Swedbank Stadion blev en vulkan. Det mullrade av tusentals flaggpinnar som
slogs mot reklamskyltar, det glödde från bengaler, röken svepte in över
planen och för varje sekund som gick kom vi närmare utbrottet.
Publiken kröp närmare och närmare planen tills de var så nära de kunde utan
att faktiskt beträda den. Fjärdedomaren från Landskrona signalerade tre
minuters tilläggstid och speakern Magnus Johansson vädjade till publiken om
att respektera prisceremonin och inte storma planen.
Som om det skulle hjälpa. Som om någonting skulle ha kunnat stoppa denna
malmöitiska vulkan, där ångest och oro lagrats under så lång tid och bara
väntat på att få komma ut i en flod av glädje och lycka.
Normalt sett brukar det gå att skilja på de känslor som hör ihop med resultat
från idrottsvärlden och det som händer utanför den, i det så kallade
”riktiga” livet. Men den här hösten – och framförallt de senaste veckorna –
har de växt parallellt. På gatorna har en galning jagat oskyldiga människor
med skjutvapen och den kollektiva oron har varit ständigt närvarande. Den
har gnagt och höstmörkret har inneburit något annat än det brukar. Något
mycket större och betydligt dystrare.
Men ur oron har också växt en längtan efter att få fira tillsammans. Att få
känna gemensam glädje och stolthet över den stad som är vår, att fortsätta
vara i samma gemensamma känsla men byta ut ångesten mot lycka.
Fotboll kan upplevas som något banalt men ibland måste människor få fira
banala saker tillsammans.
Malmö vann dubbelt på söndagen. Polisen vann kampen mot den man som hatar så
mycket att han skjuter för att döda. Och Malmö FF vann mot sina egna rädslor
och demoner, som inte hade något alls att göra med skytten i mörkret men som
gett tusentals malmöiter en annan – men minst lika påtaglig – typ av ångest.
De tog sig över sina mentala spärrar och spelade ut Mjällby.
Daniel Larsson var den store festregissören. Han spelade sitt livs match och
med två enkla vrickningar såg han till att MFF fick de tidiga snabba mål och
den matchöppning som behövdes för att hålla undan stressen som förlamade så
mot BP för en vecka sedan.
Istället var det HIF som krampade på Olympia. Och plötsligt befann vi oss i
upp-och-ner-vända världen där MFF spelade effektivt och briljerade, och HIF
trots gigantiskt spelövertag aldrig lyckades peta in en boll.
Det är inte över förrän det är över och MFF vann till sist på poäng. De
behövde inte sin målskillnad till annat än att pryda tabellen.
Det blev aldrig så dramatiskt som det hade kunnat bli, men det blev en fest
och en uppvisning av Sveriges bästa fotbollslag. HIF må ha varit det mest
effektiva laget i år med sin supertrio längst fram, men Malmö FF spelar
Sveriges vackraste fotboll. Och när guldet nu glimmar ”himma” i Malmö är det
så rättvist det kan bli.
Och så blev det en fest och en uppvisning av dem som är Sveriges bästa
fotbollssupportar. De har firat hundraårsjubiléet på sitt eget sätt, med ett
historieberättande i tifoform, och nu tycker de att det är dags att börja
skriva på ett nytt kapitel i historien om MFF. Det där laget återigen tar
sig ut i Europa.
Sex år är inte jättelång tid men det har hänt mycket sedan MFF tog SM-guld
förra gången. Då, 2004, tog MFF ett slags genväg till guldet. Det som snabbt
döptes till ”Real Malmö” i medierna kallades så av en anledning – det var
ett lag som hade köpts ihop för de miljoner som försäljningen av Zlatan
Ibrahimovic inbringat.
Det krävs stor skicklighet att manövrera den typen av kollektiv, men årets
guld imponerar mer.
Sedan 2004 har MFF gått igenom stora förändringar på flera nivåer. Pelle
Svensson och Håkan Jeppsson har gjort att föreningen tagit ytterligare ett
steg på professionaliseringsstegen. Och när sången ekade från fullpackade
läktare redan på uppvärmningen påmindes jag om att det inte bara är av
ekonomiska skäl som det är stort och viktigt att MFF har sin egen arena.
Med Roland Nilsson har Malmö FF fått in någon som kan göra verklighet av
visionen att stommen i A-laget ska bestå av spelare från de egna leden.
De unga spelarna i årets mästarlag kommer inte enbart från MFF:s egen
verksamhet, men Roland Nilsson har skapat ett klimat där unga spelare lyckas
direkt när de släpps in på planen. Det är en viktig förutsättning för en
förening som menar allvar med att satsa på sina egna.
Och vulkanen mullrade vidare.
Magman vällde ut över staden i form av glädjerusiga supportrar och Malmö fick
den fest som staden är så värd, efter en osedvanligt mörk och ledsam höst.