En historia om en annan tid

En gång satt Adolf Hitler på den här hedersläktaren och publiken hälsade honom med sträckta högerarmar. Då gick OS i Berlin och det var fortfarande tre år kvar tills andra världskriget skulle börja.

Det är omöjligt att inte tänka på det. Olympiastadion berättar en historia om en annan tid, en tid när vissa människors mänsklighet ifrågasatttes. Då dominerade Jesse Owens de här spelen och utmanade alla idéer om den vita ariska rasens överlägsenhet.

Idag heter gatan utanför Olympiastadion Jesse Owens Allee och det känns, på sitt sätt, som en vinst. En tidens revansch. Ett tecken på att medmänskligheten alltid kommer ikapp.

Det enda som ifrågasätts kring Usain Bolt idag är om han blivit så bra utan kemiska hjälpmedel. Och även om det inte längre är revolutionerande att se svarta människor som jämlika vita kan det vara nyttigt att påminna sig en tid då det inte var självklart – och hur absurd den framstår idag.

Världsmästerskapet i Berlin blev Usain Bolts världsmästerskap. Den stjärna som friidrotten längtat efter och vars avsaknad så tydligt märktes i Osaka för två år sedan stod där och charmade en hel värld med sina världsrekord och lekar med kameran.

Hur stor han blivit märktes inte minst under den korta stafetten. Jublet steg ju längre löparna kom runt banan, men när Asafa Powell korsade mållinjen hördes ett besviket mummel. Det blev ju inget världsrekord. Usain Bolt har skämt bort oss och hur han bygger vidare på sin framtidssaga ska bli spännande att se.

Fortsätta maxa sin kapacitet på de korta sprintrarna och sänka drömgränserna ytterligare – eller satsa på 400 meter för att bli en legendar även där?

1936 var det människor med en viss bakgrund som beskylldes för att inte vara riktigt mänskliga, lägre stående varelser. 2009 är det kvinnor som ifrågasätts för att inte vara riktiga kvinnor. I det Tyskland som en gång delvis var DDR och dopade sina kvinnliga idrottare så hårt att några av dem efter sin karriär kände sig tvingade att genomgå könsbyte.

De stod inte ut med att ständigt få frågan om vilket kön de tillhörde och misstänksamma blickar när de sade sig vara kvinnor.

I år är det Caster Semenya som fått misstänksamheten över sig. Om vi bortser från den obehagliga världsomspännande hetsjakt som följt henne finns det möjlighet till en intressant frågeställning här: vad är en kvinna? Det är inte säkert att IAAF (Internationella friidrottsförbundet) har det helt klart för sig.

Män kan ha x-kromosomer och kvinnor y-kromosomer, det finns män som föds med äggstockar, det finns de som är dubbelkönade från födseln och det finns kvinnor som helt naturligt har fler androgener än andra kvinnor.

Men det finns även män som har fler androgener än andra män – har de också orättvisa fördelar? Och om vi ska titta vidare på hur kroppen är byggd finns det andra fördelar en kvinna kan ha gentemot andra kvinnor. Är inte Blanka Vlasic lite för lång – 1.93 meter – för att vara kvinna, egentligen?

Att definiera vem som är kvinna innebär ett mätande och vägande och definierande som inte ligger långtifrån det som pågick när Olympiastadion en gång byggdes.

Idrotten har en gång bestämt sig för att tävla uppdelat i två kön. Nu får den ta konsekvenserna för detta och försöka definiera vad en kvinna är. Jag önskar den all lycka till – men tror inte att arbetet blir alldeles enkelt för det är mycket som ska mätas och sammanvägas.

Bara att bestämma vilken del av analysmetoderna som ska väga tyngst blir svårt. Men det ska bli intressant att se det färdiganalyserade slutresultatet: vad det är som avgör om en människa är kvinna eller ej.

Vi kom till Berlin med insikten om att Sverige kunde lämna mästerskapet utan medalj och så blev det också. Jag åker hem från Berlin med en ny insikt: det är inte så mörkt som det ibland verkar.

