking, yes. Och varför jag blev filmskapare. Först stod jag på en scen, precis som jag har framställt det i den här filmen. Och efteråt kunde jag inte få erfarenheten ur systemet. Det är en känsla jag aldrig blir av med.

Vilken känsla då?

– Känslan av att det finns något därute som är det riktiga jag. Att min existens bara är en spegel av det. En oanvändbar, värdelös spegel av det riktiga. Utifrån denna insikt kommunicerar jag och försöker förstå andra.

Något överrumplande säger den alltjämt ihopsjunkne Lee, som blir allt mer öppenhjärtig i takt med att intervjutiden lider mot sitt slut, att han också anar sig själv i filmens grymma kollaboratör Yee.

– Jag identifierar mig med hans rädsla. När man kollaborerar med världen utsätter man sig för mycket fientlighet. Alla vill döda mig.

Så att vara filmare av ditt snitt, är lika tufft som att vara spion under kriget?

– Man måste kollaborera med regeringen, med krävande skådespelare, med publiken. Att vara filmare är att vara kollaboratör.

Du gick med på att censurera filmen i Kina?

– Jag skulle kalla det en förkortning.

Gäller det sexscenerna?

– Så här funkar det: i Kina har man inget klassificeringssystem. Den måste vara anpassad för en allmän publik. Man godkände filmen i stort. Om du ser det från ett annat perspektiv kan man säga att den kinesiska versionen är den fullständiga, med vissa tillägg utomlands. Jag är glad att jag fick göra den.

Enligt Ang Lee är den japanska ockupationen av Kina och vissa politikers samarbete med ockupationsmakten ett sådant känsligt ämne att det inte har kunnat skildras.

– Kollaborationsregeringen är en skamfläck i historien. Den har inte varit tillåten att visa upp på film eller i tv. Detta är den första filmen. Och jag gjorde den huvudsakligen för kinesisk publik.

Hur ser kineser i dag på ockupationen?

– Känsligt ämne. Vi har inte mycket annat än nationalism som håller människorna samman. Kina har aldrig varit ett religiöst land. Konfucianismen är på väg ut, och inte ens kommunism tror man på längre.

– Jag upplevde att den kinesiska publiken finner sympati för flickan, trots att hon ger sig till en kollaboratör. Humanismen väger tyngre. Det är ett stort steg för vårt samhälle.

I takt med att Kina växer som ekonomisk och kulturell supermakt, rapporteras att nationalismen ökar. Tror du att regeringen godkände din film för att den kanske väcker känslor av nationalism mot en yttre fiende?

– Jag vet inte. Jag tror det viktiga för dem är att jag gör en film där, på hemmaplan. Man hade förmodligen hoppats att jag gjort en ny fantasy, som inte utmanar någon. Men min framgång, mina Oscars, har givit mig befogenheter. Hade det inte varit jag, hade nog denna film fått vänta ytterligare tio år. Men då hade alla gamlingar som kan förse en med information om perioden varit döda.

Efter ”Brokeback Mountain” skrev författaren av den novellen, Annie Proulx, i en artikel tryckt här i Sydsvenskan, att hon efter otaliga havererade filmatiseringsförsök var drabbad av Ang Lees bearbetning av hennes novell.

Ang Lee drar en lättnadens suck – ”pjuuuhhhh” – när jag för ämnet på tal.

Och nu har du förstås funderat över vad Chang skulle ha tyckt om ”Lust, Caution”?

– En del av mig önskar hon vore vid liv och kunde ge mig ett godkännande.

– Och å andra sidan kunde jag inte bry mig mindre. För hon har verkligen släpat mig genom helvetet. Det kändes ofta som om hon tittade ned på mig, log, nästan hånskrattade. Hon skrev en grym historia, grym eftersom den är sann, och jag bryr mig inte om vad hon skulle ha tyckt eftersom alla vi som jobbat med filmen hela tiden varit offer för hennes penna.

Efter en medelålderskris, känner man sig yngre eller äldre?

– Åh, mycket äldre. Dessa 28 sidor konsumerade mig fullständigt, säger Ang Lee och stödjer fortfarande hakan med handen.