Det är lättare för vissa än andra att slå igenom i bruset. Zlatan Ibrahimovic
finns i våra vardagsrum en eller två kvällar i veckan, han figurerar
överallt hela tiden och även den som aldrig sett en match med honom kan utan
tvekan utnämna honom till en av Sveriges i nuläget främsta idrottare.
Sen finns de andra. De som tävlar på andra sidan jorden, på omöjliga tider i
en sport som knappast slagit igenom i Sverige. De som kämpar på i det tysta
för att de älskar sin sport mer än de älskar att stå i centrum och vara en
stjärna. Det är klart att det är svårt att nå ut för dem. Självklart är det
svårt för dem att få respekt för sina prestationer – för det är svårt för
oss här hemma att ta till oss dem och värdera dem.
Lisa Nordén är en av dem. Och därför är det så roligt att se henne som en
sådan solklar vinnare, både hos jury och läsare. Läsarna hade precis som
juryn Lisa Nordén överst på sin lista, de valde rätt och det säger jag inte
bara för att de tyckte som jag utan för att det visar att Sydsvenskans
läsare är pålästa och intresserade även av det som inte blir toppnyheter i
riksmedier. Det är kul. Bragden ligger i att ligga på en så hög jämn nivå i
en världscupsserie på OS-distans, för att till sist bli näst bäst i världen.
Babyhawks kom nästan allra högst, i läsarnas omröstning. Jag är inte förvånad.
Malmö Redhawks är ett lag som ligger skåningarna varmt om hjärtat men som
solkat ner sitt varumärke i år efter år – ända tills Babyhawks föddes. I
samma stund som föreningen gick in i sin värsta ekonomiska kris någonsin
föddes det som i Malmöidrotten blev årets höjdpunkt.
Men för att få Skånebragden krävs mer än att sluta åtta i seriesystemets
andradivision. Skånebragden är inte ett popularitetspris, det är ett pris
för en idrottsprestation. Och sedan går det naturligtvis att argumentera så
att Babyhawks stod för en bragd som lyckades vända ett uppenbart underläge
till en framgångssaga. Hade de tagit sig till kvalspelet hade det varit en
annan sak. Och hade de sedan dessutom tagit sig till elitserien – då hade
det varit väldigt svårt att hålla dem utanför topplaceringarna.
Nej, min (och med mig många andra i juryn) främsta utmanare till Lisa Nordén
var Johan Wissman. Men det blev aldrig några riktiga diskussioner. Ett
EM-guld är starkt, visst. Men Johan Wissman tävlar i en sport där
världseliten finns utanför Europa och där skillnaden i konkurrens mellan EM
och VM är enorm. Ett friidrottsmästerskap inomhus är dessutom något helt
annat än ett mästerskap utomhus.
Jag blev besviken när jag såg Lisa Nordén tävla i OS förra året. Jag minns den
stekheta dagen på triathlonbanan som låg precis intill en märklig nöjespark
med åkmaskiner som såg ut att vara bra mycket äldre än Lisa Nordén, minns
känslan av att det inte fanns något syre i luften och den stilla undran hur
det kunde kännas att genomföra ett triathlon i den hettan när det knappt
gick att hålla sig på benen stående helt stilla.
Jag blev besviken många gånger under de olympiska spelen, men jag hade hoppats
på Lisa Nordén, hoppats på en skräll i en oväntad gren men det är ju som det
är med skrällar: det är svårt att förutse och planera dem. Det ligger i
deras natur.
Lisa Nordén lyckades inte den gången. Simningen har alltid varit hennes
svagaste gren och i OS hamnade hon så långt efter där att de starka
resultaten i cykel och löpning inte hjälpte. Att det gått så bra i årets
säsong beror framförallt på en sak: hon har fått ordning på simningen.
Jag tror inte att jag kommer bli lika besviken i London 2012. Då är Lisa
Nordén 28 år, har hunnit bygga upp sin kropp ännu bättre och förhoppningsvis
lyckats etablera sig i världseliten. Hon vet var hon har sina styrkor och
svagheter. Och hon har tre år på sig att jobba vidare med dem.