Whoa! Simply tvärnitar. Jog!
Den bruna valacken, som för ögonblicket är lite lat, sätter av i mjuk trav.
Ytterst lite hjälper behövs. Han lyder, bara ett litet ord.
Westernsadeln är gungstolsbekväm, stigbyglarna breda, plats för fötterna,
stiglädret långt. Men hur tusan håller man rätt på två lösa tyglar som är
delade?
Monica Andersson, ena ägaren till Bökeberg arena, en jätteanläggning för
hästsport och andra aktiviteter, instruerar.
– Handen parallellt med sadelhornet, lösa tyglar, quarterhästar är tränade i
att inte ha stöd från ryttarens händer.
Samspelet mellan ryttare och häst är förunderligt. Man lär känna varandras
styrkor och svagheter, temperament och humör, vet var gränserna går. Tillit
mellan två så pass olika däggdjur som häst och människa är både möjlig och
nödvändig.
– Andra handen ska vara fri, det är för lasson. Om du lägger vänstertygeln mot
halsen på honom, kommer han att vända mot höger.
Simply vänder rätt igenom som ingenting.
Ridstilen är ett arv från spanska vaqueros, kofösares sätt att jobba. Häst och
ryttare tillbringade långa arbetsdagar med varandra. Det var viktigt att
hitta en metod som sparade på bådas krafter. Den amerikanska västerns
cowboyer tog vid på 1700-talet. Ur slitet med boskapshjordarna växte sporten
med uppvisningar på rodeo, sedan i regelrätta tävlingar.
Aha, det är hästen som bestämmer hur man ska jobba. Trots allt är det ju
djuret som sätter hovarna på rätt ställe, undviker fällor och tar den
lättaste vägen.
Simply blev min professor Higgins. Jag gjorde rätt för att Simply löd, vill
jag tro. Han tänker förmodligen: ”Okej, en ny tönt, jag får fixa till det så
hon tror att hon har fattat galoppen.”
Att rida på engelskt vis verkar plötsligt förlegat.
– Lätta skänklar, slappna av!
Hur får man hästen i galopp?
– Ord, förflyttning av tyngden. Fast han begriper också vanlig galoppfattning.
Så var äventyret slut. Dags att boka lektioner. Yeeeehah!