Jag vet, det är lång tid kvar, det är dagar och veckor och månader och än
kommer avstängningar, skador, en sommar med både VM-uppehåll och ett
vidöppet transferfönster och det kan hända precis vad som helst
på de månader som återstår. Men ändå. Det gick inte att slå frågan
ur huvudet under tisdagskvällen, den fråga som lyder: kan något av
de här lagen vinna allsvenskan i år?
Vad som varit tydligt under inledningen av den här serien är att de förväntade
topplagen har underpresterat. Jag trodde varken på HIF eller MFF innan
säsongen började, jag trodde framförallt på IFK Göteborg
och Elfsborg och jag är fortfarande övertygad om att bägge lagen
kommer igen, precis som AIK och Kalmar kommer igen. Men efter sju spelade
omgångar går det att konstatera: både MFF och HIF kan vinna
allsvenskan. Och jag tror mest på HIF. De imponerade på Olympia,
liksom de har imponerat i de tidigare matcherna. Backlinjen är stabil,
Marcus Lantz och Ardian Gashi är ett av allsvenskans bästa innermittfält,
Mattias Lindström var alldeles lysande på tisdagskvällen och
längst framme ligger Erik Sundin och hugger tillsammans med Rasmus
Jönsson.
De klarar sig alldeles utmärkt med Henrik Larsson på läktaren. Det var
förresten en märklig känsla att se honom glida in på hedersläktaren
precis innan matchen skulle starta, senast jag var på Olympia var det
lika kallt och kulet som den här kvällen och då stod han i
strumplästen mitt på planen och fick se sig hyllad efter att ha spelat
sin allra sista fotbollsmatch.
Allra tydligast att det här är två guldaspiranter var det i den första
halvleken, under fyrtiofem inledande minuter som var mer spektakulära och
sprakade mer än någon match gjort hittills i år. De fyrtiofem
minuterna lovade oss allt det som vi tvivlat på, de övertygade oss om
att allsvenskan är en spännande och rolig serie, att den vackra
fotbollen gömmer sig under tjocka lager av dåliga planer och
tröstlöst spel. Jag tror att vi behövde det. Det har sagts att
allsvenskan är iskall i år och visst var det kallt på Olympia, termometern
visade på tre grader och det ångade om spelarna – men spelet!
Matchen!
Straffen efter bara några minuters spel, HIF-hörnan som gav kvittering,
Aubynns stolpskott, HIF:s ledningsmål. Jeffrey Aubynn som tyckte att
han behövde ta Marcus Lantz i örat – på riktigt! – efter att
Lantz kapat Agon Mehmeti. Och andra halvlek som inte alls sprakade på samma
sätt men var en bra allsvensk halvlek.
Men serien är lång, som sagt, och redan nu känner MFF av hur hårt det kan
slå. Wilton Figueiredo har gått från att ha varit förra årets största
flopp till att bli en av de viktigaste spelarna i år, och när han
är avstängd mot Djurgården får MFF ett innermittfält med Robert Åhman
Persson – som varit oerhört ojämn hittills – och Ivo Pekalski.
Det känns som ett... lite för svagt innermittfält.
Jag tycker synd om Edward Ofere. När genombrottet äntligen har kommit, när
dörren till Europa skulle kunna stå på glänt, drabbas han av
idel skador. Och MFF får det svårt utan honom. Agon Mehmeti må vara
trött på sitt super sub-epitet – men det är som sådan han framförallt
har övertygat. Mot HIF var han en av planens blekare spelare.
Svaret på frågan är alltså ja. MFF och HIF kan vinna allsvenskan. Men för
MFF är det just nu beroende av om laget klarar av att hantera en diger
skade- och avstängningslista.