– Hö! Du är ju mest Macho av alla här.
Det är midsommarafton 2008 och en i gänget ger mig en komplimang några minuter
in i sillen och en halvt avbiten snaps. Det betyder, typ, ”Det är tåga i
dig”. Men jag blir djupt förorättad och fnyser åt honom. Kalla mig macho när
högsommaren står för dörren?
Likt en frustande tjur stolpar jag iväg längs med gärdsgårdarna, kommer
tillbaka med famnen full av rödklöver, smörblommor och björklöv. Och binder
mig en krans.
Det verkar som om mitt könskrig är lagt på is om sommaren. För plötsligt mår
jag inte alls dåligt av att reduceras till en ljuv flickdröm i vippig
klänning. Och det finns ingen tid för analytisk bitterfittighet när man kan
bli brun, bära fina klänningar och läsa romaner med femtiotalsglasögon. Jag
tar tag i det sen, när hösten förvandlar mig till en blektrött och sjavig
diskbänksrealist.
Fast vänta nu. Varför skäms jag över det här? Inget kan ju få mig att vilja ta
över männens somriga domäner som grillen eller hobbybyggandet och definitivt
inte pojklekarna (när jätteplockepinnet blir spjut på blodigt töntallvar
och havsdoppet en uppvisning i crawl). Låt dem svettas, låt dem tävla och
låt dem ta åt sig hela äran. Jag bakar hellre en rabarberpaj och dukar med
finporslin, dansar en sommar med brunbrända ben.
Det är ju faktiskt så att jag njuter av Bilden av Sommaren, romantiken och
nostalgin. Doften av jasmin drar inte alls ner mig i könsrollsskiten. Den
gör mig ju glad och stark och levande. Kanske är jag bara i mitt rätta
element. I det ljuva Barbie-feminina hittar jag en styrka som gör att ingen
jävel vågar sätta sig på mig. En Macho-Barbie, det får vara mitt
sommarfeministiska uttryck. Nästa gång ska jag ta emot M-ordet med stolthet.