Dokumentärfilmarna Åsa Blanck och Johan Palmgren sitter inte och grubblar i
åratal på sina filmidéer. De tutar och kör bara.
– I slutet av varje produktion har vi oftast nästa idé klar, säger Åsa Blanck.
– Vi är inte så mycket för att vara svåra och sitta och prata om projekt. Vi
vill göra, säger Johan Palmgren.
Det första stora projekt de gjorde ihop var den dokumentära tv-serien
”Slottet”. Den film de fått mest uppmärksamhet för är ”Vikarien”, som också
gav dem en Guldbagge. Filmen ledde till en stor skolpolitisk debatt, men
annars är politiska dokumentärer inget för Åsa Blanck och Johan Palmgren. De
gör hellre filmer med plats för skratt.
Nästa vecka går ”Bedragaren” upp på bio. Bedragaren i filmen har utgett sig
för att vara allt från simlandslagstränare till katolsk biskop, och lurat
kallingarna av en massa människor världen över. Men han utmålas inte som ett
monster. Minst lika utrymme ges åt det han gav tillbaka, fast han försvann
med folks pengar. Hur själva äventyret – det oväntade – berikar.
– Det får inte bli så mycket svart eller vitt, säger Johan.
– Jamen som den här ”Bedragaren” – den hade man kunnat göra som en mycket
hårdare journalistisk film, säger Åsa.
– Det är roligt när man inte hårddrar en karaktär, utan snarare snurrar den
och drar den ett varv till, säger Johan.
De jobbar med tydliga roller – Johan filmar, och Åsa klipper.
– Vi vet när en scen blir bra, vi tycker att ungefär samma saker är bra, säger
Åsa.
– Vi har aldrig varit oense när vi har varit ute och spelat in, säger Johan.
Vi jobbar ganska mycket med ...
– Lust, säger Åsa.
– Lust, ja. Vi jobbar mot samma mål. Men att spela in dokumentärfilm är en
jävla härva. Man blir ett bra team i den här soppan, för det är så mycket
att gå igenom, säger Johan.
Härvor och soppor till trots – Johan Palmgren och Åsa Blanck är redan igång
med nästa film. De tutar och kör bara.