På området mellan det gamla och det nya Stadion stod Magnus Nilsson i blågul
matchtröja och med en ihopvikt svensk flagga i famnen. Han fick inte ta med
den in, hur mycket han än ville. Finalen var till för att fira England och
Tyskland, och även om de svenska semifinalisterna skulle hyllas i pausen
fick inga svenska flaggor tas med in. Jag vet inte exakt hur många tyskar
och engelsmän som satt på läktaren, det var kanske något tusental, men när
det går att höra på läktaren vad spelarna säger till varandra är det ett
tecken på något.
Det går inte att komma ifrån det: U21-EM har i första hand varit en svensk
fest. Trycket har varit enormt på de svenska matcherna, tv-siffrorna höga
och den där festen som vi drömde om fick vi verkligen. Men den var i första
hand svensk, och det blev så tydligt när EM-finalen under långa stunder
snarast liknade en tennismatch där publiken andäktigt höll tyst och
applåderade stillsamt när något av lagen gjorde något exceptionellt bra.
Det kan också ha att göra med något annat. Sett över hela turneringen var
England och Tyskland mästerskapets bästa lag – men de var inte de roligaste.
Även där var EM främst en svensk fest. Det är inte direkt något vi är
bortskämda med, men det här mästerskapet har Sverige stått för
gladfotbollen, publikfrieriet och de spektakulära målen. Inte bara de
spektakulära målen, förresten: Sverige har stått för de flesta målen. Trots
en match mindre spelad än finallagen gjorde Sverige fyra mål fler.
En EM-final är en EM-final är en EM-final. Men en EM-final betyder inte
automatiskt fantastisk fotboll. England imponerade riktigt ordentligt i en
halvlek det här mästerskapet. Tyvärr råkade Sverige stå på den andra
planhalvan just då. Mot Tyskland var Theo Walcott än en gång blek,
mittbackarna som är stora som tjurar men mer träbenta än Petter Hansson blev
bortvända och om inte Stuart Pearce förbannade Joe Harts försök till
psykningar av de svenska spelarna under semifinalens straffläggning heter
jag inte Anja.
Tyskar brukar hata när de blir kallade effektiva men jag vet inte om det går
att kalla dem för annat än just det när de har sex skott på mål och fyra går
in. Finalen var som en lektion i tysk fotboll, en uppvisning i hur perfekta
anfall designas och fullföljs. Så mycket mer blev den inte. De tyska målen
öppnade upp matchen som inledde så trevande, men det blev aldrig den jämna
och öppna tillställning som jag hade hoppats på.
Innan guldkonfettin regnade över de tyska spelarna sprang de ett ärevarv med
en stor banderoll med texten: "Tack så mycket Sverige". En artighetsgest,
naturligtvis, men på många sätt kan arrangörerna vara nöjda med det
mästerskap som nu är slut. Publikintresset har varit stort, allt har flutit
lätt och smidigt och inga större misstag har begåtts. Utom ett. Kanske var
det för att det var ett ungdomsmästerskap som arrangörerna inte tog lika
allvarligt på publiksäkerheten som när det är större, vuxna mästerskap.
En streakare tog sig in på planen utan problem vid ett tillfälle, efter
finalen sprang tonårskillar omkring på pressläktaren hursomhelst och när
Sverige skulle möta Serbien hade inte arrangörerna någon kontroll alls över
den serbiska klack som tryckt ihop sig bakom ett av målen, blockerat
gångarna och ställt sig upp på planket som skiljer publiken från planen. Det
resulterade i ett antal inkastade föremål, några som försökte ta sig in på
planen när Serbien gjort mål och en bengal som slängdes in.
Ärligt talat: det kändes lite som när Vångavallens säkerhetsansvarige stod och
var förvånad över att Göteborgs supportrar blivit så glada att
säkerhetsstaketen brustit när Göteborg tagit ledningen. Vadå engagemang för
fotboll? Inte U21-fotboll, väl?
Publiksiffrorna slog alla tidigare rekord och det är något som talar för
Sverige när det ska avgöras var EM 2016 ska spelas. Hur publiken hanterades
var en annan sak. Nu är det upp till Fotbollförbundet att övertyga Uefa om
att misstagen var en engångsföreteelse – och att de kommer vara
tillrättalagda om sju år.