Det talas mycket om små marginaler i fotboll. Ofta är snacket överdrivet, det
känns lätt tjatigt och kan vara ett sätt för spelare och tränare att komma
runt djupare analyser på ett enkelt sätt.
Men det är som det är med klyschor: vissa gånger stämmer de bättre än andra
och för MFF på Söderstadion är det svårt att tala om annat än marginalerna.
Där var skillnaden mellan vinst och förlust en ynka minut och allt som hände
under den minuten.
Wilton Figueiredo var verkligen nära att göra ett drömmål och han slog ut med
armarna i en frustrerad gest när han insåg att bollen som han fått så fin
träff på studsade i insidan av stolpen och ut. Någon halvminut senare hade
Hammarby tagit ledningen.
Jag har kritiserat MFF många gånger för bristande fantasi i anfallsspelet och
svårigheter att komma till avslut, men de två senaste matcherna har inte det
varit problemet. MFF hade alltså arton avslut varav sex på mål – det är tre
gånger så många som Hammarby i båda kategorierna. På många sätt såg det ut
som så många gånger förr: stort bollinnehav på offensiv planhalva, men med
en oförmåga att omvandla övertaget till mål.
Skillnaden är att MFF nu skapar chanser. Fortfarande finns en del oskärpa i
avsluten, men den här matchen höll oturen MFF i ett stadigt och iskallt
grepp. MFF hade träffar i ribban och stolpen och bollar som strök tätt tätt
utanför.
MFF spelar en vacker fotboll och har fått ordning på sin oförmåga att komma
till avslut. Den dag de börjar göra mål på avsluten också – den dagen kan de
bli farliga på riktigt.
Wilton Figueiredo har ännu inte fått nittio minuters speltid men fortsätter
sin vandring med de små stegen mot toppformen. Han lyfter blicken oftare
nuförtiden, kanske har den inledande pressen att prestera direkt släppt och
hjälpt honom att se sig själv som en del av något större.
Han påpekade också efter matchen i Stockholm att han har tyckt att det varit
svårt att anpassa sig till det nya systemet som är så ovant för honom, men
att han själv känner att det går bättre och bättre för varje match. Det gör
det, även om det är tydligt att Wilton Figueiredo önskar att han vore längre
fram än han är.
Den ende i MFF som i dagsläget lugnt kan gå emot tre motståndare med bollen
och komma ut med den i behåll på andra sidan är Labinot Harbuzi (och han gör
det så ofta – det är en njutning att se varje gång). Wilton Figueiredo kan
det inte, men försöker gärna. När han får en ren träff på skotten blir det
kanonträffar, men än så länge är de rena träffarna för få. Och när han
lyfter blicken över banan kan han slå crosspassningar som kan öppna upp och
ge MFF:s anfallsspel oändligt många fler variationer än nu, men han gör det
alltför sällan.
När det var dags för Wilton Figueiredos obligatoriska byte var det Edward
Ofere som kom in. Det blir aldrig mer än hypotetiska resonemang när
resonemangen handlar om vad som kunde varit annorlunda om andra spelare hade
varit tillgängliga – men Agon Mehmeti var verkligen saknad i det läget.
I stället för en tung och långsam target hade det behövts en ringlande ål med
distinkta avslut. Men det är, som sagt, ett hypotetiskt resonemang.
Egentligen onödigt att föra; trots det svårt att låta bli.
Det här är fotbollens minimala marginaler