De får skäll så ofta, lärarna. Vissa förtjänar det säkert, alla yrkesgrupper
har sina trötta typer och när de som jobbar med människor är det får det
stora konsekvenser. Annat är det med de föräldrar som engagerar sig i sina
barn "frivilligt" och obetalt utanför sin arbetstid. Pappor som tränar sina
barns lag, till exempel. De hyllas och kan inte ifrågasättas. Inga krav får
ställas på dem. Det kan vara så att vi fortfarande är fast i en syn på
pappan där han behöver applåderas så fort han frivilligt gör något för och
med sina barn. Omodernt? Jotack.
Jag besökte Borgarskolans idrottsklasser i veckan. Var inbjuden att prata med
gymnasieeleverna efter att Mårten Svedberg spelat sin enmansföreställning
Fotbollsbögen om homofobi inom idrotten och på väg dit funderade jag över
hur mycket diskussion det skulle bli, med tanke på hur spänd stämningen var
när jag såg honom spela den för LB07:s pojklag. Men jag hade glömt bort en
sak. I skolan är eleverna vana vid att prata med varandra och diskutera.
Inom idrotten är det tvärtom.
En av de första killarna som öppnade munnen efter att Mårten Svedberg spelat
pjäsen hade sin åsikt klar:
– Jag tycker det är fel med bögar, så är det bara, men de får göra sin grej om
de vill.
När han hade sagt det var det som om en damm öppnades, och det som forsade
fram var berättelser som alla sa samma sak: den jargong som existerar i
pojklagen är djupt homofobisk och ledarna gör ingenting för att stoppa den.
– Vad skulle de säga, frågade en av fotbollskillarna retoriskt. Förresten är
det ofta ledarna som sätter igång snacket.
En annan kille berättade att han hade varit aktiv inom en individuell idrott
men gått över till en lagidrott och först blivit chockad över jargongen.
– Men nu är det som att jag inte hör det längre. Jag vet ju på något sätt att
vi pratar likadant nu, men har vant mig.
Det förklarar de vuxna involverades oförmåga att se problematiken. Hans
erfarenhet är ett bra exempel på hur lätt det kan vara att absorberas av en
kultur och normalisera något som i andra sammanhang inte alls skulle
fungera. Inte så konstigt då att Svedberg haft svårt att övertyga olika
föreningar om varför hans pjäs är viktig.
Jag har haft så många samtal med vuxna företrädare för idrottsvärlden – från
chefer på specialförbunden ner till ungdomstränare – som inte tycker att
problemet är tillräckligt allvarligt för att det ska behövas några speciella
utbildningar eller ställas högre krav på tränarna. De tycker att Mårten
Svedbergs pjäs är överdriven. När jag frågade eleverna om detta skakade de
på huvudet.
– Det är exakt sådär, det är så vi pratar. Det är vardag helt enkelt, sa en
kille.
Och om någon skulle sagt ifrån skulle han ha blivit hånad och utfryst, enades
de om. En bra ledare trodde de inte heller hade gjort någon skillnad, inte
på det stora hela.
– Jag tror att många tränare inte tycker att det är värt att ta den
diskussionen. Det här är alldeles för utbrett, om en spelare till exempel
skulle tvingas iväg från ett lag för att han har fel attityd så skulle han
bara kunna gå till ett annat lag. Det är likadant överallt. Problemet är för
stort för att det skulle kunna lösas med bara en tränare.
Att sitta där och lyssna på elevernas berättelser var en påminnelse om hur
lätt det är att diskutera problem. Men det gäller att någon vågar lyssna och
föra upp problemen till ytan. Att de vuxna inom idrottsrörelsen tar sig
tiden att skapa en diskussionskultur, precis som i skolan. Den är så mycket
mer, idrotten, än att bara träna och spela matcher. Och jag önskar att de
vuxna inom idrotten tog den på det allvar den och ungdomarna som utgör dess
bas förtjänar.