Han väntade på att få ett bord, jag väntade på att bli serverad ett glas vin.
Han dök på mig, kollade att jag var jag och utbrast glatt:
– Jag blev så glad när jag läste att du varken håller på lag eller ligor, utan
bara på Zlatan Ibrahimovic.
Jag blev lite förvånad, för är det något som brukar uppröra sportläsarna är
det just det: att inte hålla på lag. Att tycka om sport för den inneboende
dramatiken, tjusas av det estetiskt vackra istället för att vilja stå i en
klack och vråla är ett skäl till misstänksamhet för somliga. Kan hon vara
intresserad på riktigt? Gillar hon verkligen fotboll?
När jag i tisdags besökte Lunds filosoficirkel för att prata om den något
ansträngda relationen mellan idrott och bildning kom frågan om supporterskap
upp. Frågestunden efter föredraget spretade åt alla håll och en av de
pensionerade männen på första raden beskrev sig som en som tidigare hade
varit väldigt idrottsintresserad, men som nu nöjde sig med långa cykelturer
och ett och annat besök i Gerdahallen.
– Jag brukar skylla mitt svikande intresse på idrotten – numera så
kommersialiserad att den förlorat sin själ är väl ett av mina argument – men
den mer genomskådande delen av mitt intellekt inser nog att huvudorsaken är
att jag själv förändrats; jag har helt enkelt med åren blivit så snäll att
det inte finns så mycket kvar av den primitiva aggressivitet som kanske
krävs för att spelet skall få liv.
"Den primitiva aggressiviteten" hade en supporter antagligen kallat
det kärlek till laget men visst, det går att förstå vad han menade med sitt
ordval. Och hans fråga var: skulle det gå att bibehålla en stor och bred
publik utan att en majoritet av den hejade så intensivt på det ena eller det
andra laget?
Någon vecka tidigare satt jag på en middag med ett blandat sällskap, vi
började snacka sport och efter att småbarnspappan förklarat sin kärlek till
Rögle var det dags för 62-åringen att uttala sig.
– Jag tycker det är kul när det går bra för Sverige, jag gick upp klockan fyra
för att titta på fotbollsdamerna när de var i VM-semifinal, sa hon bestämt
medan hennes man mumlade något om fotbollsspelarnas sexuella läggning, vad
nu det hade med saken att göra.
Det finns så många olika sätt att njuta av sport och det enda som stör mig är
de som uttalar sig föraktfullt om andra. 62-åringen är inte ensam. Hon
håller på Ängelholms FF och i brist på större framgångar för dem: Sverige.
Naturligtvis blir det roligare när det går bra för Sverige, om det är
samhörighetskänslan som är den viktiga med att titta på sport. Och det är
den för många, för de allra flesta. Skulle vi överhuvudtaget bry oss om
fotbollsallsvenskan annars?
En kille jag känner tycker att OS är världens största spektakel. På ett
negativt sätt. Han är bara intresserad av herrfotboll, och allra helst
allsvenskan. Sportintresserad? Sådär. Intresserad av att hålla på ett lag?
Definitivt. Han har ett favoritlag i varje europeisk liga. Men intresserad
av att alltid hålla på Sverige, oavsett sport? Inte särskilt. Jag skulle tro
att han får sin dos av gemenskap genom Roma, Chelsea och Real Madrid.
Exakt vad jag svarade på frågan från Lundafilosofen minns jag inte. Men jag
var i alla fall säker: det är viktigt och bra för människor att känna
samhörighet med varandra, att få heja på samma lag, vråla tillsammans. På
vilka grunder? Nationer, städer, favoritmat? Det spelar mindre roll.
Idrottens skönhet ligger inte bara i vackra mål och fantastiska rekord.
Minst lika viktig är känslan av att inte vara ensam. Primitivt? Ja, på sätt
och vis, åtminstone i betydelsen "ursprunglig". Ingen vill
vara ensam.