Utanför ingången till den gula tegelkolossen är det tomt. Inga ljus och inga blommor skvallrar om att en ung kvinna mist livet i en av lägenheterna här inne några dagar tidigare, i ett av kommunens skyddade boenden.
I en busskur precis nära står fem unga kvinnor och tar skydd för regnet. De har nejlikor och krysantemum i händerna och förklarar att de är på väg till lägenheten. De gick i samma klass som nittonåringen och har helt enkelt inte hunnit tidigare.
Ingen av dem har portkoden till dörren, hon hade ju inte bott här så länge och de hade inte ens varit här och träffat henne, berättar en av tjejerna. Så nytt var boendet.
En man närmar sig ytterdörren, han ser deras blommor men är orubblig. "Jag får inte släppa in obehöriga", säger han.
Tjejerna förklarar.
"Vad ska hon med blommor till nu, hon är ju död" får de till svar medan han går in och snabbt stänger ytterdörren om sig.
Men bara en stund senare öppnas dörren av en annan äldre herre. På vägen upp med hissen är tystnaden kompakt.
När de får se hennes namn på dörren, se skylten Avspärrat, brister det för dem alla. Tyst gråt fyller trappuppgången i flera minuter.
– Hon fyllde nitton dagen innan, hon hade många planer för helgen som kommer nu, hur hon skulle fira, och så blev det så här, säger en.
De vill berätta, förklara vilken fantastisk tjej hon var. "Gladast i klassen, hon brukade dansa i skolan". "Hon skrattade ofta och det smittade av sig på alla".
I snart två terminer hade de gått i samma klass. De visste att hon var hotad, att hon väntat i sju månader på skyddad identitet, att det fanns anhöriga som var missnöjda med hennes sätt att leva.
– Det här var inte hennes första egna lägenhet. Hon har flyttat runt en del. Socialtjänsten kan inte ha gjort vad de ska, hon fick inte den hjälpen hon behövde, hon ville ju flytta vidare till Malmö, fortsätter en av klasskamraterna.
Strax före skolstarten på tisdagen började ryktet att gå. Någon hade sett polisen spärra av utanför hennes lägenhet. Kunde det stämma?
– Vi skulle skriva nationellt prov i svenska, det var svårt att koncentrera sig. Efter provet fick vi höra att det var sant. Att hon var död, säger de.
Rektorn flaggade på halv stång och tjejerna berättar att de genast ordnade med en bild inom glas och ram som sattes upp i det tillfälliga minnesrummet i skolans bibliotek. Sedan kom ett kristeam och präst till skolan, den lilla skolan där alla känner alla, med bara 54 elever.
På skolan vajar flaggorna vid ingången på halv stång. Utbildningschefen Anette Ellis har tagit över informationsarbetet.
– Rektorn Palle Johansson behöver vila, säger hon.
I minnesrummet har eleverna fått skriva en sista hälsning i en röd bok, tända ljus och lägga ned blommor. Ett stort stearinljus har svämmat över och runnit ut på bordet och omfamnar alla de små värmeljusen på bänken.
– Vi är en skola i sorg och har fått ta emot många elever från andra skolor i Landskrona där hon gick innan hon kom hit. I sådana här lägen är man glad att det finns rutiner,handlingsplaner och krisplaner. Vi visste precis vad vi skulle göra, säger Anette Ellis.
Hon har lång erfarenhet som utbildningschef och har hanterat dödsfall bland elever tidigare.
– Men då har det handlat om olyckor. Inte mord, säger hon. Sedan blåser hon ut ljusen för dagen.