The Mongolian Derby har av tv-bolaget CNN rankats som världens fjärde tuffaste fysiska utmaning. Mattias Gårdlund från Löberöd antog den utmaningen, kanske i lite av en ålderskris. Drygt 1 000 kilometer på hästryggen, så fort som möjligt. Hästbyte var fjärde mil och en GPS och en tracker (så att arrangörerna kan hjälpa till om det blir kris) som bästa kompisar. GPS-kordinater för att hitta till nästa station på den mycket glest befolkade mongoliska stäppen.
Ett race i Djingis Khans hovavtryck i ett land med 2,8 miljoner invånare och 3,5 miljoner hästar.
– Från början var det mer ett äventyr och ett sätt att stötta de mongoliska nomaderna, men nu har det mer utvecklats till en tävling, berättar han.
Startavgiften är saftiga 100 000 kronor. De pengarna går till lokalbefolkningen som håller med hästar, bjuder på mat och husrum under tävlingen och helt enkelt ställer upp runt arrangemanget.
– De lever bara av vad naturen ger, så det här är deras sätt att tjäna pengar.
Med hjälp av sponsorer, allt från en moster som skänkte en tusenlapp till stora företag, har han finansierat sin start. Han förberedde sig i månader. Bantade ner sig sex kilo eftersom ridvikten, inklusive den personliga utrustningen, maximalt fick vara 85 kilo.
– Man vet hur mycket ett kilo gör i ett galopplopp. Här handlade det kanske om ett kilo i tusen kilometer.
Han åkte omkring med sadeln i bilen och satt på den så ofta som möjligt för att vänja sig vid den, tog hjälp av Sveriges främsta distansryttare Maria Hagman Eriksson och läste allt han kom över om Mongoliet och tävlingen. Han fick skriva på ett papper där han tog på sig allt ansvar för alla eventuella olyckor och fick till slut gå igenom en två dagar lång precamp för att visa att han var redo.
Hästarna i tävlingen är egentligen värda några extra rader. De har avlats fram i Mongoliet under årtusenden. Inte så stora, men stenhårda – det har handlat om ”Survival of the fittest”. Hästarna har alltid en ägare, men går ute året runt (som våra renar) och äter vad som finns att tillgå i naturen även vintertid. Det är bara de rena tävlingshästarna som stödutfordras.
Inför tävlingen var hästarna sedan länge utvalda. Månader innan tävlingen hade de kontrollerats av veterinärer, fått en egen hälsobok där allt registrerats. Fem lokala veterinärer och fem andra veterinärer från övriga världen följde hela tiden hästarna i tävlingen.
– Jag har fått en del frågor hur jag som hälsovårdsinspektör kunde ställa upp, men jag kan ärligt säga att hästarna sköttes perfekt. En häst blev skadad, den avlivades men det berodde på att ägaren ville ha det så.
Inför första etappen tilldelades ryttarna en häst. Därefter fick ryttarna välja från ”linan”, där hästarna stod uppbundna vid varje station. Ledaren av tävlingen fick alltså välja först och sedan i fallande skala, Men ingen fick ge sig ut på nästa etapp innan föregående häst vara nere i 64 i puls. Att busrida en häst totalslut skulle alltså inte löna sig.
– Jag hade mig med ett pulshalsband och försökte rida efter det, så jag kunde passera flera konkurrenter medan de väntade på att deras hästar skulle gå ner i puls.
Redan här insåg Mattias att den tävlingsdjävul han hade i kroppen när han tävlade aktivt i fälttävlan var tillbaka.
– Jag trodde inte det eftersom jag inte tävlat på länge ...
Tävlingen startade väl annars – med en vild rusning. Alla mer eller mindre skengalopperade. Mattias och hans svenske kollega Christoffer Adriansson tog det lite lugnare. Passerade en ryttare som ramlat av och brutit armen och en annan som knäckt ett revben. Men tack vare pulsmätaren kunde Mattias glida förbi alla vid det första hästbytet efter fyra mil och faktiskt vinna den första etappen.
Sen gick det in i en sorts lunk. Hästbyte, rida, hästbyte, rida, äta. Maten var lokal, det mesta smakade lamm eftersom den stora grytan där det mesta tillagades var den för lammkoket. Lamm, ris, soppa, dumplings, sushi med hästsalami och jäst komjölk var den vanliga dieten.
– Det fungerade perfekt för mig, jag var förberedd.
