HELSINGFORS. Elitidrott är ingen friskvård. Patrik Andersson om någon har
fått erfara det. Det var inte så här han ville sluta utan i Champions League
och med en SM-pokal i handen som han slapp vinna ”i kostym”. Skador hindrade
honom från spel i Japan-VM, ett par gyllene år med FC Barcelona gick
förlorade, hårt slitage på kroppen efter många års spel på högsta nivå och
efterhängsna skavanker stod i vägen för en succéartad come back i MFF.
Jag skrev en gång att han tänjde sig till det yttersta rent medicinskt och
spelade på bristningsgränsen. Tyvärr fick jag rätt.
Svensk fotboll innehåller ett antal spelare som inte bara varit självklara
auktoriteter på planen utan med sin stil, sin integritet, sin pondus och
ledarstil satt prägel på sin omgivning, lett sina lag och varit tränarnas
förlängda arm därute på planen. Patrik Andersson är i
det avseendet jämförbar med andra landslagskaptener som Orvar Bergmark och
Björn Nordqvist.
I Malmö blir han möjligen inte någon ikon av Bosse Larssons dignitet. Han
har ju gjort sina bästa år i klubbar utomlands. Men vad gäller meriter är
han den störste. Och jag tror att han ännu har oerhört mycket att ge MFF:s
fotboll när han väl kommit till ro, frisk och glad igen i sitt nya liv.
Han sitter på mycket av den kunskap som krävs för att skapa ett lag med
internationella möjligheter i Sverige, han har den tuffa attityd som kan
smitta av sig på de spelare som kanske inte inser vad de ger sig in på, när
de konkurrerar i en storklubb.
Patrik Andersson var en vital medlem av succélaget i USA-VM 1994 och därmed
är hans hjältestatus livslång. Hans auktoritet var omvittnad, han ingav
respekt både i motståndarna och i det egna omklädningsrummet. När träningen
gick på halvfart kunde han ryta till så att nybörjarna fick skrämselhicka.
Om betygspoängen var för låga, en formulering inte riktigt bra, kunde han
visa det med sitt ögonspel. Det tydde bara på att han tog allting seriöst,
hade respekt också för vårt jobb. En hårding med rent spel som sitt signum.
Besviken fattade han ett klokt beslut.