Thomas Dennerby hade en skjorta som det hade gått att vrida ur – och det var
före doppet i poolen, efter nittio svettiga minuter – han lade sig ner i
allt det bronsglittriga och gjorde en snöängel. Thomas Dennerby log äntligen
med hela ansiktet och den här gången var inte leendet som så många andra
gånger ett skydd för att dölja besvikelse. Den här gången bestod leendet av
lycka över att äntligen ta ett mästerskap om inte hela vägen så nästan ända
fram. Tillräckligt långt för att få en medalj om halsen.
Tryggheten var tillbaka, beslutsamheten var där, spelsystemet var åter 4-4-2,
inga sena beslut kom precis före avspark och när alla de bitarna var på
plats var också det gamla Sverige tillbaka. Sverige som laget såg ut innan
det blev överkört av Japan. Sverige som lugnt och självsäkert kunde pressa
Frankrike högt och kontrollera matchen i första halvlek. Och som trots att
fransyskorna sedan jobbade sig in i matchen och kvitterade, trots att
Sverige plötsligt var en spelare färre tog sig samman, såg varandra i ögonen
och sa till varandra: vi kan fixa det här.
Många älskar Marie Hammarström idag, men ingen älskar henne lika mycket som
Josefine Öqvist. Hon som tillbringade slutet av andra halvlek i ett rum
långt under arenan med tröjan svart av mascara efter alla tårar som runnit
sedan hon visats ut. Josefine Öqvist – först nära att sätta det 2-1 som
skulle ha blivit spiken i den franska kistan, men bollen tog i insidan av
stolpen. Sedan, minuter senare: provocerad av Sonia Bompastor och en spark i
bröstet på henne. Så fult, så onödigt – och även om domaren i konsekvensens
namn borde ha straffat Sonia Bompastor också är det omöjligt att säga något
förmildrande om Josefine Öqvists röda kort. Men det är glömt nu – för drygt
tio minuter senare hade Marie Hammarström vänt matchen igen.
Sa någon "marginaler"? Ibland sägs det att de är små i fotboll och ofta låter
det som en klyscha. Men matcher som den här är det nästan för uppenbart att
det är sant. Marginalerna är små och avgörande.
– Ditt liv kommer att förändras, sa "Jossan" till Marie Hammarström direkt
efter matchen. Jag är inte säker på att Hammarströms liv kommer att
förändras exakt som Josefine Öqvists gjorde efter hennes mål mot Kanada i
semifinalen 2003 – men visst blir det skillnad. Nu vet svenska folket vem
Marie Hammarström är, och hur hennes vänsterfot funkar.
Mitt i allt detta finns det en spelare jag tycker lite synd om. Nilla Fischer
har varit ett lysande substitut för Caroline Seger och frågan är om inte det
mittfält som trots allt varit det bästa har varit det där Fischer och Lisa
Dahlkvist delat på mitten, och låtit Therese Sjögran få en så fri roll som
det överhuvudtaget är möjligt i Thomas Dennerbys mall. Men finns det en
fotbollsgud tycker denne fotbollsgud att Nilla Fischer är värd sina
prövningar, för det har aldrig varit lätt för henne i samband med
mästerskapen.
Det är klart att det är större med ett silver än ett brons. Men direkt efter
matchen vet jag ändå inte vad som är att föredra. Det är så stort och
vackert att få fira tillsammans, att få medaljer runt halsen och skrika ut
sin glädje i ett regn av glitter framför ivriga fotografer och en jublande
publik. Sverige lämnar VM som vinnare. Så många gånger har det här laget
legat ner, däckade av en slutsignal och firande motståndare. Nu var det
deras tur att kramas, jubla, glömma omvärlden, samlas i en ring och dansa
den där segerdansen. Fransk är den, dansen. Men det var Sverige som dansade
bäst i den här bronsmatchen.