En av de tydligaste minnesbilderna från kvällen innan dök upp. Hur laget
samlades i ring för att dansa sin segerdans, och Fischer och Dahlkvist
haltade ut mot den dansande ringen, hjälpligt stöttade av Madelaine Edlund.
De hade sprungit tills de stupade, och nu sprang de inte längre.
Dagen efter kunde de stå på benen igen, även om minnet av kraftansträngningen
var klart.
– I onsdags märkte man att vi gjorde som vi gjorde i fyrtiofem minuter, att vi
sprang så mycket – men vi slog USA. Det håller inte att spela så i varje
match, men ibland behövs det, sa Lisa Dahlqvist med lugn självklarhet.
Sverige har ett vapen som laget saknat i de senaste mästerskapen: en stark
bänk. Några spelare på varje position, som skapar lugn och stabilitet.
Sverige står inte och faller med en sträckning eller en avstängning. Inte
ens lagkaptenen är oersättlig – då går den petade vice lagkaptenen in utan
bitterhet men fylld av revanschlusta. Nilla Fischer själv förnekade att det
skulle ha påverkat henne särskilt att hon inte fått spela från start i några
matcher. Det räckte gott med att gå in inför storpublik för att spela mot
USA om gruppsegern.
Men faktum kvarstår. Lisa Dahlkvist och Nilla Fischer kan springa slut på sig
själva, trots att Caroline Seger är avstängd. Det finns två andra
innermittfältare som kan gå in på slutet och hålla i matchen. De har en bit
kvar till startelvan, Marie Hammarström och Linda Sembrant, men när det bara
handlar om att gå in tjugo minuter och hålla i funkar de. Det räcker inte
att ha elva eller tolv spelare som håller VM-nivå för ett lag med högre
ambitioner än att göra ett okej gruppspel. Och det är en av de stora
skillnaderna jämfört med 2007.
Det som framförallt oroat under våren – anfallarna och deras form – har nu
börjat klarna. Josefin Öqvist är inte den mest strukturerade anfallaren i
världen, men hon har fart, energi och vilja som tillsammans med Lotta
Schelins tyngd gör det svenska anfallsparet riktigt jobbigt att möta.
Elvan tar form. Frågetecken rätas ut. Sverige är i kvartsfinal, har nått sitt
uttalade mål med turneringen och det är dags för nya målsättningar. Laget
har inte varit haussat i år, varken av sig själv eller av andra, utan har
smygande kunnat höja sig steg för steg. Det var först efter segern mot USA
som förväntningarna väcktes på allvar.
Och den känslan – att överraska snarare än att vara rädd för att göra svenska
folket besviket – är en bra känsla. Fråga bara de svenska handbollsdamerna.
Det börjar dofta som det gjorde under deras resa i Norge och Danmark i
vintras.