VEN. Förväntningarna är svindlande höga. Jag har ju sett bilderna från
romantiska semestrar, hur kornfälten vajar mjuka i vinden. Det är tyst uppe
på platån och cyklarna är långsamma. Det finns inte många vägar, alla rör
sig i varandras fotspår. Husen står på rad längs landsvägen som i en
villaförort. Oroväckande prydliga.
På backen tronar den gamla kyrkan, S:t Ibb. Och runt hörnet står en man i vad
som en gång var en vit overall. Han har ett staffli framför sig och en hink
penslar vid fötterna.
Är han planterad av turistbyrån? Utan ett ord viftar mannen oss åt sidan.
Lisbeth Westerlund höjer sin kamera. Då skyggar han som en häst.
– Jag är fanemej ingen gratismodell, fräser han.
Vi presenterar oss och frågar om vi skulle kunna få ta en bild där han står så
vackert. Mannen tvekar.
– Jag är en speciell person, jag är den ende målaren på ön, säger han.
Men om vi lovar att mejla fotot till honom? Nu skiner konstnären upp och
presenterar sig som Bruno Karlson.
– Kom här och titta på tavlan, säger han.
Motivet är utsikten över Kyrkbacken och havet. Bruno Karlson förklarar att han
arbetar med ackord, i vänsterkanten ligger ett spektrum av kalla färger
medan raden av hus är i varma orange och röda färger.
Långsamt samlas en folkhop på den smala gången. Lyssnar och tittar.
– Det är precis som ett foto, säger Susanne Nilsson till sin son Philip.
– Nej tack så mycket! Det hoppas jag verkligen inte, protesterar Bruno
Karlson.
Än tittar vi på konstnärens duk, än på utsikten. Bilden är så liten. Den får
med en bit av himlen och havet, och några hus. I verkligheten står vi högt
upp på en klippa, mitt i lufthavet. Under oss stupar branten ner mot
vattnet.
Susanne Nilsson berättar att familjen ofta återkommer till Ven.
– Det är lite mystiskt här. Tiden går långsammare. Det ligger så nära
fastlandet, men är ändå annorlunda, förklarar hon.
Inne i kyrkan står luften stilla. En herre med tillknäppt min och slips sitter
i förrummet och hälsar inte. Under de låga kryssvalven brinner tända ljus.
Två kvinnor gråter. En man har lyft upp sin dvärgschnauzer i famnen. Han får
inte gå på golvet.
Det blåser friskt på kyrkogården. Här ligger skeppare och lantbrukare om
varandra och beundrar utsikten. ”Havet är herrens ty han har skapat det.
Låtom oss tillbedja Herren” proklamerar en stenbricka i muren.
Vi cyklar ner på norrsidan. Här i lä ligger fantastiska trädgårdar, det är
pittoreskt som i ett dockskåp. Vi kan inte hålla oss utan tar ett par steg
in i en trädgård. Måns Palmstierna visar sina två meter höga
kronärtskocksplantor. Sedan barnsben har han tillbringat somrarna på Ven.
Inte mycket har förändrats.
– De gamla som bor kvar på ön är sig lika. De tänker som öfolk. Vi har bott
här i 35 år och nu har vi börjat bli accepterade som sommargäster.
Och de har kommit in i tänket, förklarar Måns Palmstierna. Som att de
självklart frågar grannen om han behöver något när de hem köper saker från
fastlandet.
Sammanhållningen är stark. Och det är fortfarande lugnt och stilla.
– Det skulle kunna vara som Torekov eller Båstad, men det har inte blivit så,
säger Måns Palmstierna.
Åter på båten slår vi oss ned mittemot en solbrun dam. Hon ler och frågar
vilka vi är. Alla som har hus på ön känner varandra, förklarar hon.
– Alla träffas på båten. Inte i kyrkan som det var förr, säger Ann-Charlotte
Hult.
Så tar hon upp kameran och knäpper en bild. Vi blir en del av hennes
sommaralbum, trots att vi inte känner henne. Precis som Ven blir en del av
vårt.