Det är som att sätta sig i en tidsmaskin, knappa in ”1950-talet” och åka.
Tillbaka till en tid då Ferenc Puskas var kung i Fotbolls-Europa, Ungern
vann OS och Nepstadion, Folkets stadion, var en arena på toppen av
modernitet.
Inte mycket har hänt sedan dess. Nepstadion heter numera Ferenc Puskas-stadion
men det är enda anpassningen till en tid på andra sidan muren, enda tecknet
på att Puskas inte längre dominerar något annat än ungrarnas minnesbilder.
Löparbanorna är fortfarande enorma, läktarna flacka, betongkänslan påtaglig
och jag får blinka flera gånger för att se att gräset är grönt. Det är svårt
att ta in att det inte är svartvita tv-bilder från femtiotalet jag har
framför mig.
Jag gillar det. Gillar att ingen jämnat stadion längs marken, eller byggt in
den i plast och gett den en banks eller ett ölmärkes namn. Att historiens
vingslag fortfarande fläktar lätt, en kväll när allt annat står stilla på
Ferenc Puskas-stadion. Budapest är hett, här ligger sommaren fortfarande
kvar som ett lock över staden. Luften är stillastående och tung av värmen,
och överallt virvlar torrt damm från upprivna trottoarer i oräkneliga
byggprojekt.
På Ferenc Puskas-stadion tränar det ungerska landslaget. Det sägs att de har
något stort på gång. Att de är på väg mot VM i Sydafrika. Erwin Koeman,
holländaren som anställts för att lyfta ungersk fotboll, känner
förväntningarna.
– Alla i Ungern tror att vi redan är i Sydafrika, men jag vet hur det fungerar
i fotboll, säger han och rycker på axlarna, väl medveten om att ingenting är
klart bara för att Ungern ligger tvåa i sin grupp.
Ungrarna vädrar nya framgångar och i Sverige talas det om att Ungern är på väg
tillbaka till vad de en gång var. Men det är inte så enkelt. En tabell
ljuger aldrig men den kan fuska lite med sanningen ibland. Inte riktigt
berätta hela bilden. För den som tittar på siffrorna bakom tabellen ser att
resan hittills varit snäll mot Ungern.
Ungern har förlorat mot Sverige, spelat oavgjort mot Danmark och slagit
Albanien och Malta i varsitt dubbelmöte. Efter Sverige på lördag väntar två
matcher mot Portugal och en avslutande mot Danmark. Sverige har efter lördag
Malta, Danmark och Albanien kvar.
Tretton poäng är fyra poäng fler än Sverige och poäng är alltid poäng men ...
det är inte direkt så att det ungerska laget skrämmer slag på mig. Inte på
meriterna från det här kvalspelet.
Å andra sidan: Sverige skrämmer definitivt inte heller slag på någon under det
här VM-kvalet. Det är ett år sedan den ruggiga septemberkvällen på Råsunda
dit Sverige kom efter 0–0 mot Albanien och till slut lyckades besegra
Ungern. Hade jag varit ungersk landslagsspelare hade jag sett tillbaka på
den matchen och tänkt: ”vi tar dem på hemmaplan.”
Erwin Koeman fick frågan om vem han såg som det största svenska hotet och när
han nämnde Kim Källström före Zlatan Ibrahimovic var det inte bara för att
”Källström är lättare att uttala” som han skämtsamt sa när han fick undrande
följdfrågor från tolv svenska levande frågetecken.
– Ibrahimovic är en världsstjärna, men det är Källström som är hjärnan, som
levererar bollarna till honom, förklarade Koeman lugnt och jag kan inte
bestämma mig för om det beror mest på hans egen bakgrund som mittfältare och
respekt för mittfältarnas betydelse – eller om det är ett tecken på hur väl
han känner till det svenska lagets svagheter. Hur tydligt det är att Sverige
har problem med att länka ihop en av världens bästa mittfältare med ett
mittfält som aldrig lyckats återerövra den offensiva kraft som Fredrik
Ljungberg en gång var.
Och hur lätt det därmed är att avväpna det svenska anfallet.
Nej, Ungern skrämmer mig inte. Det som skrämmer mest är det spöke Sverige haft
svårast för att klara av det senaste året: sig själv.