Övernattning i en ger, det stora runda tältet som är typiskt för Mongoliet, och sedan morgonrutin. Upp klockan sex, en stund vid det grävda hålet som var toaletten, talka valda delar av kroppen inför ritten, frukost och få sin häst sadlad och provriden av herden. Klockan sju på morgonen fick ryttarna ge sig iväg och som längst rida till klockan 21 på kvällen. Från början valde också Mattias häst efter snabbhet, men efterhand vreds det mot stabila och uthålliga hästar. Han lärde sig också att titta efter tecken. Slitna hovar och smal häst betydde vältränat, blank i pälsen var bra. En tjock häst var otränad. Svarta hästar var nervösa, borkfärgade var stabila.
Mattias lärde sig snabbt hästarnas speciella egenskaper. De kunde galoppera på vilket underlag som helst; gräs, sten, sumpmark.
– När vi passerade sumpmark fick hästen ta över befälet, det fungerade bäst. Det verkade som de hade ett öga i fötterna och hoppade mellan tuvorna i galoppen.
Men säg den lycka som varar beständigt, slutet av tävlingen blev riktigt dramatisk.
Vid etapp 19, av de 25, svarade han för den kanske snabbaste delen. 40 kilometer i full galopp och bara minuten tillgodo framme på stationen för övernattning. Men dagen efter tappade en av de mongoliska herdarna hans häst som försvann som en liten prick vid horisonten.
– Jag stod där mitt på stäppen och undrade hur jag i hela friden ska kunna ta mig härifrån.
Men efter ett par timmar hade hästen fångats in, två mil bort. Alternativet hade annars varit att tvingas rida avslutningen med en nomadsadel.
– Det hade varit jämförbart med en långsam kastration.
Men Mattias tappade tid, placeringar och blev irriterad. Och för en gångs skull lät han herdarna välja häst utan att själv lägga några värderingar på det.
– Det var inte vad jag hade valt ...
Han försökte köpa en mongolisk herde att följa med som vägvisare, men fick nobben i sista sekunden. Mattias gav sig i väg på den blanka fuxen som ville jobba i 15 kilometer, men som sen la av.
– Det var jag och den mongoliska stäppen. Jag var själv efter fadäsen med hästen som rymde.
Mörkret sänkte sig. Mattias tryckte efter ett tag på Trackerns SOS-knapp och väntade, men inget hände. Då började han gå, släpade den ovilliga hästen efter sig. Använde sin gps för att hitta, det enda ljus han hade var det matta skenet från samma gps. Upp på 1 700 meters höjd, ner bland fallna träd och stenar. Upp för nästa berg. Trötthet, skratt, gråt och inte en tanke på att begära hjälp. Han skulle bara rida in i mål. Ännu mer trötthet. Utmattad. Han tog lös livremmen och knöt fast den i linan som satt i hästens träns och la sig i regnet för att sova. Han vaknade efter en dryg timme, fortfarande med livremmen i handen – och med hästen kvar. Åt en näve russin och drack lite vatten.
Han gick de sista kilometrarna mot den gps-punkt han fått. Han gick som i trans, i en bubbla. Hästen efter. Tomt där målet borde vara, undantaget några skärmar. Efter ett tag hörde han hundskall, hittade några Ger och i den sjunde tältöppningen fann han en veterinär som kunde ta emot honom och hästen.
Mattias Gårdlund var i mål efter 1 139 kilometer, 92 timmar på hästryggen och en medelhastighet av 12,3 km/h.
Sängen. Och i bädden intill låg Christoffer Adriansson med dropp. Han hade fallit ihop av trötthet när han passerat mållinjen.
Mattias vaknade bara efter ett par timmar, utvilad. Full av minnen och energi och han påstår efteråt att hans själv ”gift sig med Mongoliet”. Men då får han också veta att hans tracker varit avslagen efter det där SOS-trycket natten innan.
– Jag förstod väl inte förrän då att jag riskerat liv och lem bland varg och björn i den mongoliska natten utan att en människa haft en aning om var jag befann mig.
Han liftade med rysk Furgon (jeepliknande lastbil) utan bromsar de 50 milen till huvudstaden Ulan Bator. Var med om en krock, blundade halva vägen, men kom fram och tog in på ett lyxhotell.
– Jag la mig i ett varmt bad en hel natt, drack rödvin och mindes.
Nu har han några dagars distans till tävlingen (som vanns av en irländsk hinderjockey) säger han:
– Jag vill gärna åka tillbaka med mina döttrar, inte för att tävla men för att köpa en häst och rida ut med lätt packning. Jag har upplevt allt i expressfart, då ska jag njuta.
Och nästa ridutmaning finns redan i tankarna.
En distanstävling i Dubai. Han är inbjuden, vet att det är något ohyggligt stort där de riktiga ”rikingarna” har Rolls Royce som följebilar.
En ålderskris kan ta sig många uttryck, bara det finns en häst inblandad.