Som bäddat för en invasion

BÅSTAD. Carl-Fredrik Malmgren står uppe på en svart högtalarlåda och riggar en förstärkare inför veckans nattklubbar på Restaurang Sand. Det är tjugofjärde året i rad.

– Första åren på åttiotalet var nattklubbarna ganska improviserade. Vi plockade bara undan bord och stolar och så var det fest, säger han.

På den tiden hade inte champagnesprutartrenden slagit rot bland vanliga brats.

– Det har blivit lite galet här på sistone. Jag kan tycka att om man vinner något, som Formel 1 i Monaco, så fine – då skulle jag också tycka det var roligt att spruta champis. Men att så där i baren ...

Och han förstår inte vem som köper en flaska vatten som heter Bling för 1200 kronor, en specialitet som bjöds ut på Pepes Bodega i fjor.

– Jag tror att det är lite av en flört med stockholmarna att ha det på menyn, för att se hur mycket de tål, säger Carl-Fredrik Malmgren.

Moa Öberg sprutar inte heller champagne på fester. Hon städar på hotellet en trappa upp och är för ung för att komma in på krogarna. Det blir mer att hon hänger på stranden när hon är ledig.

– Men tennisveckan är rolig för då händer det äntligen något här, säger hon.

Fast hon vet att inte alla Båstadsbor håller med henne.

– Min gamla klasskompis var i slagsmål med en nollåtta i helgen. Många härifrån tycker att Stockholmarna är jobbiga, säger Moa Öberg.

Själv förstår hon inte att folk kan bli så provocerade av var­and­ra, även om jobbet inte känns lika kul alltid.

– Vissa rum är inte så trevliga att städa dagen efter en fest. Då kan det ligga krossat glas och sådant överallt. Men det finns mer rutinerad personal som kan hoppa in i värsta fall.

I hotellets reception står Jenny Paulsson Figueroa och hjälper en gäst med ett extrabord till en konferenslokal.

– Det är roligt att jobba här för det är mer än att bara checka ut och in. Vi är lite som en turistbyrå som svarar på frågor och hjälper till med allt, säger hon.

Det enda som är svårt att trolla bort är trafikböter. ­Ibland kommer gäster in och hoppas att receptionisterna kan hjälpa till när de har ställt sig på fel ställe.

– Men om du får böter utanför McDonald’s skulle du väl inte be dem om hjälp med det? säger hon.

Från pianobaren hörs plötsligt toner från Duffy’s ”Warwick Avenue”. Vid flygeln sitter Lisa Ljungberg och soundcheckar.

– Mmm ... Aaahh, är det för högt? frågar hon.

Ingen av det tjugotal servitörer, bartendrar och roddare som finns i rummet protesterar. En del viker servetter, andra bär stegar, uppslukade av sina uppgifter. Barchefen Mariell Lago sveper förbi som en skugga. I förbifarten hinner hon säga att hon har planerat Båstadveckan sedan i december.

– Nu är alla taggade. Jag gillar att jobba fort och känna att jag presterar, säger hon.

Om det skulle bli något problem finns det många backuper, säger Mariell Lago. Tar något slut i barerna kan roddarna fixa fram det. Och skulle kortmaskinen krångla finns det folk i huset som kan hjälpa till. Det enda som gör henne nervös är tanken på att någon skulle bli sjuk. Men då finns det extra folk. Så ringer telefonen som hon har i bältet och hon är borta.

Väl uppe på parkeringen har kön flyttat från glass­kiosken till hamburgergrillen. Flaggor med bilder på tennisproffs in action slår i vinden längs Köpmansgatan. Vi lämnar Båstad som bävar av spänningen värre än i den värsta spaghettiwestern.