Det är så lätt att leta syndabockar, och så mycket jobbigare att ta ansvar.
Stå upp för att ett beslut med facit i hand var ett felbeslut, och att den
som fattade beslutet faktiskt är ansvarig för att det gick fel.
Jag tänker på Erik Hamrén, och jag tänker på AIK.
Och jag tänker på Behrang Safari och Dulee Johnson, två av Sveriges mest
omdiskuterade män den här veckan. Av olika anledningar naturligtvis. Men som
båda skjutsades fram av sina lagledningar för att ta den stora smällen,
snarare än att skyddas.
Okej, det är hur mycket som helst som skiljer sig åt mellan de båda fallen.
Men det som förenar dem och som fascinerar är att det är två lagspelare som
blir svikna av sina kollektiv. Trots att de befinner sig mitt i det som
starkast predikar kollektivets lov i dagens Sverige: lagidrotten.
När Behrang Safari kastade sitt inkast rakt in i det orangea gapet och på så
sätt gav holländarna sitt andra mål vrålade en hel nation framför sina
tv-apparater. Det var Safaris fel att Sverige tappade greppet om matchen och
förlorade så stort, enligt den här nationen som på allvar trodde att en
förbundskapten som lett sitt lag i två tävlingsmatcher skulle kunna rå på
världstvåorna på hemmaplan.
Naivt var bara förnamnet. Naiv var också förbundskaptenen som skickade ut sin
stackars backlinje på ett kamikazeuppdrag, tvingade den att ligga så högt
upp att holländarnas enkla trick och spelvändningar funkade gång på gång.
Och jag vet inte om det var naivt eller bara korkat att byta ut en av backarna
i halvtid, en som egentligen inte varit sämre än de andra men gjort ett
sådant uppenbart misstag. Ingenting avgjordes då Behrang Safari gav Wesley
Sneijder bollen. Holland fick ett mål till, men även om de inte hade fått
den bollen serverad hade de gjort fler mål än Sverige. Så överlägsna var de
den där kvällen.
Att i det läget byta ut den som gjort det mest synliga misstaget är att säga
det var ditt fel trots att den som hade ansvaret för taktiken var
förbundskaptenen själv. Nu kommer Behrang Safari för alltid att vara
syndabocken. Och hans egen förbundskapten gjorde ingenting för att skydda
honom. Varken före, under eller efter matchen.
Dulee Johnsons felsteg befinner sig på en helt annan nivå än att kasta
olyckliga inkast. Oavsett vad som är sant och inte sant i de historier som
cirkulerat kring honom de senaste åren är det helt klart att Dulee Johnson
inte är en kille i balans. Och var det något AIK visste när de tog tillbaka
honom från Israel så var det detta. De visste också att Dulee Johnson
knappast klarar av att sätta sig själv i balans, utan behöver en hel del
specialbehandling.
Naturligtvis är inte AIK ansvariga för vad Dulee Johnson gör på sin fritid.
Men det är tydligt att sponsorpengar är viktigare än att värna om de egna
spelarna.
Är Dulee Johnson skyldig till den våldtäkt han anklagas för finns inga
ursäkter. Då har han begått ett förskräckligt brott och ska straffas. Men
han är än så länge misstänkt och häktad. Inte dömd. Förutom av medier och
sin egen arbetsgivare, de som borde stöttat honom.
Nu tillåts sponsorerna lägga sig i, kräva att Johnson stängs av och lämnar
klubben och mycket riktigt stängs Dulee Johnson av, utan att själva
lagledningen varit inblandad i beslutet. Det fattas på styrelsenivå, efter
påtryckningar från två sponsorer.
AIK är en klubb i fritt fall och kanske ska inte alltför stora växlar dras på
hur den klubben sköter sina business just nu. Men att se AIK agera så direkt
på sponsorernas inrådan gör mig ändå orolig. Det borde få andra föreningar
att ta sig en ordentlig funderare på hur självständiga de själva är, och
huruvida de skulle kunna stå emot intensiva påtryckningar från tunga
sponsorer. Vilka medel som finns för att värja sig. För jag tror inte på en
idrott som är styrd av sponsorer på det sättet. Idrotten måste styras av
personer med helhetssyn och långsiktighet snarare än företag rädda om
varumärken.
Och Dulee Johnsons öden och äventyr är liksom inte det enda som svärtar ner
AIK:s rykte den här säsongen. Men han puffas fram, som något slags offer på
altarbordet: "titta, vi är handlingskraftiga!" Samtidigt som AIK fortsätter
sitt dalande mot Superettan, en färd som styrelsen inte förmått bromsa utan
tvärtom underlättat under året genom rad på rad av märkliga beslut.