Det doftade gräs. Jag vet inte om det var en starkare doft än vanligt, det är
möjligt att det luktade precis som det alltid gör på Swedbank Stadion men
att näsan just nu är så ovan vid den här doften – och ögonen vid färgen, den
starkt gröna – för det stack till i näsan av den skarpa och välbekanta
lukten. Det var innan läktaren hade fyllts av bulliga täckjackor och rykande
kaffekoppar, en liten stund innan den första av de väldiga flaggorna rullats
ut över klacken, det var när spelarna värmde upp och det som slog ut alla
andra sinnen var doften av gräs.
En stund senare tittade vi på det som var tidernas dyraste svenska tifo, ett
stillsamt tifo i flera steg, en vacker hyllning till en hundraåring. Och
sedan tog tjugo-nånting-killarna över showen. Totalt.
Det är alltid lika spännande att komma ut ur en vinter och se vad som hänt, se
hur många kilon som har lagts på unga kroppar och vad de kilona har gjort
med talanger som än så länge är råa men som kanske, eventuellt, förädlats
ytterligare litegrann. Ut på gräset kom Guillermo Molins och Agon Mehmeti,
Jasmin Sudic och Daniel Larsson, och de var alla lite större och starkare,
lite smartare i sitt spel och ganska mycket modigare. MFF spelade med precis
den snabbhet och variation i anfallsspelet som saknades under stora delar av
förra säsongen. Att Jeffrey Aubynn gick ut efter bara några minuters spel
gjorde inte så mycket när det var den här Jimmy Durmaz som kom in istället.
Durmaz problem är att han är ojämn, och att hans lägstanivå är så låg – men
när han spelar som mot Örebro, på toppen av sin kapacitet, då blir han ett
otroligt giftigt vapen tillsammans med de andra tre offensiva speedkulorna
Molins, Larsson och Mehmeti. Det enda Örebrobackarna kunde göra för att få
stopp på dem var till sist att riva ner dem.
Inför matchen var Edward Ofere saknad. Det är han inte längre. Agon Mehmeti
dödade effektivt det rykte han själv skapat sig som super-sub. Han är
fortfarande en tunn rögad ål, men inte riktigt lika tunn som ifjor. I år har
han mer att sätta emot och den tyngden behöver han.
Det kändes som om Jasmin Sudic var ett huvud längre än i höstas. Det var han
naturligtvis inte, men han var ganska mycket bredare över axlarna och lika
rak i ryggen som förr. Mittbackar är fascinerande på ett speciellt sätt,
lugnet och säkerheten i positionsspelet, en kontrollerad form av riskabel
living on the edge. En mittback exploderar inte i sin utveckling på samma
sätt som en anfallare, men Jasmin Sudic växer hela tiden.
Det som fortfarande känns som ett stort frågetecken är Malmö FF:s
innermittfält. Robert Åhman Persson var blek och tung, Wilton Figueiredo
fungerar bättre när han nu ligger längre ner på planen men det är för få
bollar som hittar fram från honom. MFF:s offensiva spel gick via kanterna
och inget fel med det, men alternativa uppspelsmodeller skadar inte. Inte
heller skadar det att ha någon som kan suga tag i bollarna och dra ner
tempot.
Till sist fick han en möjlighet att göra en Zlatan, en gratischans att spräcka
nollan i målprotokollet och därmed bli av med en tyngd över axlarna när MFF
tilldömdes straff och Figueiredo fick slå den. Men Wilton Figueiredo slog
över och det var inte direkt den bästa start han kunde få på den här
säsongen.
För MFF däremot, kunde inte hundraårsjubileumssäsongen ha börjat på ett mycket
bättre sätt.