Hagen utanför gården Kusipacha Alpacka på Österlen är full av ulliga djur i olika färger, inte helt olika sin släkting laman. Enligt uppfödarna bör du inte gå in till en alpacka när du är arg, upprörd eller ledsen – då kommer du inte att få kontakt. Står du däremot lugnt med händerna längs sidorna kommer alpackorna så småningom fram till dig och låter dig hälsa på dem. Det känns ungefär som att klappa ett får, fast alpackans ull är mycket tätare. Som en stor, tjock matta nästan.
Uppfödaren Leif Remse har gått upp tidigt idag, och håller på att dela ut hinkar med foder till djuren. Han har inte bråttom.
– Jag tror det är därför du mår så bra av jobba med alpackor, säger han. Man måste helt enkelt vara harmonisk.
Själv har han 125 djur, tillsammans med Madeleine Kihlberg. Det började med en resa till Schweiz för sju år sedan, där han stiftade bekantskap med en grupp djur som såg ut som "stora pudlar". De bestämde sig för att importera två eller tre stycken till gården på Österlen, och sedan har de blivit fler och fler. Fort har det gått, kanske för fort. Men det är svårt att motstå vad som ser ut att kunna bli en lyckad avel. Jakten efter den perfekta ullen driver på.
– Titta här vad fin päls hon har.
Leif Remse drar isär ullen på ett av sina creme-färgade ston. Den är lite blöt efter regnet.
– Fibrerna är så täta att man inte ser något skinn, då vet man att det är bra kvalitet, säger han.
En gång om året klipper de sina djur och samlar upp ull i 22 olika nyanser. Idag är de bruna och grå färgerna lika värdefulla som de vita, som traditionellt varit mest eftertraktade. Den mjuka ullen kliar inte, och är ett bra material i tröjan för den som är allergisk mot fårullens lanolin. Inne i bostadshuset blir det tydligt att ullen går att använda till mer än så. Leif Remse smeker tyget på en lampskärm, och berättar om sin egen vision med alpackauppfödningen.
– Jag vill hjälpa unga konstnärer och designer som jobbar med alpackaull. Komma på nya lösningar, och utnyttja all potential i materialet. Annars blir det ingenting av det.
Väskor, textiltavlor och sittunderlag är exempel på saker man kan tillverka av alpackaull. En man på Gotland kom på att man kunde göra bröstvärmare för ammande kvinnor. Men med 125 alpackor på bete är tiden knapp för kreativa projekt. På Sydamerikas bergiga västkust slits alpackornas naglar naturligt, och det slags gräs som växer där ser till att tänderna slipas. I Skåne måste man klippa, borsta och slipa. Ett kärt besvär.
– Det innebär mycket jobb att ha så många alpackor, men man får väldigt mycket kärlek tillbaka.