Linus Thörnblad och Emma Green har tiden för sig, Johan Wissman följer sin långsiktiga plan, Sanna Kallur har fortfarande tid att komma tillbaka och om Christian Olsson bara har tålamod kan han stå överst på pallen igen.

Nicklas Wiberg hamnade i skuggan av ett världsrekord på 200 meter och en höjdduell mellan Friedrich och Vlasic men slog faktiskt Henrik Dagårds svenska tiokampsrekord och knep en sjundeplats. Wiberg är 24 och för alla mångkampare utom Carolina Klüft betyder det att de bästa åren fortfarande väntar.

Stundtals kändes det som en glad sällskapsresa på besök i Berlin när svenskarna skulle tävla, men Stefan Olsson hade ett syfte med att ta ut så många som egentligen inte var tillräckligt bra för att vara med. Han ville skapa en stor trupp med en god sammanhållning för att jobba upp en positiv gruppdynamik och jag tror inte att det är fel väg att gå.

I avsaknaden av våra stora stjärnor la vi plötsligt märke till att Daniel Almgren inte kan kasta diskus och att Monica Svensson blir hopplöst efter när hon tävlar på fel distans (50 km gång för kvinnor finns inte på VM-programmet) och kontrasten mot hur det var förr blir stor, större än om bara toppskiktet hade tävlat. En prövning för vår självbild som friidrottsnation – jotack.

Men svensk friidrott har större problem än att lära Almgren kasta diskus eller fundera på om han ska stanna hemma nästa gång. När Stefan Olsson skulle summera mästerskapet konstaterade han att ingen av de som normalt sett håller internationell toppnivå har haft en säsong utan skador – och där ligger hans största problem just nu.

Att utvärdera hur träningen egentligen går till, hur återhämtning, rehab och uppbyggnadsträning fungerar och vad det är som sliter så hårt på de svenska friidrottarna. För tyvärr tror jag inte att det är en tillfällighet att så många svenskar är skadade samtidigt. Ska vi klara av att stanna kvar i toppen måste vi hitta en väg som innebär att våra stjärnor håller.

Till sist:

Gladast: Det var omöjligt att missunna Sylwester Bednarek bronsmedaljen – även om Linus Thörnblad med lite flyt kunde ha tagit den istället. Sällan har jag sett någon så lycklig i samma ögonblick han river i höjdhopp.

Näst gladast: Den enas smällda baksida, den andras bronsmedalj. Med USA i final hade tyskorna knappast tagit medalj på den korta stafetten. Men stafetten är oförutsägbar och glädjescenerna efter finalen var härliga.

Tårar: Med högburet huvud och tårarna strömmande ner för kinderna gick Jelena Isinbajeva genom den mixade zonen, stannade hos alla som ville prata med henne och växte ytterligare.

Stukning: Anita Wlodarczyk kastade världsrekord i slägga – och glädjeskuttade så mycket att hon stukade foten. Snöpligt – men världsrekordkastet räckte till guld.

Tandställning: Eftersom käkarna växer vid viss doping väcker tandställningar alltid misstankar. Så även Shelly-Ann Frasers – men det är lätt att glömma att alla inte har tillgång till gratis tandvård som barn, och i många fattiga länder är det vanligt med 20-plussare med räls. Tandställning kan vara ett tecken på… dåliga tänder. Helt enkelt.

Duell: Tyson Gay versus Usain Bolt var aldrig så mycket duell under tävlingarna som före dem – det var när Blanka Vlasic och Ariane Friedrich skulle hoppa höjd som det verkligen slog gnistor. Att Anna Tjitjerova i skuggan av stjärnglansen knep silvret märktes knappt.

Nationalsång: Snart kan vi den jamaicanska lika bra som den ryska och den amerikanska.

Regn: En kväll regnade det. En. Det är klart att det skulle hoppas höjd då.

Avstånd: Det blev också tydligt i debatten med Caster Semenya att om den omdiskuterade inte förstår språket är det okej att säga vad som helst. Ytterligare en obehaglig dimension av debatten.

Lika-som-bär: Ariane Friedrich och Paris Hilton.